Sagan om de tre äpplena - ur Tusen och en natt

De Tre Äpplena - saga tre i första boken

Detta är inte originalsagan utan texten har förenklats och moderniserats för att göra den lättare att förstå för elever i grundskolan.

Kvällssolen kastade långa skuggor över Bagdads trånga gränder när Kalif Harun al-Rashid slog upp kragen på sin enkla mantel. Bredvid honom gick Ja'afar, hans mest betrodde rådgivare, med nervösa steg.

   "Jag förstår fortfarande inte varför du insisterar på dessa vandringar bland folket," muttrade Ja'afar och kastade en orolig blick över axeln. "Det är för farligt, Majestät."

   Kalifen log brett. "Hur ska jag kunna regera över ett folk jag inte känner? Bakom palatsmurarna hör jag bara vad folk vill att jag ska höra."

De gick ner mot Tigris, där floden slingrade sig genom staden som en mörk orm. Ljudet av vatten som skvalpar mot stenarna blandades med fjärran rop från marknadsstånd och barn som lekte. Vid flodens kant satt en gammal fiskare och stirrade dystert på sitt tomma nät. Hans axlar skakade i tysta snyftningar.

   "Gamle man," sa Kalifen och närmade sig. "Varför gråter du?"

   Fiskaren tittade upp med tårdränkta ögon. "Förlåt, herre. Jag visste inte... Jag har fiskat här i fyrtio år, och aldrig har natten varit så tom som denna."

   "Vad sägs om en affär?" Kalifens ögon glittrade av nyfikenhet. "Hundra guldmynt för din nästa fångst, vad den än må vara."

   Ja'afar rycktes ur sina tankar. "Majestät, det är kanske inte klokt att—"

   "Är du galen, främling?" Fiskaren stirrade på dem. "Hundra guldmynt? För en fisk?"

   "Vad du än drar upp ur vattnet," bekräftade Kalifen med ett leende.

   Med darrande händer kastade den gamle mannen ut sitt nät. När han drog upp det igen var det tungt av något stort och klumpigt. Med förenade krafter lyckades de tre männen dra upp en rostig järnkista på stranden.

   "Det här är inte naturligt," viskade Ja'afar.

   Låset var gammalt men stadigt. Efter mycket möda fick de upp det. Lukten som slog emot dem fick dem alla att vackla bakåt.

   "Herregud," stönade fiskaren och höll sig för näsan.

   I kistan låg palmblad, en dyrbar silkesmatta och kvinnokläder. Men det som fick dem att tystna var synen av en ruttnande kvinnokropp, styckad i nitton blodiga delar. Kalifen hade sett många hemska saker under sina år vid makten, men detta fick honom att vända bort blicken.

   "Ja'afar," sa han med hård röst. "Du har tre dagar på dig att hitta den som gjorde detta."

   "Tre dagar?" Ja'afar blev blek. "Majestät, det är omöjligt. I en stad med en halv miljon människor, utan några ledtrådar."

   "Tre dagar, eller så hängs du tillsammans med fyrtio av dina män."

Tre dagar senare stod Ja'afar på avrättningsplatsen med repet redan knutet i en snara runt halsen. En folkmassa hade samlats för att se spektaklet. Barn satt på sina fäders axlar. Kvinnor pekade och viskade.

   "Har du några sista ord?" frågade bödeln.

   Plötsligt höjdes röster från folkmassan. "Stopp! Jag är mördaren!" "Nej, det är jag som dödat henne!" Två män trängde sig fram, en ung man med mörkt hår och ögon fulla av ånger, och en äldre man med grått skägg som skakade av rädsla. Kalifen, som hade kommit för att bevittna avrättningen, höjde handen.

   "För dem fram till mig."

   De båda männen föll på knä framför tronen.

   "Jag är den skyldige," sa den yngre mannen med stadig röst. "Jag mördade min hustru."

   "Nej, det var jag!" ropade den äldre. "Visa mig nåd, Majestät, jag är hans far och ville bara skydda honom!"

   Kalifen studerade dem båda noggrant. "Du," sa han och pekade på den yngre mannen. "Berätta för mig vad som fanns i kistan."

   "Palmblad som förpackning. Min hustrus silkesklänning, den blå med guldtrådar som hon fick av sin mor. Hennes smycken var inslagna i en dyrbar matta från Persien." Mannens röst bröts. "Och... och hennes kropp. Nitton delar. Jag räknade dem."

   Det blev dödstyst på platsen. Kalifen lutade sig framåt.

   "Berätta din historia. Hela sanningen."

   Den unge mannen drog ett djupt andetag. "Min hustru Zahra ... hon var mitt allt. Vi hade varit gifta i fem år, och aldrig hade vi sagt ett enda ilsket ord mellan oss. Sedan blev hon sjuk, en feber som inte ville släppa taget." Han pausade och torkade tårar från kinderna. "En dag sa hon till mig: 'Hakim, jag längtar så efter ett äpple. Det är allt jag kan tänka på.' Så enkelt det lät, men det fanns inga äpplen i hela Bagdad. Jag sökte överallt. På alla marknader, hos alla köpmän."

   "Vad gjorde du då?" frågade Kalifen milt.

   "Jag hörde att befälhavaren i Bassora hade äpplen i sin trädgård. Femton dagar tog resan dit, femton dagar tillbaka. När jag kom hem med tre äpplen var Zahra så svag att hon knappt kunde öppna ögonen. Hon kunde inte ens smaka på äpplena."

   Kalifen nickade för honom att fortsätta.

   "Några dagar senare gick jag genom basaren när jag såg en slav, en smutsig, ovårdad man, som tuggade på ett äpple. Exakt likadant som de äpplen jag hade hämtat till min hustru." Hakim's röst blev till en viskning. "Jag frågade honom var han fått det. Han skrattade och sa: 'Min älskarinna gav mig det. Hon berättade att hennes make rest i en månad för att hämta dem.' Jag ... jag trodde honom.

   "Så du trodde att din hustru var otrogen?"

   "Jag såg rött. Hemma konfronterade jag Zahra, men hon var för sjuk för att ens förstå vad jag anklagade henne för och i mitt raseri ..." Han kunde inte fortsätta.

   "Vad hände sedan?" Kalifens röst var mjuk men bestämd.

   "När jag kommit till sans var det för sent. Jag hade dödat den enda människan jag någonsin älskat. I min skam och förtvivlan styckade jag hennes kropp och kastade allt i floden." Hakim lyfte huvudet och mötte Kalifens blick. "Men värst av allt var när jag kom hem och hittade min lille son Ahmed i tårar. Han berättade att han tagit ett av mammans äpplen för att leka med ute på gården, och att en slav rusat fram och ryckt det från honom." Tystnad fyllde platsen. Kvinnor i publiken grät öppet. "Då förstod jag att jag dödat en oskyldig kvinna. Jag har inte sovit på fem nätter. Jag förtjänar att dö."

   Kalifen var tyst länge. Slutligen reste han sig. "Ja'afar. Du har nu tre nya dagar på dig. Hitta den slav som ljög och orsakade denna tragedi."

Ja'afar gick hem till sitt hus med hjärtat fyllt av förtvivlan. Tre dagar ... igen. Hur skulle han kunna hitta en enda slav bland tusentals?

   "Pappa!" Hans lilla dotter Amira kom springande och kastade sig i hans armar. "Titta vad jag har köpt!" Hon höll fram ett äpple, vackert, rött och lockande.

   Ja'afar's hjärta hoppade till. "Var har du fått det här, älskling?"

   "Vår slav Rayhan sålde det till mig för två dinarer. Han sa att det var mycket speciellt."

   Med skakande händer undersökte Ja'afar äpplet närmare. Där, inristat i den blanka ytan, stod Kalifens eget namn. "RAYHAN!" ropade han.

   Deras slav kom springande från köket, men stannade tvärt när han såg äpplet i Ja'afar's händer. "Herren kallade?"

   "Varifrån har du fått det här?" Ja'afar höll upp äpplet.

   Rayhan blev kritvit. "Jag ... jag hittade det."

   "Sanningen, Rayhan. Din lögn har redan kostat en oskyldig kvinna livet."

   Med tårar i ögonen föll slaven på knä. "Förlåt mig, herre. Jag tog det från en liten pojke som lekte på gatan. Jag visste inte ... jag menade inte..."

   "Du berättade för pojkens far att du fått det av din älskarinna?"

   "Jag skämtade bara, och ville retas lite. Jag visste inte att mannen skulle ... att han skulle ..." Rayhan grät nu hejdlöst.

Nästa dag stod Rayhan inför Kalif Harun al-Rashid. Ja'afar hade berättat hela historien. Hur äpplet lett till tragedi på tragedi genom en enkel lögn.

   "Ditt skämt kostade en kvinna livet," sa Kalifen strängt. "Vad har du att säga till ditt försvar?"

   "Inget, Majestät. Jag förtjänar att dö."

   Kalifen såg på den skälvande slaven, sedan på Ja'afar som väntat på döden två gånger för andras skuld, och slutligen på Hakim som förlorat allt på grund av en missförstådd lögn. "Ja'afar," sa han slutligen. "Du har tjänat mig troget i alla år. Om du kan berätta en historia som är ännu mer fantastisk än denna tragiska historia om tre äpplen, ska jag skona Rayhan's liv."

   Ja'afar's ögon lyste upp. "Majestät, jag känner till historien om vesiren Nur al-Din Ali av Egypten och hans broder Shams al-Din Mohammed. En berättelse om kärlek, öde och förunderliga sammanträffanden som skulle få även denna sorgliga saga att blekna."

   Kalifen lutade sig tillbaka i sin tron med ett intresserat leende. "Då får du berätta den för mig. Men den måste vara extraordinär för att rädda din slavs liv."

   Och så började Ja'afar sin berättelse, medan solen sakta gick ner över Bagdads tak och ännu en historia förberedde sig för att avslöja mänsklighetens alla hemligheter och nycker.

---

Sagan om de tre äpplena - svårare version

Del 1: Skuggor över Tigris

Natten låg tät och sammetslen över Bagdad, men under ytan av den exotiska prakten dolde sig alltid mörka stråk. Kalif Harun al-Rashid, en man vars nyfikenhet ofta vägde tyngre än hans tålamod, vände sig till sin mest betrodde man, vesiren Ja'afar. De hade precis avslutat ett annat, mer trivialt nattligt äventyr, men Kalifens rastlöshet var ännu inte stillad.

   "Ja'afar," sa Kalifen, hans röst lågmäld men med den där omisskännliga undertonen av befallning som fick nackhåren att resa sig på de flesta. "Ikväll vill jag känna pulsen på staden på riktigt. Vi går ner, förklädda, och lyssnar. Jag vill veta vad folket egentligen tycker om dem som sitter vid makten. Den som det klagas över, Ja'afar, den ska vi avlägsna. Utan pardon."

   Ja'afar svalde. Ännu en av Kalifens impulser, lika oförutsägbar som en ökenstorm. Men hans lojalitet var absolut. "Jag hör och lyder, ers Majestät." Han kände hur blicken från Mesroor, Kalifens tyste och skräckinjagande livvakt, brände i hans rygg.

   De smälte in i de mörkare delarna av staden, bortom de upplysta basarerna. Luften var tjock av dofter, kryddor, rökelse, men också den omisskännliga stanken av fattigdom och ouppfyllda drömmar. I en smal, kullerstensbelagd gränd, där månskenet knappt nådde ner, fick de syn på en gestalt. En gammal man, böjd under tyngden av ett fisknät och en tom korg som han bar på huvudet. Hans kläder var slitna, och han stödde sig på en enkel trästav. Han gick långsamt, nästan släpade fötterna efter sig, och från hans läppar sipprade en ström av bittra verser, som en sorgesång över ett förlorat liv:

   "De smickrar mig, säger att min kunskap lyser som månen," mumlade han, rösten skrovlig och spröd. "Men vad är kunskap utan makt? Tomma ord! Ge dem allt jag äger, mina böcker, mitt bläckhorn, för en enda dags mat, och de skulle skratta mig i ansiktet. En fattig mans liv är en oändlig prövning. Sommaren ger svält, vintern bara kylan från en glödhög som snart slocknar. Hundar nafsar efter mina hälar, förtalarna viskar i varje hörn, och jag kan inget göra. Försöker jag rentvå mitt namn, bevisa min rätt, då vänder domaren bort blicken. Nej, för den fattige finns bara en verklig tillflykt: graven."

   Kalifen stannade tvärt och lade en hand på Ja'afars arm. Hans ögon, vanligtvis fyllda av en nästan barnslig nyfikenhet, mörknade. "Hör du det, Ja'afar? Mannens ord är som ett öppet sår. De vittnar om en desperation som vi inte kan ignorera."

   Han klev fram ur skuggorna, Mesroor tätt bakom. Den gamle mannen ryckte till, ögonen uppspärrade av rädsla.
   "Gamle man," sa Kalifen med en röst som han ansträngde sig för att hålla mjuk. "Vad är ditt yrke? Vad är det som plågar dig så?"

   Fiskaren sjönk nästan ihop. "O, min herre," stammade han, "jag är fiskare. En simpel fiskare med en familj som väntar där hemma, hungriga. Jag gick ut vid middagstid, och se, natten är snart här, men Gud har inte välsignat mitt nät. Inte en enda fisk. Ingenting att ge mina barn. Jag... jag hatar mitt liv. Jag önskar att jag vore död." Hans axlar skakade.

   Ja'afar kände en klump i magen. Det var sådana här möten som påminde honom om den sköra tråden mellan maktens korridorer och den bistra verkligheten utanför palatsets murar.

   Kalifen såg på mannen, en tanke tändes i hans blick. "Hör på mig, fiskare. Vill du göra mig en tjänst? En sista ansträngning? Följ med oss tillbaka till floden, till Tigris strand. Kasta ut ditt nät en gång till, för min lyckas skull. Vad du än drar upp, det köper jag av dig. För hundra guldmynt."

   Hundra guldmynt. Mannens huvud ryckte upp, misstro blandades med ett skälvande hopp i hans vattniga ögon. "Hundra... guldmynt? Herre, menar ni allvar?"
   "Jag har aldrig varit mer allvarlig," sa Kalifen.
   "Då, vid mitt huvud och mina händer, jag följer er! Jag ska kasta mitt nät!"

   De återvände till flodbanken, där Tigris mörka vatten flöt trögt under stjärnorna. Fiskaren, nu med en ny, febrig energi, svingade ut sitt nät. De väntade i tystnad, bara flodens kluckande och nattens ljud som sällskap. Så kände fiskaren ett ryck. Ett tungt ryck. Med ansträngda muskler drog han in fångsten. Det var ingen fisk. I nätet låg en kista, mörk, blöt och otvivelaktigt tung. Den var förseglad med ett kraftigt lås.

   Kalifen böjde sig ner, kände på kistans tyngd. Ett outgrundligt uttryck fladdrade över hans ansikte. Han rätade på sig och nickade åt fiskaren. "Hundra guldmynt, som utlovat." Han gjorde en gest åt Mesroor, som diskret överlämnade en tung pung till den darrande fiskaren. Mannen bugade sig djupt, om och om igen, innan han nästan sprang därifrån, som om han fruktade att erbjudandet skulle dras tillbaka.

   Mesroor, med Ja'afars tystlåtna hjälp, lyfte upp den tunga kistan. De bar den tillbaka till palatset, Kalifen tätt efter, hans tystnad nu laddad med en spänd förväntan. I ett avskilt rum, under skenet av fladdrande oljelampor, ställdes kistan ner.
   "Öppna den," befallde Kalifen. Hans röst var låg, nästan en viskning, men den skar genom rummet.

   Ja'afar och Mesroor bände upp det rostiga låset. Locket knarrade olycksbådande när de lyfte det. Inuti fanns först en flätad korg av palmblad, prydligt ihopsydd med rött ullgarn. Ja'afar kände hur hjärtat började slå hårdare. Han skar försiktigt av trådarna. Under locket till korgen låg en hopvikt bit av en sliten matta. Han lyfte den, och hans hand darrade lätt. Därunder låg en izár, en kvinnas sjal, vars bleka färg knappt syntes i det dunkla ljuset. Och när de lyfte på sjalen...

   Synen som mötte dem fick luften att frysa i lungorna. En ung kvinna, eller det som en gång varit en ung kvinna. Hennes hud var vit som elfenben, nästan självlysande i kontrast till de mörka, koagulerade blodfläckarna som dränkte in tyget under henne. Hon var död. Och hon var styckad. I nitton delar.

Del 2: Kalifens Vrede

   Tårar, heta och oväntade, rann nerför Kalifens kinder. Hans ansikte, nyss fyllt av nyfikenhet, förvreds nu i en mask av sorg och raseri. Han vände sig mot Ja'afar, och hans ögon blixtrade.
   "En HUND, Ja'afar!" väste han, rösten tjock av avsky. "En hund är vad du är om detta får ske under min tid! Ska oskyldigt blod flyta i mina floder, ska detta bli en börda på mitt samvete? Vid Allahs heliga namn, jag ska hämnas denna flicka! Jag ska finna den som gjorde detta och slita honom i stycken med mina bara händer!"

   Han pekade på Ja'afar, fingret darrande. "Vid min härkomst från Profetens egna söner, Ja'afar, om du inte för fram kvinnans mördare till mig, så att jag kan se honom i ögonen när jag skipar rättvisa, då svär jag att jag ska korsfästa dig! Dig, och fyrtio av dina närmaste släktingar, vid palatsets port, som en varning till alla!" Kalifens röst dånade nu, och Ja'afar kände hur marken skakade under honom.
   "Ers Majestät... ge mig tid," bönföll Ja'afar, rösten knappt hörbar. "Tre dagar. Ge mig tre dagar."
   "Tre dagar!" Kalifen spottade ut orden. "Inte en timme mer. Försvinn!"

   Ja'afar stapplade ut ur rummet, hjärtat som en isklump i bröstet. Tre dagar. Hur skulle han, i en stad med hundratusentals själar, hitta en mördare utan ett enda spår, en enda ledtråd? Tanken på att misslyckas, på Kalifens fruktansvärda straff, var outhärdlig. Men värre var tanken på att en oskyldig skulle få lida för hans oförmåga. Han låste in sig i sitt hus, vägrade mat och dryck, och brottades med den omöjliga uppgiften. Dagarna kröp fram, fyllda av ångest och mörka aningar.

   På den fjärde dagen kom Kalifens budbärare. Ja'afar fördes, blek och utmattad, inför sin härskare.
   "Nå?" fräste Kalifen. "Var är flickans mördare?"
   Ja'afar sjönk ner på knä. "O, de troendes befälhavare," viskade han. "Jag är ingen siare. Jag kan inte se det som är fördolt för mänskliga ögon. Hur skulle jag kunna veta vem som berövat henne livet?"
   Kalifens ansikte blev mörkrött. "Så du erkänner ditt misslyckande! Din odugling!" Han röt åt vakterna. "För ut honom! Res korsen! Låt hela Bagdad se vad som händer med dem som sviker mitt förtroende!" En utropare skickades genast ut för att meddela den förestående avrättningen av Vesir Ja'afar och hans släktingar.

   Nyheten spreds som en löpeld. En våg av bestörtning och nyfikenhet sköljde över staden. Folk strömmade till palatstorget, där snickare redan var i full färd med att resa de grova träkorsen. Ja'afar och hans familjemedlemmar, bleka av skräck, fördes fram. Snart skulle de hänga där, utlämnade åt skammen och en plågsam död. Ja'afar slöt ögonen och bad en tyst bön, medan tårar strömmade från de församlade åskådarna som sörjde den respekterade Vesiren.
   Precis när bödeln skulle lägga snaran om Ja'afars hals, hördes ett rop. En ung man, stilig och välklädd, trängde sig fram genom folkmassan. Han var andfådd, hans ögon brann av en desperat beslutsamhet.
   "Stopp!" skrek han och ställde sig framför Ja'afar. "Skona honom! O, Emirernas hövding, de fattigas tillflykt! Er befrielse är här! Det var jag! Jag dödade kvinnan ni fann i kistan! Döda mig, hämnas hennes död på mig!"

   Ja'afar stirrade på den unge mannen, en blandning av chock, tacksamhet och en ny, isande fasa. Han var räddad, men till vilket pris? Medan han försökte samla sina tankar, bröt sig ännu en gestalt fram. En gammal shejk, hans ansikte fårat av sorg, stapplade fram till dem.
   "Nej, Vesir!" ropade han, rösten bruten. "Tro inte på den här pojkens ord! Han är ung, han vet inte vad han säger! Det var jag! Jag är den skyldige! Hämnas på mig!"

   Den unge mannen vände sig om, frustration i blicken. "Vesir, lyssna inte på honom! Han är gammal, förvirrad. Det var jag som dödade henne! Jag svär!"
   "Min son," sa shejken och lade en darrande hand på ynglingens axel. "Du har hela livet framför dig. Jag är gammal, mätt på dagar. Låt mig bli din lösen, och Vesirens. Ingen annan än jag bär skulden. Vid Allah, jag ber er, skynda er att utkräva hämnden på mig!"

Del 3: Bekännelsens Anatomi

   Ja'afar stod som förstenad. Vilken mardröm. Han tog med sig de båda männen, den unge och den gamle, inför Kalifen.
   "Min herre Kalifen," sa Ja'afar, rösten fortfarande skakig. "Flickans mördare har kommit. Eller snarare, de har kommit."
   "Var är han?" frågade Kalifen, ögonen smalnad till springor.
   "Denne unge man," sa Ja'afar och pekade, "säger att han är mördaren. Och denne gamle shejk anklagar honom för lögn och säger att det är han som är skyldig."

   Kalifen betraktade de två männen, hans blick outgrundlig. "Vem av er talar sanning? Vem av er dödade denna flicka?"
   "Det var jag, och ingen annan!" hävdade den unge mannen med kraft.
   "Nej, det var jag!" insisterade shejken lika envist.
   Kalifen suckade tungt. "Ja'afar, ta dem båda. Korsfäst dem båda."
   "Men, ers Majestät," invände Ja'afar försiktigt. "Om mördaren är den ene, vore det djupt orättfärdigt att avrätta den andre."

   Då steg den unge mannen fram. "Vid Honom som välvde himlen och bredde ut jorden, det var jag som dödade flickan." Och sedan, med en röst som darrade av återhållen smärta, började han berätta. Han beskrev kistan, innehållet, varje detalj som Kalifen själv hade sett, med en sådan precision att ingen längre kunde tvivla.
   Kalifen stirrade på honom, djupt skakad. "Men varför? Vad fick dig att så brutalt mörda denna oskyldiga flicka? Och varför erkänner du nu, utan tortyr, och ber om din egen död?"

   Den unge mannens berättelse var som att öppna en gammal, dammig dagbok fylld av kärlek, missförstånd och en fruktansvärd, oåterkallelig tragedi.
   "Vet, o Befälhavare över de trogna," började han, "att denna unga kvinna var min hustru. Min älskade kusin. Och denne shejk," han nickade mot den gamle mannen som nu grät tyst, "är hennes far, min farbror."
   Han fortsatte, och orden målade upp en bild av ett lyckligt äktenskap, tre små söner, en kärlek som verkat orubblig. "Jag såg aldrig något ont i henne, inte den minsta skugga." Men så, i början av månaden, hade hon blivit svårt sjuk. Han hade kallat på läkare, vakat vid hennes sida. När hon äntligen var på bättringsvägen, och han föreslog ett stärkande bad, hade hon sett på honom med feberblanka ögon.
   "Jag längtar efter något," hade hon viskat. "Innan jag går till badet."
   "Vad då, min älskade?"
   "Ett äpple. Jag längtar så efter doften av ett äpple, att få ta en enda tugga."

   Han hade genast gett sig ut i staden, desperat letande. Han skulle ha betalat vad som helst. Men inga äpplen fanns att finna. Han hade tillbringat en sömnlös natt, och nästa morgon fortsatt sitt sökande, trädgård för trädgård. Tomhänt. Till slut hade en gammal trädgårdsmästare gett honom ett halmstrå: "Min son, sådana äpplen är sällsynta här. De finns bara i Kalifens egen trädgård i El-Baṣrah, speciellt förvarade för honom."

   Hans kärlek till henne hade varit så stark att han inte tvekat. Femton dagar och nätter hade resan tagit, fram och tillbaka. Han återvände med tre perfekta äpplen, köpta för tre dyra guldmynt. Men när han kom in till henne, utmattad men triumferande, hade hon knappt orkat se på dem. Hon hade lagt dem vid sin sida, och febern hade återvänt med förnyad styrka. I tio dagar hade hon kämpat.

   När hon äntligen tillfrisknat, hade han återvänt till sin butik. Där, mitt på dagen, hade en mörkhyad slav passerat, nonchalant lekande med ett äpple. Ett äpple som var identiskt med dem han hämtat.
   "Varifrån fick du det där?" hade han frågat, en plötslig, kall känsla i magen.
   Slaven hade skrattat. "Från min älskling. Jag kom hem, fann henne sjuk. Hon hade tre äpplen, sa hon. Hennes godtrogne make hade rest ända till El-Baṣrah för dem, köpt dem för tre guldmynt. Jag tog det här från henne."

   "När jag hörde slavens ord, o Befälhavare över de trogna," fortsatte den unge mannen, rösten tjock av ånger, "då svartnade det för mina ögon. Jag stängde butiken, rusade hem, fullständigt vansinnig av svartsjuka och raseri."
   Han hade letat efter det tredje äpplet, men det var borta. "Var är äpplet?" hade han skrikit åt henne. Hon hade sett oförstående på honom. "Jag vet inte vart det tagit vägen."
   Då hade han varit övertygad. Slaven hade talat sanning. Han hade gripit en kniv, kastat sig över henne, stuckit den i hennes bröst. Sedan, i ett töcken av blod och ursinne, hade han huggit av hennes huvud, hennes lemmar, packat ner allt i korgen, täckt det med sjalen och mattan, lagt korgen i kistan och, efter att ha låst den, burit den på sin mula och kastat den i Tigris mörka vatten.

   "Och nu," avslutade han, tårarna strömmande fritt, "nu bönfaller jag dig vid Allah, påskynda min död. Annars kommer hennes rop på hämnd att förfölja mig på domedagen. För när jag kom hem den dagen, efter att ha kastat henne i floden, fann jag min äldste son gråtande. Han visste inget om vad jag gjort. 'Varför gråter du, min son?' frågade jag. 'Jag tog ett av mammas äpplen,' snyftade han, 'och gick ut för att leka. Då kom en lång, mörkhyad slav och ryckte det ifrån mig. Han frågade var jag fått det ifrån. Jag sa att pappa hade rest ända till El-Baṣrah för att hämta det åt mamma, för att hon var sjuk, tre äpplen för tre guldmynt. Men han tog det, slog mig och gick. Jag är rädd att mamma ska bli arg på mig för äpplet.'"

   "När jag hörde min sons ord," viskade den unge mannen, "förstod jag allt. Slaven hade ljugit. Min älskade hustru, min farbrors dotter, var oskyldigt dödad. Av mig. Jag grät bittert. Då kom min farbror, hennes far, och jag berättade allt för honom. Vi har sörjt henne i fem dagar, och sorgen tar aldrig slut. Så jag ber er, vid era förfäders ära, låt mig sona mitt brott."

Del 4: Äpplets Sista Gåta

   Kalifen var djupt skakad av berättelsen, en tragedi spunnen av lögner och förhastade slutsatser. "Vid Allah," sa han med låg röst, "jag ska inte döda någon annan än denne onde slav. Den unge mannen är förlåten, hans sorg är straff nog." Han vände sig mot Ja'afar, och hans blick var återigen hård. "För fram denne fördärvliga slav som startade denna katastrof. Annars, Ja'afar, dör du i hans ställe."

   Ja'afar kände hur hoppet sjönk som en sten. "Men varifrån ska jag hämta honom? Mirakel sker inte varje dag!" Han lämnade Kalifen, tårarna rinnande. "Jag har ingen list kvar, men Han som räddade mig ur den första knipan kanske kan rädda mig ur den andra. Vid Allah, jag stannar i mitt hus i tre dagar. Må det som ska ske, ske!"
   Så han stannade hemma, lät kalla på en domare och skrev sitt testamente. Dagarna gick i en dimma av förtvivlan. På den fjärde dagen, när han tog farväl av sina barn, ett efter ett, kom Kalifens budbärare.
   "De troendes befälhavare är utom sig av vrede! Han har svurit att denna dag inte ska gå till ända förrän du är död, om du inte för fram slaven!"

   Ja'afar grät, och hans barn grät med honom. När han hade kramat alla utom sin yngsta dotter, den han älskade mest av allt, vände han sig till henne. Han tryckte henne hårt intill sig, tanken på att skiljas från henne var outhärdlig. Då kände han något runt i hennes ficka.
   "Vad har du där, min lilla skatt?" frågade han, och strök henne över håret.
   Hon tittade upp på honom med sina stora, oskyldiga ögon. "Åh, pappa, det är ett äpple. Vår slav, Reyḥan, kom med det. Jag har haft det i fyra dagar. Han ville inte ge det till mig förrän jag gav honom två guldmynt."

   Ett äpple. Reyḥan. Två guldmynt. Orden ekade i Ja'afars huvud. En plötslig, skarp insikt. Han stirrade på sin dotter, sedan på äpplet. En våg av lättnad, så stark att han nästan vacklade, sköljde över honom. "Åh, du underbara, oväntade lösning på all oro!" utropade han och kysste sin dotter på pannan.
   Han beordrade omedelbart att Reyḥan skulle föras fram. Slaven kom in, ovetande om dramat som utspelats.
   "Reyḥan," sa Ja'afar, hans röst nu fast och klar. "Varifrån kommer detta äpple?"
   Slaven såg förvånad ut. "Åh, min herre, jag var ute för fem dagar sedan. I en av stadens gränder såg jag några barn som lekte. Ett av dem hade detta äpple. Jag ryckte det ifrån honom och gav honom en lavett. Han grät och sa att det tillhörde hans sjuka mor, att hans far hade rest ända till El-Baṣrah och köpt tre äpplen för tre guldmynt åt henne. Han grät igen, men jag brydde mig inte om det, utan tog det och förde det hit. Min lilla matmor," han nickade mot Ja'afars dotter, "köpte det av mig för två guldmynt."

   Ja'afar fylldes av en nästan svindlande förundran. Hela denna fruktansvärda kedja av händelser, det brutala mordet, allt hade orsakats av hans egen slavs triviala stöld. Han grep tag i Reyḥan och förde honom skyndsamt till Kalifen.

   När hela historien, med alla dess tragiska vändningar och missförstånd, hade avslöjats, beordrade Kalifen att den skulle skrivas ner i minsta detalj och spridas över hela riket. Som en påminnelse om hur lätt lögner kan förgifta, hur snabbt svartsjuka kan förblinda, och hur ett litet, stulet äpple kunde kosta ett oskyldigt liv och nästan störta en hel vesirs familj i fördärvet. Skuggorna över Tigris hade skingrats, men minnet av den styckade kvinnan och de tre äpplena skulle leva kvar länge i Bagdads gränder.