Klippet - novellexemplet "Hasande steg"
Från Skolbok
Innehåll
Hasande steg
Det raspar av taggiga björnbärskvistar mot svarta nylonkläder. Det prasslar från gräs och brännässlor som trycks ner av smygande fötter. Inget annat hörs när de två figurerna tränger sig fram bland buskarna i höstnatten. Månen är nästan full och när den tittar fram mellan framrusande moln får männen tillfälle att stanna upp och granska den stora träbyggnaden en bit framför dem. När månen åter försvinner bakom molnen är ficklamporna i männens händer det enda som lyser upp natten.
”Men du Rickard, vänta.” Den främre mannen stannar upp. Han är ung, fortfarande tonåring. När ljuskäglan sveper över ansiktet syns finnarna på pannan och den blonda, fjuniga lilla mustaschen på överläppen i det smala ansiktet. När han ställer ner bagen han bär hörs ett metalliskt slammer. ”Om vi ändå ska bryta oss in, varför ska vi göra det från baksidan istället för framsidan? Det bor ju ändå ingen i huset så vad har det för betydelse? Då skulle vi slippa den här djungeln.” Samtidigt som han avslutar meningen sveper han ut armen mot snåren mellan dem och husets baksida. Det är tre våningar högt. Fasaden har jämt utspridda spröjsade fönster. Alla är mörka. Här och där har ett fönster täckts med masonit eller plywood. Inget tyder på att det bor någon i huset.
”Fan vad du är korkad. Ibland tror jag inte att vi är släkt.” Den andre är mycket äldre. Rösten är skrovlig och grov. Kroppen fet. Under den svarta mössans kant sticker grå hårtestar ut. Ansiktet är runt och rödbrusigt. En unken lukt av cigarettrök och gammal öl följer orden.
”Vad menar du?”
”Vad jag menar? Securitaskillen kollar bara framsidan. Han är som vilken polis som helst, slö och fet och mer förtjust i kaffe och bullar än att patrullera. Därför brukar han bara stanna till ute vid vägen och lysa på huset innan han kör vidare. Och det är det vi vill, att han kör vidare. Ser han nåt konstigt som en uppbruten dörr kanske han stannar till och undersöker saken. Och det vill vi inte. Eller hur?”
”Tja, okej.” Den yngre drar av sig sin svarta mössa och blottar en snaggad, blond skalle. Med fingrarna krafsar han sig i hårbotten, stryker undan svetten från pannan och drar sedan på sig luvan igen. ”Men vänta...”
”Nej. Här väntas ingenting. Ta upp bagen. Vi har inte hela natten på oss.”
”Du, varför gör vi det här på Halloween? Vilken annan natt som helst borde väl vara bättre att bryta sig in i ett spökhus på? Tänk om hon är här i natt?”
”Du är så korkad Isak, jag visar dig sen. Ta bagen nu.”
Den yngre lyfter mödosamt upp bagen som uppenbarligen är tung. Metall slår mot metall. Han tar tre steg genom det höga gräset innan han återigen stannar upp.
”Förresten, varför bär inte du bagen?”
”För jag är hjärnan, det är jag som tänkt ut planen. Gå på nu.”
”Fyra två, kom.” Rösten låter burkig i kommunikationsradions lilla högtalare. En man och en kvinna sitter i den vita Securitasbilen, parkerad i mörkret bakom samhällets enda bensinmack. Mannen suckar. Han tuggar bullbitar ur munnen samtidigt som han ansträngt famlar under ratten och slår om knappen på radion till sändning.
”Fyra två här.”
”Johannes, vad håller du på med egentligen?”
”Patrullerar, vi är strax vid ICA.” Han flinar och pekar mot sidorutan, bort mot den röda neonskylten med ICA:s logotyp flera kvarter bort. Uniformen är mörkgrå och aningen för liten. Glipor syns mellan knapparna när den enorma kroppshyddan under kläderna strävar efter att tränga sig ut. Han är fet. Sjukligt fet. På den breda bringan sitter Securitasmärket med sina röda cirklar på svart botten. Det runda ansiktet pryds av små glasögon på näsan och en buskig mustasch under den.
Kvinnan i passagerarsätet är ung, runt tjugo, och klädd i samma sorts grå uniform. På henne sitter den bättre. Ett vågigt svart hår väller ner över axlarna. Ansiktet ser trött ut trots sminket. Hon tuggar på en halv kanelbulle och mellan knäna har hon en rykande pappmugg med latte.
”Ni har stått på mackens parkering rätt länge nu. Tycker du inte att det är dags att fortsätta vaktrundan snart?”
”Va?”
”GPS:en, Johannes, vi satte in GPS i bilarna förra veckan. Kommer du inte ihåg att jag kan se precis var du är numera.”
”Okej, vi är på gång.” Johannes viker upp pappåsen med mackens tryck mot kvinnan bredvid. Med en lätt skakning på huvudet ser hon ner på de fyra kanelbullarna och tittar sedan ut genom sidorutan bredvid med en tom blick. ”Vi har ICA, industriområdet och sedan spökhuset. Det hinner vi.”
”Sandströmska villan, heter den. Och se till att du verkligen går ur bilen den här gången. Kom ihåg, vi ser dig.”
”Klart slut.” Johannes suckar, släpper ut en rapning när han vrider om nyckeln och motorn brummar igång. När de rullar över parkeringen mot utfarten knuffar han till kollegan.
”Jessica, vet du varför huset kallas spökhuset?”
”För att det finns spöken där?” Hon fortsätter att titta ut genom sidorutan.
”Du är smart för att vara tjej. Visst finns det ett spöke. Ett riktigt gammalt ett. Hon hasar sig fram i korridorerna. Det sägs att hennes man krossade fötterna på henne när hon försökte rymma med en annan kille som gjort henne med barn. Sen låste han in henne på vinden och lät henne svälta ihjäl. Därför går hon inte normalt. Hör man hasningen, då är det kört, sägs det.”
”Hur då kört?” För första gången tittar Jessica upp med ett spår av nyfikenhet.
”Alltså, hon tar dig. Tar med dig till spökenas värld och du hörs aldrig nånsin av igen.”
”Hur går det ihop? Om hon tar de som hör hennes hasande steg finns det ju ingen kvar som kan berätta att det är kört när man hör hennes hasande steg, eller?”
”Nu ska du inte vara sån.” Johannes dricker upp kaffet som finns kvar i pappmuggen innan han fortsätter. ”Du är ju inte härifrån, men det har skett försvinnanden och det finns de som hört hasande fotsteg i huset. Hantverkare som underhållit huset på insidan. Ungar som brutit sig in för att hålla seanser, och så.”
”Försvann allihop?”
”Inte allihop, men det har faktiskt försvunnit folk, på riktigt. Senast var det en tjej som hette Eva-Marie, vid åttiotalets början. Den gången var det ett gäng ungdomar som brutit sig in i spökhuset. De festade så där som tonåringar gör och det blev bråk. Eva-Marie sprang i väg från de andra och försvann.”
”Försvann? Vad då? Driver du med mig? Hittades hon aldrig?” Jessica stirrar på honom med öppen mun när Johannes ruskar på huvudet.
”Rikskrim kopplades in och vi gick skallgång överallt, draggade både i sjön och ån och så, men hon hittades aldrig”
”Aldrig?”
”Nej, aldrig. Det var riktigt märkligt faktiskt.”
Tre ljusfläckar på vägen går isär och ihop i samma takt som cyklarna som lamporna sitter på rör sig, omväxlande mot varandra och ifrån varandra. Tre tonårstjejer cyklar på var sin cykel. En tar ledningen, två cyklar i bredd bakom. Ingen har cykelhjälm men neddragna mössor skyddar huvud och hår mot fukt och nattkyla. Alla har de plastkassar med PET flaskor och påsar fyllda med kakor och smörgåsar dinglande på styrena. Den som cyklar främst har också en stor plywoodskiva fastbunden på pakethållaren. När cykellysena sveper över skivan syns runda cirklar ritade på ytan och i varje cirkel är en bokstav eller siffra inritad. De svänger av den asfalterade vägen och in på en grusväg. En grässträng växer mitt på vägen och de delar upp sig så att de cyklar på rad. Vägen är inte lång. Efter bara några minuter tornar konturerna av ett stort hus upp sig framför dem. Rassel från sprutande grus avslöjar att första cykeln bromsar in häftigt och de andra två cyklisterna stannar upp bakom ledaren.
De står framför en grind, eller en halv grind. Ena halvan har lossnat från gångjärnen och ligger inslängd bland buskarna innanför den låga muren runt trädgården. Öppningen är bred nog för en moped att obehindrat ta sig genom. Ändå står cyklisterna stilla. De tittar omväxlande på varandra och omväxlande på huset.
”Stina, ska vi verkligen göra det här?” Den viskande rösten bryter tystnaden. Flickan på den främsta cykeln tittar bakåt på den frågande kamraten.
”Klart vi ska. Det blir hur spännande som helst.”
”Men … på halloween?”
Stina är äldst. Hon går i gymnasiet. Klädstilen med knälång, mörkblå kappa som matchar det pageklippta blonda håret under mössan är moderiktigt på ett annat sätt än de två andras, klädstil. Felicia och Angelica har mörka, blanka täckjackor som är vanligt bland högstadietjejer. Likadana kläder, likadana örhängen, samma flätor i det axellånga, nötbruna håret de färgat med hårfärg av samma märke.
Felicia har gråt i rösten. ”Tänk om spöket verkligen kommer?”
Stina ler förtroendeingivande och de vita tänderna blänker i månljuset. ”Då frågar vi henne var pengarna är gömda, så blir vi rika allihop. Kom nu.”
De kliver av cyklarna och leder dem medan de närmar sig huset. Grusgången försvinner och blir gräs. När de två yngre ställer upp cyklarna vid fasaden går Stina runt och drar omkull dem.
”Om Securitas kommer ser han inte att vi är här. Han brukar aldrig köra upp hela vägen.”
Med kassarna i händerna och plywoodskivan under armen går de upp de tre, breda trappstegen till entrédörren. Stina trycker ner handtaget. Angelica och Felicia står två steg bakom och kramar varandra. Handtaget går ner, men inget mer händer. Stina rycker i handtaget, men dörren förblir stängd. Hon tänder mobilens lampa och lyser med den på dörren. I Ljuset ser de att den är mörkgrön. På dörrkarmen sitter en dekal med Securitas logotyp. Nyckelhålet är stort, så stort att Stina kan trycka in yttersta lillfingerleden, men det hjälper inte. Dörren förblir låst. Med en suck lägger hon tillbaka mobilen i kappfickan. En viskning hörs bakom henne.
”Kanske nåt fönster är öppet?”
Stina låter blicken svepa över de olika våningarnas spröjsade fönster med rynkad panna. ”De bultade fast alla fönster för länge sen när huset blev ett tillhåll för ungdomar. Men jag tror att det finns en bakdörr, kom.”
Det hörs bara ett lågt knastrande när träkarmen vid bakdörrens lås ger vika för Isaks tyngd mot kofoten. Gångjärnen protesterar gnällande och dörren öppnar sig bitvis när han rycker upp dörren med tre ryck efter varandra. Det är uppenbart för de två männen att det var länge sedan dörren öppnats. Innanför finns inget ljus alls. Innan de går in lyser de med ficklamporna och det som en gång var ett kök uppenbarar sig för dem. Tomma hyllor täcker väggarna. Krokar hänger från taket. En stor järnspis är inmurad i väggen. Golvet är täckt av skräp och muslortar. Mitt på ena väggen syns de nedersta trappstegen på en trappa som leder uppåt, in i huset. Rickard knuffar till Isak och pekar mot trappan.
”Den tar vi. Vi börjar överst och går neråt. Men du, släck din lampa. Ljuset syns genom fönstren och en lampa räcker.” Han börjar gå in i köket men Isak står kvar. ”Kom igen nu.” Rickard vinkar mot Isak, som inte bryr sig om den äldre mannens gester.
”Det är en sak jag inte fattar.”
”En sak?” Rösten låter inte snäll.
”Om poliserna genomsökte hela huset efter att Eva-Marie försvunnit, borde de inte ha hittat pengarna då?”
”Men hallå. Tanten Sandström var tät. Du vet att det sägs att hon hade minst en miljon som inte fanns på något bankkonto när hon kilade vidare. Vet du hur mycket en miljon är i femhundringar” Isak skakar på huvudet. ”Ungefär så här mycket”. Med händerna måttar Rickard upp en halvmeter. ”Tror du inte tanten hade tid att fixa ett bra gömställe till en sån sedelbunt om hon bodde hela sitt liv i kåken? Förresten sökte polisen efter en människa och inte efter pengar.”
Isak nickar och går försiktigt in i köket. Han vänder sig om och börjar dra i dörren men Rickard stoppar honom.
”Låt den vara öppen. Måste vi dra kvickt är det bra om flyktvägen är fri.”
”Om spöket kommer?” Isak ser sig omkring med stirrande blick.
”Nej, din satans fåne. Du tror väl inte på spöken? Om polisen kommer. Nån kan ju alltid se vår lampa och ringa snuten.”
”Vad har du den här till?” Jessica drar upp en halvmeterlång, svart batong som legat inpressad mellan framsätet och konsolen mellan sätena.
”Lägg tillbaks den. Det är en bra att ha grej bara.”
Jessica håller den i höger hand och slår batongen lätt mot andra handens handflata. ”Den är tung. Är det verkligen lagligt att använda stålbatong i Sverige?”
”Lagligt och lagligt … fan, du fattar sen när aspiranttiden är över. Vi får ju inte ha några vapen annat än de där små gummibatongerna och jag gillar inte hundar. Då finns det inte mycket kvar att välja på.”
”Brännbollsträ?”
”För långt.”
”Den här slår du ju lätt av ett ben eller en arm med. Har du använt den nån gång?” Jessica trycker tillbaka batongen igen och tittar upp på honom.
”En gång, borta i industrierna vi strax kommer till. Det var en tjuv som höll på att sno datorer. Men jag använde den inte, det räckte med att jag hotade med den. Det krävs ju att man tar buset på bar gärning för att det ska vara nån mening att ta med den.” Johannes ler mot Jessica med snusbruna tänder.
Flickornas smygande steg stannar upp när mobilernas lampor faller på den öppna bakdörren. Stina går först. Hon böjer sig fram och känner på de sönderbrutna träbitarna.
”Jag undrar hur länge sedan det här hände.”
”Vi går tillbaka. Tjuven kanske finns kvar därinne.” Felicias röst är svag. Hon rycker i väninnans jacka men Stina bryr sig inte.
”Det kan ju ha hänt för flera veckor sedan. Det beror på hur ofta Securitaskillen tittar på baksidan och det fanns ju inga spår i gräset när vi kom.”
”Men där är det spår.” Lampan på Angelicas mobil spelar över gräset i den övervuxna trädgården där en stig av nedtrampat gräs som leder rakt mot bakdörren tydligt syns.
”Det kan vara efter rådjur eller en räv. Eller efter en hundägare. Folk rastar hundarna här ibland.”
”Jag vill hem.” Felicias röst är så svag att den knappt hörs. Stinas lampa lyser upp kamratens ansikte. Underläppen darrar.
”Snälla, kom med. Jag har en fråga jag bara måste få svar på och jag tror att bästa chansen är i kväll.” Vänster hand vilar på magen, under naveln, medan hon talar. När hon ser de andra flickornas blickar rycker hon undan handen. ”Det är viktigt. Det har inget med pengar att göra utan det är bara viktigt, för mig.”
De två yngre flickorna tittar på varandra, sedan på Stina. ”Okej” mumlar Angelica “men hör vi ett hasande ljud, då springer vi.”
”Stå still.” Rickard drar fram ett lakan ur bagen. Mitt på lakanet är ett hål uppklippt. Han lyfter lakanet och släpper ner det över Isaks axlar så att huvudet sticker upp genom hålet. Sedan drar han en vit skidluva över Isaks huvud. Den har hål för ögon och mun, det är allt. ”Perfekt, snurra runt lite.” Isak rör sig i en cirkel.
”Jag kan knappt lyfta armarna.” Isak visar med armarna och lakanet följer med upp.
”Det gör inget, du ska bara hasa med fötterna och se spökig ut. Kan du gå några steg medan du drar ena foten efter dig?” Isak går fram och tillbaka i rummet med otympliga steg. Höger fot orsakar ett tydligt hasande ljud. Rickard lägger huvudet på sned och kliar sig på hakan med ett krafsande ljud när handskarna dras mot skäggstubben. ”Kommer det någon nyfiken och stör ska vi skrämma skiten ur dem. Det är därför den här kvällen är så perfekt grabben. Just ikväll förväntar sig folk att det är spöken i kåken. Då har de inte tid att ringa polisen, och vem ringer polisen för att de sett ett spöke?” Isak nickar. ”Lägg tillbaka spökgrejorna i bagen så att du når dem snabbt och hjälp till här istället. Om du lyser med lampan längs väggen så syns ojämnheter tydligast.”
Det piper till när Johannes drar id-kortet i kortläsaren. Dörrlåset i den mörklagda industrifastigheten klickar till och den automatiska dörröppnaren drar upp dörren framför de båda vakterna. Johannes går långsamt genom dörröppningen med vaggande steg. Magen guppar i nästan samma takt. Andhämtningen är ansträngd.
”Varför såg inte Sandström spöket?” Jessicas röst bakom honom är pockande.
”Det kanske hon gjorde, eller? Vem vet hur spöken tänker, men är det inte så att spöken aldrig spökar för den som bor i huset?”
”Jag vet inte”. De går genom svarta korridorer. Med var sin ficklampa lyser de upp mörkret och kontrollerar att fönster är stängda, att kylskåpsdörrar inte är öppna. Att spisplattor inte är påslagna och att ingen brutit sig in i fastigheten. ”Men hon, den där Eva-Marie...” fortsätter Jessica deras samtal. ”Fick man veta vad bråket gällde?”
”Det sägs att Nickel Kalle, han som har skroten numera, gjort henne på smällen. Men han nekade. Det gjorde henne så upprörd att hon drog på honom en snyting och han slog tillbaka. Då drog hon.” Johannes rycker på axlarna. ”Själv tycker jag ett fruntimmer borde tåla en smäll eller två om de är uppkäftiga, men inte Eva-Marie inte.”
”Så hon försvann och man hittade aldrig henne igen?”
”Ungefär så.”
”Men du måste väl ha nån teori själv. Vad tror du hände med henne?”
”Många i byn tror hon rymde. Att hon bor i Frankrike eller Australien. Men då borde hon hört av sig, tycker jag. Eller vad säger du?” Jessica svarar inte men plutar tankfullt med läpparna. ”Själv tror jag att hon dränkte sig i ån men att kroppen fastnat i skrot på botten. Det skulle hindra draggarna och samtidigt göra så att hon inte flöt upp igen.”
”Kan det inte vara spöket som har tagit henne?”
”Tagit henne? Vart? En människa försvinner inte bara så där.” Johannes knäpper med fingrarna och smällen ekar i maskinhallen de passerar. ”Nä, hon ligger nånstans på botten och man hittar nog resterna av henne nån gång i framtiden när det blir riktigt torrt och ån krymper ihop.”
Rickard känner sig för med vänster hand på väggens grova yta. I höger hand håller han kofoten. Med jämna mellanrum knackar han till med kofoten mot väggen. Det faller puts på golvet och det blir märken på väggen, men inget annat. De är inne på det tredje rummet, närmast trappan ner, på höger sida av korridoren på översta våningen. De enda möblerna är en sängstomme och ett pottskåp utan dörr. Ovanpå skåpet står bagen med verktyg. En till kofot sticker upp ur öppningen tillsammans med skaftet på en slägghammare.
”Vad var det?” Isak väser ut orden och släcker samtidigt ficklampan. Rummet blir kolsvart. Enda ljuskällan är dörröppningen. Därifrån strilar det in ljus. Ljus som inte borde vara där. Rickard håller andan. Från trappan utanför dörren hörs viskande röster och ljudet av skor. Ljus som rör sig, kommer och går, avslöjar att ljuskällorna bärs. Försiktigt smyger de båda ut i korridoren och kikar över kanten på trappavsatsen. Vid trappans fot, tjugo trappsteg ner, har tre flickor lagt ut en träplatta med cirklar på. Ett efter ett tänder de värmeljus runt plattan. Rickard drar med sig Isak in i korridormörkret och väser i hans öra.
”Nåt sånt där anden i glaset, ouijabräde tjosan. Vi måste få bort dem illa kvickt. De lyser ju upp rummet som en julgran. De där ljusen syns hur långt som helst genom fönsterrutorna när det är så mörkt utanför.”
”Ska jag spöka ut mig?”
Rickard nickar med huvudet mot rummet där bagen står. ”Glöm inte att hasa tydligt med foten. Du ska se att de skiter på sig när du dyker upp.”
Isak flinar och smyger iväg, in i mörkret i rummet. En låg svordom hörs och sedan en kraftig duns när den tunga bagen dras ner på golvet.
”Här blir bra.” Stina stannar upp där trappan når andra våningen. Den fortsätter vidare upp till översta våningen men framför dem breder en salong ut sig. Ett långt bord utan duk sträcker sig över nästan hela rummets längd. Längs väggarna står tre stora träkoffertar. Locken är öppna och visar att de är tömda på sitt innehåll. Runt bordet står fem trasiga stolar, även om det finns plats för tjugo, minst. På bordsytan har någon lämnat en spruta med fogmassa och en hög kakelplattor. Allt täckt av ett tjockt lager damm. Ovanför bordet hänger två skadade kristallkronor. Mellan gaveln och trappavsatsen där trapporna går uppåt och neråt finns ett tomt golvutrymme, stort som ett pingisbord. Där sätter Stina ner plywoodplattan med cirklarna och ett saftglas. Hon gräver i sin kasse och delar ut värmeljus och tändsticksaskar till kamraterna.
”Tänd några ljus längs golvet och på bordet. Då blir det lite stämning.”
”Och så sparar vi mobilbatterierna. Jag har bara åtta procent kvar. Vi borde ha tagit med oss cykellyktorna.” Felicia tittar mot de svarta fönstren.
“Sent påtänkt.” Stina tittar på sin mobil. En röd markering ligger över batteriet och det står fyra procent i kanten av displayen. Hon ruskar på huvudet och pekar mot golvet.”Jag sätter det stora ljuset här, mitt på plattan. Kom och sätt er runt den när ni tänt värmeljusen.”
Det dröjer inte länge innan de bägge yngre flickorna sitter vid varsin kant. De tända ljusen ger ett annat ljus än mobilernas skarpa, vita sken. Gulare, mer mystiskt och magiskt. När de rör sig fladdrar ljusen till och skapar skuggor mellan möblerna och på väggarna, skuggor som nästan verkar leva ett eget liv. Stina lyfter saftglaset och visar öppningen för de andra. Hennes röst är låg. Hon ser sig omkring i rummet medan hon talar. ”Man värmer glaset över ljuset, så frågar man en fråga in i glaset. Jag ställer ner det på plattan. Vi sätter fingrarna ovanpå glaset och om vi har kontakt med någon ande eller något spöke här inne kommer glaset att glida över bokstäverna så att de bildar ett svar. Förstår ni?”
Angelica rör vid brädet med fingertopparna. ”Om glaset inte rör sig alls så finns det inget spöke här, är det så?”
”Precis så är det.”
Felicia snurrar med handen över brädan. ”Men om det snurrar jättemycket så finns det hur många spöken som helst här? Eller?”
”Ja, fast de är ju inte farliga om de är i glaset, eller hur? Är ni beredda? Ska vi köra en provomgång? Vet någon av er vad min mamma hette i efternamn innan hon gifte sig?” Flickorna skakar på huvudet. Stina värmer saftglaset lätt över det stora blockljuset på brädans mitt, viskar i öppningen och ställer långsamt ner det på plattan med öppningen nedåt. Demonstrativt placerar hon sitt pekfinger på glasets uppvärmda botten. Då hörs en duns från övervåningen och damm faller ner över dem som en dimslöja från taket. Alla tre stannar upp i sina rörelser.
”Varför vaktar Securitas ett spökhus?” Jessica snurrar en hårlock mellan fingrarna medan hon tittar ut i natten på gatlyktorna som ilar förbi bilen.
”Det är en lång historia. Det var så att tanten Sandström inte fick några egna barn utan villan testamenterades till hennes brors två ungar. Den ena arvingen vill sälja villan men det har uppstått problem. Det finns nämligen ett rykte om att tanten gömde pengar i huset. Därför vill den andra behålla villan tills pengarna hittats. Under tiden förfaller huset och skattjägare bryter sig in med jämna mellanrum, bryter sönder inredning och svinar ner.” Johannes slår på blinkersen och svänger in på en grusväg, så sällan trafikerad att den har en grässträng i mitten. ”Och därför bekostar dödsboet underhåll och bevakning tills barnen kommit överens om hur de ska göra med villan men det kommer nog aldrig att hända. Inte under min … men va i?”
Framför dem, vid vägens slut, tornar en stor villa upp sig. Helt mörklagd förutom ett gult, fladdrande ljussken i fyra fönster på andra våningen. Johannes stänger tändningen, motorn dör och de rullar tyst fram till grinden där bara ena grindhalvan hänger på sina gångjärn. Med vänster hand stänger han av all belysning inne i bilen, med höger hand slår han på kommunikationsradion.
”Fyra två här. Det är inbrott inne i spökhuset.”
”Inne i Sandströmska villan?”
”Ja, det syns rörelser, tjuvarna verkar vara kvar. Ska jag agera eller invänta polis?”
Svaret väntar nästan en minut, sedan knastrar det till i radion. ”Invänta polis, de kommer strax.”
”Klart slut.” Johannes stänger radion, drar upp en nyckelknippa från bältet där det hänger en decimeter lång nyckel med fingerbrett ax. Sedan drar han upp stålbatongen från gömstället mellan sätena.
”Jag tyckte de sa att vi skulle invänta polis?”
”De säger de alltid. Vid älgolyckan förra våren sa de att polis var på väg och ändå fick jag vänta i två timmar i ösregn. Det är ingen mening att vänta, då smiter de bara sin väg. Det kanske är bäst om du stannar? Du är ju bara aspirant ännu.”
”När det för en gångs skull händer något spännande? Aldrig. Du går först.”
Mörkret omsluter dem när de kliver ut i nattkylan. Knappt ett klickande hörs när de trycker igen bilens dörrar. Det frasar i gräset när de går in genom grinden. Johannes först och Jessica tre steg bakom. De går så försiktigt som möjligt för att inte avslöja för någon inne i huset att de är på väg.
Framme vid entrén smyger de upp för trappan. Johannes sticker in den enorma nyckeln i låset och den glider runt med ett välsmort klick.
”Om det skulle behövas...” viskar Johannes i Jessicas öra och ger henne sin vanliga, vita gummibatong, lång som en skollinjal. ”Vi kommer till en hall. Tio steg in till höger kommer vi till en korridor som leder till köket. Där finns en trappa till våningarna ovanför som användes av betjänterna förr. Tjuvarna väntar sig nog inte att någon tar baktrappan.”
Det är kolsvart inne i huset. Johannes tänder en liten ficklampa, håller den i vänster hand och täcker det mesta av ljusöppningen med pekfingret. Med det knappt synliga ljusets hjälp tar de sig längre och längre in i huset, mot köket där baktrappan ligger. Stålbatongen väger tung i Johannes näve när de hör ett panikslaget skrik från husets inre.
”Jag tycker jag hör fotsteg.” Felicia kan inte hejda gråten.
”Uppifrån?” Stina och Angelica tittar upp längs trappan.
”Nej, nerifrån. Det kom ett vinddrag, och steg. Fast nu hör jag inga längre.”
Alla tre flickorna sitter blickstilla. Andningen är ansträngd. Felicia snyftar. Ingen vågar röra sig. Ingenting händer. Ljusen brinner med fast låga. Allt är tyst och stilla i huset. Stina räknar tyst för sig själv. När hon kommer till hundra slappnar hon av.
”Det var nog en råtta. Nu försöker vi igen.” Hon sträcker ut glaset över ljuset när ett hasande ljud hörs från övervåningen. Sedan en duns i trappan. Felicia skriker. Hon skriker och skriker tills rösten spricker. Först då springer hon fram till närmaste fönster och försöker öppna det. En vit gestalt staplar nerför trappan med hasande steg. Ett vitt, oformligt huvud på en lakansvit kropp. Högerfoten följer inte med som den ska. Den dras efter figuren med ett skrapande, släpande ljud. Angelica rusar upp, vrålandes från lungornas djup, ”Nej! Plats! Stanna!” samtidigt som hon backar till högen med kakelplattor på bordet. Figuren fortsätter nerför trappan, steg för steg och Stina drabbas av panik. Hon kastar det tomma saftglaset mot figuren men det har ingen effekt. Sedan springer hon fram till närmaste koffert, kryper ihop inne i den och slår igen locket. Felicia kan inte få upp fönstret. För sent ser hon bultarna i hörnen. Panikslagen slår hon sönder fönsterrutorna men öppningarna mellan spröjsarna är för små för henne att komma ut genom. Det enda som händer är att hon skär upp fingrarna. Utanför syns blinkande blå, lyktor.
Figuren har tagit sig nerför hela trappan och skär på det viset av flyktvägen till den andra delen av trappan.
”Försvinn därifrån du kom” skriker Angelica, greppar den översta kakelplattan och kastar den så hårt hon kan mot spöket. Det försöker höja armarna men misslyckas och kakelplattan träffar spökets huvud med en duns som får det att kvida. Angelica greppar nästa platta, kastar den på spöket, sedan nästa, och nästa. Spöket skriker och försöker backa, men snavar på sin vita klädsel och faller baklänges på golvet.
”Nu din tjuvjävel” hörs ett vrål nerifrån trappan och en man, så fet att han tar upp merparten av korridoren, kommer upprusande, svingandes en svart batong i höger hand. Batongen faller tungt på spökets huvud. Det knastrar och den vita klädnaden börjar färgas röd.
”Snälla, sluta! Sluta!” gråter spöket, men mannen bryr sig inte. Ett välriktat slag faller på spökets högra knä och spöket tjuter av smärta. Det drar ihop sig i fosterställning och håller om knät medan det hulkandes fortsätter sitt ”sluta, sluta, sluta, morbror. Hjälp!”. En smärt, svarthårig kvinna med samma sorts uniform som den fete glider förbi och bakom skymtar svartklädda män med vita koppel på överkroppen.
”Vad händer här?” Två poliser tränger sig förbi de stridande och kliver in i rummet. Både Angelica och Felica springer fram och omfamnar dem.
”En tjuv, tagen på bar gärning.” Securitasmannen pekar på den snyftande gestalten på golvet samtidigt som han försöker gömma den svarta batongen bakom sig. Spöket hulkar, gråter och stönar fram upphackade meningar.
“Morbror, snälla, hjälp mig. Aj! Snälla, kom!” och det dröjer inte länge förrän en svart figur stegar nerför trappan med tunga kliv, muttrandes ett ”Ja ja”, i mörkret.
Angelica och Felicia sitter i gräset bakom polisbilen. Nya plåster pryder Felicias händer. Securitasbilens lampor översköljer dem med ljus innan den svänger iväg och försvinner med Johannes och Jessica ner längs vägen. I polisbilens baksäte sitter Rickard. Isak kördes iväg några minuter tidigare i en ambulans.
”Ni har tur som inte fyllt femton” säger polisen som står framför de två flickorna. Bläckpennan raspar när han skriver i en liten anteckningsbok.
”Hur så?” Angelica tittar upp på polisen.
”Ni är inte straffmyndiga. Det som kommer att hända nu är att vi skickar en rapport till de sociala myndigheterna, sedan får de ta över. Hade ni fyllt femton hade ni fått en prick i registret istället. Då hade ni fått vänta på körkort och inte kunnat få jobb som lots, polis, flygledare eller något annat statligt jobb på flera år. Det är väl inte det här lilla inbrottet värt?
”Hej tjejer, var ni tre?” Den andra polisen står vid deras omkullvälta cyklar. Felicia drar åt sig andan för att svara, men Angelica nyper henne i sidan, bakom sin egen arm, så inte polisen framför dem ser.
”Vi var bara två. Den andra cykeln låg här när vi kom.”
”Konstigt, det är en ny cykel. Antagligen stulen och dumpad, men vem skulle lämna en cykel här?”
”Vi tar med den till stationen i morgon om den ligger kvar.” Polisen vänder sig till flickorna. ”Vad sa era föräldrar? Kan ni ta er hem själva eller ska vi skjutsa hem er?”
“Det är inte långt, vi cyklar.” Bägge reser sig och går upp till cyklarna. Där tänder de lyktorna och cyklar iväg i natten. Först långsamt, sedan allt snabbare. När de kommit halvvägs kör Felicia ikapp Angelica och stoppar henne.
”Angelica, varför ljög du om Stina?”
”Du hörde vad han sa, Stina får en prick. Det är väl onödigt. Hon kom ju undan, så varför ska vi sätta dit henne?”
”Såg du vart hon tog vägen?”
Angelica skakar på huvudet. ”Nej, jag såg bara spöket. Du såg inte heller?”
Felicia suger in underläppen. ”Ska vi åka tillbaka?”
”Jag tror hon sprang ut. Då är det meningslöst att åka tillbaka.”
”Men om hon är kvar? Hennes cykel låg ju i gräset.”
”Hon var väl så rädd att hon bara sprang.” Angelica rycker på axlarna. “Vi ser om Stina kommer hem i natt. Annars säger vi till brorsan så han kan hjälpa oss att bryta upp bakdörren i morgon. Hoppas den där feta inte använde alltför många spikar när han spikade igen den.”
Det värker i Stinas kropp. Kofferten är så kort att hon inte kan sträcka ut benen. Hon ligger hopkurad i fosterställning. Lockets hasp slog igen samtidigt som locket slog ner och hur mycket Stina än anstränger sig går det helt enkelt inte att få upp locket. Efter mycket bök får hon fram mobilen men batteriet är urladdat. När hon lyckas sätta på den blinkar den till en sekund för att sedan slockna igen. Det är ändå nog för att hon ska se att klockan är närmare fyra på morgonen. Hon tyckte att hon var smart som gömde sig för polisen, men det ångrar hon nu. Benen känns som om de är fulla med myror och smärtan i ryggen är den värsta hon någonsin känt. Hon ropar igen, gång på gång, och hoppas att någon ska höra henne men det enda svar hon får är tystnaden. När ska mamma sakna henne? När ska kamraterna inse att hon blev kvar? Såg de ens vart hon tog vägen?
En dov duns någonstans utanför kofferten får henne att hålla andan. Först tror hon att det är ett fotsteg. Sedan hör hon det hasande ljudet. Steg, hasning. Steg, hasning. Ljudet kommer närmare och närmare tills det hörs alldeles utanför kofferten. Där stannar det. Någonting drar undan haspen. En svag ljusstrimma syns och locket börjar långsamt öppna sig. Stina skriker. Hon skriker och skriker tills hon anar vad det är som öppnar kofferten, då skriker hon ännu mer. Men ingen hör henne. Inte nu, inte i morgon, inte någonsin igen.
Av Ingemar Wiklund
Licens för novellen:
CC BY-NC
Person 1
Namn Rickard Ålder (behöver inte vara en siffra) Nästan pensionär.
Utseende (kroppsbyggnad, hår, kläder etc.) Rickard har en hel del muskler trots sin ålder, men även en hel del fett som gör att musklerna inte syns. Håret är grått och han luktar illa av både svett, gammal öl och cigarettrök. Ansiktet är runt, orakat och rödbrusigt. Kläderna är fläckiga med hjälpligt reparerade hål här och där, som om de stulits ur en UFF behållare.
Ett typiskt karaktärsdrag (t.ex. blyg, arrogant, kaxig, artig, stressad etc.) Rickard tycker att han alltid har rätt, han är rätt smart egentligen, men gillar samtidigt att låta andra ta skit så han kan smita undan.
Sysselsättning (jobbar med, studerar, arbetslös etc.) Rickard undviker helst arbete och sysselsätter sig med olika småbrott. Allt från att sälja tegelstenar som iPhones på Tradera till att snatta fläskfilé på ICA i grannstaden.
Vad personen helst av allt vill Han vill få en tryggad pension så han kan ta det lugnt på ålderns höst.
Något personen skäms över Han gillar egentligen inte att lura sin systerson Isak att göra dumma saker, men Isak är lättast att lura och systern har svårt att säga nej till sin bror, bara han lovar att inget kommer att hända pojken, som kanske inte är riktigt lika smart som jämnåriga pojkar.
Platsen personen startar på när historien börjar På husets baksida.
Platsen för den oväntade kaotiska situationen (samma för alla tre personer) Sandströmska villan, kallat "spökhuset" i folkmun.
Anledning till att personen hamnar där De söker efter gömda pengar som kanske murats in i ett hålrum i en vägg i huset. Huset har redan genomsökts många gånger så det är bara själva stommen kvar som kan innehålla pengar.
Person 2
Namn Johannes Ålder (behöver inte vara en siffra) Runt 25.
Utseende (kroppsbyggnad, hår, kläder etc.) Johannes är sjukligt fet. Han har dessutom dålig syn och bär små, tjocka glasögon. För att se mer manlig ut har han odlat en mustasch, men den liknar mest en buskig gammal målarborste och är inte direkt prydlig.
Ett typiskt karaktärsdrag (t.ex. blyg, arrogant, kaxig, artig, stressad etc.) Johannes är slö. Hans fetma gör att han har svårt att röra sig. Han blev mobbad i skolan för fetman och ofta misshandlad av klasskamraterna. Det tar han igen nu när det är han som har chans att få slå, och den chansen tar han gärna.
Sysselsättning (jobbar med, studerar, arbetslös etc.) Johannes har fått ett jobb på Securitas genom pappans kontakter men gör så lite som möjligt. Hans liv är att sitta i bilen och mumsa på kanelbullar på betald arbetstid. Med sig har han en stackars praktikant. En nyinflyttad tjej han gör allt han kan för att imponera på, men det går inte alls bra.
Vad personen helst av allt vill Johannes vill helst av allt bara kunna glida runt, imponera på tjejer och ta sin chans att visa vilken duktig vakt han är, om och när han får chansen, vilket inte sker så ofta. Vanligen är han så långsam att när han väl kommit fram till ett av de sällsynta inbrotten, har skurkarna smitit för länge sedan.
Något personen skäms över Johannes skäms över att han ännu inte haft någon flickvän, men han gör allt vad han kan för att imponera på tjejer i omgivningen. Fast det finns bara en, och hon vill helst åka i någon annan bil.
Platsen personen startar på när historien börjar På parkeringen bakom ortens enda bensinmack där Johannes mumsar på kaffe och kanelbullar.
Platsen för den oväntade kaotiska situationen (samma för alla tre personer) Sandströmska villan, kallat "spökhuset" i folkmun.
Anledning till att personen hamnar där Det är en del av Johannes jobb att undersöka villan varje kväll för att se att det inte skett något inbrott.
Person 3
Namn Stina Ålder (behöver inte vara en siffra) 16
Utseende (kroppsbyggnad, hår, kläder etc.) Blond och söt, har just börjat gymnasiet. Hon har pageklippt hår och är noga med att kläderna har rätt stil. Hon har ju blivit vuxen nu, när hon börjat gymnasiet. Till skillnad från Felicia och Angelica, hennes barndomskompisar på samma gata som är två år yngre och fortfarande går i högstadiet.
Ett typiskt karaktärsdrag (t.ex. blyg, arrogant, kaxig, artig, stressad etc.) Hon försöker verka modigare än hon egentligen är, speciellt inför väninnorna som är två år yngre. Hur rädd och osäker hon än är gör hon allt hon kan för att det inte ska märkas utåt.
Sysselsättning (jobbar med, studerar, arbetslös etc.) Stina går i gymnasiet.
Vad personen helst av allt vill Stina är gravid. Problemet är att hon strulat med fler än en och hon vet inte riktigt vem pappan är. Hon hoppas att hon kan få svar på det genom att fråga "anden i glaset".Hon vill inte att det ska komma fram att hon är gravid, men det börjar synas nu och hon måste snart ta ett beslut om vad hon ska göra med barnet.
Något personen skäms över . Till sin hjälp har hon grannflickorna. Men helst vill hon inte bli sedd med dem. Tänk om killarna i skolan ser att hon är ute och leker med tjejer som är två år yngre? Då är ett tomt spökhus bättre plats än hemma.
Platsen personen startar på när historien börjar Cyklandes, på väg mot Sandströmska villan.
Platsen för den oväntade kaotiska situationen (samma för alla tre personer) Sandströmska villan, kallat "spökhuset" i folkmun.
Anledning till att personen hamnar där Hon vill veta vem pappan till barnet är genom att leka "anden i glaset". Får hon bara kontakt med spöket i huset ska spöket nog hjälpa Stina, hoppas hon. Och vilket tillfälle är bättre än på Halloween?
Det är egentligen väldigt lätt att skriva en novell enligt mallen, bara man följer den. I korthet ska du skapa:
- Tre olika huvudpersoner som inte känner varandra sedan tidigare
- En berättelse för varje person om hur den kommer till den tid och plats där alla möts. En A4 sida per person (Times New Roman storlek 12 )
- Skriv all text i tredje person presens (han springer, hon hoppar osv.)
- Klipp isär berättelserna, stoppa in delarna rätt i tid jämfört med varandra och se till att varje berättelse klipps upp i minst tre delar, två klipp
- Se till att allt du tog upp som speciellt med personen i beskrivningen också finns med och syns i berättelsen
- Skapa en kaospunkt där allt brakar ihop från alla tre hållen
- Skriv en avslutning, alldeles efter händelsen eller långt efter, men någon form av förklaring och sammanfattning ska med
- Försök få med en "knorr" på slutet, något helt oväntat som överraskar läsaren. Knorren ska gärna kopplas ihop med något som nämns i början av texten
Länk till originalbeskrivningen av Josef Sahlin: https://www.bibblis.se/wp-content/uploads/Klippet-ett-novellprojekt.pdf
Bildkällor:
Originalbild på polis: encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcT_zG9jkigDu-YPjA40UTuFkEgJJxVt_idZAwCO7yx8Ofb56vpBGA från sidan www.usmessageboard.com/threads/are-todays-cops-wimps.490352/
Originalbild på gangster: pics.me.me/the-rapper-slain-looks-like-the-chav-brother-of-ricky-2940040.png
Originalbild på blondin: fastpictureviewerprofessional.zenfolio.com/img/s/v-3/p501722748-3.jpg
Spökslott: labolinanu.files.wordpress.com/2017/08/img_0539.jpg
Om exempelnovellen
"Hasande steg" skrev jag till en novelltävling anordnad av novellmästarna. Nu kom jag inte med bland de nio bästa och därför släpper jag novellen fri här. Jag har haft elever som frågat efter en exempelnovell, och även om den här är litet för lång för elever, den skrevs ju inte för att läsas i skolan i första hand, är den skriven precis efter Sahlins mall och fungerar bra att hänvisa till om eleverna inte vet vad de ska göra. Novellens licens ger dig tillstånd att göra i princip vad som helst med den, utom att tjäna pengar på den.