I morgon när kriget kom, utdrag ur roman - läsförståelse
Från Skolbok
Sju ungdomar, huvudpersonen Ellie tillsammans med: Corrie, Fi, Homer, Robyn, Kevin och Lee, ger sig ut för att campa ute i bushen under några dagar i en dal som kallas "Helvetet". Under en av nätterna passerar flygplan som flyger snabbt och lågt över dem med släckta lyktor och lanternor. De tänker inte mer på det, just då. Efter några dagar i "Helvetet" återvänder de till civilisationen,men de inser snart att något måste ha hänt medan de var borta.
I morgon när kriget kom
Av John Marsden
Hundarna är döda. Det var min första tanke. De hoppade inte omkring och skällde när vi körde in på gården, och när jag sprang bort till dem gnällde de inte heller av glädje som de alltid gjorde annars. De låg bredvid sina små galvaniserade plåtkojor, täckta av flugor, helt omedvetna om den sista solvärmen. Ögonen var röda och skräckslagna och nosarna täckta med intorkad fradga. Jag var van vid att de sträckte kedjorna så långt det gick — det gjorde de alltid när de dansade runt som vansinniga när de fick syn på mig — men nu var kedjorna både sträckta och stilla och de hade blod runt halsen där halsbanden satt. Av de fem hundarna var fyra unga. De delade på en vattenspann, men på något sätt hade de lyckats välta den och nu låg den på sidan, torr och tom. Fylld av fasa undersökte jag dem en efter en. Alla var döda. Jag sprang till Millie, deras gamla mamma, som vi hade skilt från de unga hundarna eftersom de irriterade henne. Hennes spann stod fortfarande upp och det fanns lite vatten i den. När jag närmare mig viftade hon plötsligt svagt på svansen och försökte resa sig. Jag fick en chock när jag såg att hon levde. Jag hade redan ställt in mig på att hon också måste vara död.
Det enda förnuftiga hade varit att lämna henne där och rusa in i huset, för jag visste att ingenting så fasansfullt kunde ha hänt hundarna utan att någonting ännu mer fasansfullt hade hänt mina föräldrar Men jag hade redan slutat tänka förnuftigt. Jag tog loss Millies kedja och den gamla hunden reste síg stapplande upp, men sedan vek frambenen sig och hon föll framåt. Jag beslöt mig brutalt nog för att jag inte kunde lägga mer tid på henne. Jag hade hjälpt henne tillräckligt. "Gör något för hunden", ropade jag till Corrie och började springa mot huset. Corrie var redan på väg dit, hon hade fattat snabbare än de andra. De bara stod där fortfarande och såg sig chockat omkring. Sakta gick det upp för dem att någonting var fel men de hade ännu inte dragit samma slutsatser som jag. Jag gjorde det snabbt och det bara ökade min fasa. Corrie tvekade och vände sig mot hundarna. "Se till hundarna", ropade hon till Kevin och följde sedan efter mig.
Inne i huset var ingenting galet, och det var just det som var galet. Där fanns inte minsta tecken på liv. Allt var prydligt och välstädat. Vid den här tiden på dagen borde det ha stått mat på köksbordet, det skulle ha funnit tallrikar i diskhon och teven skulle ha varit på i bakgrunden. Men allt var tyst. Corrie öppnade dörren bakom mig och klev försiktigt in.
"Herre Gud, vad är det som har hänt", sa hon, men det var ingen fråga. Hennes tonfall skrämde mig ännu mer Jag bara stod där
"Vad är det för fel på hundarna?" frågade hon.
"De är döda allesammans utom Millie, och hon är nästan död hon också."
Jag såg mig omkring efter ett meddelande, ett meddelande till mig, men där fanns inget.
"Vi ringer till någon", sa Corrie. "Kom så ringer vi till mina föräldrar"
"Nej. Ring Homers. De bor närmast. De vet säkert."
Hon tog upp luren och räckte den till mig. Jag tryckte in siffrorna. Sedan insåg jag att jag inte hade hört någon kopplingston. Jag höll luren närmare örat. Ingenting. En ny sorts rädsla fyllde mig. En rädsla som jag aldrig ens hade vetat fanns.
"Det hörs ingenting", sa jag till Corrie.
"Åh, Herre Gud", sa hon igen. Hon hade spärrat upp ögonen och blivit kritvit i ansiktet.
Robyn och Fi kom in i köket med de andra tätt bakom sig. "Vad är det som har hänt?" frågade de. "Vad är det för fel?" Kevin kom in med Millie i famnen.
"Hämta lite mat åt henne från kylrummet", sa jag.
"Jag gör det", sa Homer
Jag försökte förklara alltsammans men rörde till det. Eftersom jag ville göra det så fort som möjligt slutade det med att det tog alldeles för lång tid. Så jag avbröt mig. "Vi måste göra något", utbrast jag förtvivlat.
I samma ögonblick kom Homer tillbaka med en skål köttfärs. Den luktade. "Strömmen har gått", sa han. "Det stinker något fruktansvärt i erat kylrum."
"Ert kylrum", sa jag för rädslan gjorde mig tankspridd. Han bara såg på mig.
Robyn gick till teven, medan Homer och Kevin försökte få Millie att äta. Vi såg på Robyn när hon tryckte på knapparna, men teven var också död. "Det här är verkligen underligt", sa hon.
"Sa de att de skulle resa bort?" frågade Fi.
Jag brydde mig inte ens om att svara.
"Om din mormor har blivit sjuk ..." sa Corrie.
"Skulle de ha stängt av strömmen då?" frågade jag irriterat.
"Det är kanske något stort elektriskt fel", föreslog Kevin. "Om strömmen var borta länge blev de säkert tvungna att ge sig av."
"De skulle ha lämnat ett meddelande", fräste jag. "Och de skulle inte ha lämnat hundarna att dö."
Det blev tyst ett ögonblick för ingen visste vad man skulle säga.
"Det finns bara en förklaring som passar in på allt det här", sa Robyn.
"Det är som om ett flygande tefat hade fört bort dem", sa Kevin. "Jag försöker inte skämta, Ellie", lade han snabbt till när han såg mitt ansiktsuttryck. "Jag vet att någonting förfärligt måste ha hänt. Jag kan bara inte komma på vad det skulle kunna vara."
Lee viskade något till Robyn. Jag brydde mig inte om att fråga vad det var När jag såg skräcken i Robyns ansikte ville jag inte veta.
Med en kraftansträngning lyckades jag ta mig samman igen. "Kom så går vi tillbaka till landrovern", sa jag. "Ta med hunden. Vi åker hem till dig, Homer"
"Vänta ett ögonblick", sa Lee. "Har du någon transistor?"
"Ja, men jag vet inte var den är", sa jag och såg frågande på honom. Jag förstod inte vad han skulle med den till, men jag tyckte lika illa om hans ansiktsuttryck som om Robyns. "Varför?"
Men jag ville inte att han skulle svara.
"Jag har min freestyle i landrovern", sa Robyn.
Han vände sig till henne. "Har du hört på nyheterna medan vi har varit borta?"
"Nej. Jag försökte få in en station några gånger, men jag lyckades inte. Jag antar att klipporna runt Helvetet var för höga."
"Kan du hitta din radio?" frågade Lee mig.
"Ja, det antar jag." Jag sprang till mitt rum. Jag ville inte slösa bort tid på sådana saker Jag ville så förtvivlat gärna åka till Homers ställe, springa till vänliga mrs Yannos, låta henne krama och hålla om mig och förklara bort allting så att det bara blev till ett helt vanligt litet missförstånd. Men Lee hade något förfärligt i tankarna och jag kunde inte bara strunta i det.
Jag rusade tillbaka med radion, slog på den medan jag sprang längs korridoren och vred på knappen för att hitta en station. När jag nådde köket hade jag redan gått över hela skalan en gång utan att höra annat än störningar Jag måste ha gjort det för snabbt, tänkte jag, det gör jag alltid. Jag lär mig aldrig. Jag började om medan de andra oroligt såg på utan att förstå. Den här gången gjorde jag det sakta och omsorgsfullt, men resultatet blev detsamma. Ingenting.
Nu var vi allesammans ordentligt rädda. Vi såg på Lee som om vi väntade oss att han på något magiskt sätt skulle ge oss ett svar Men han skakade bara på huvudet. "Jag vet inte", sa han. "Kom så kör vi till ditt ställe, Homer"
Jag gjorde likadant med landrovern som med radion. Jag rusade motorn så häftigt och släppte upp kopplingen så snabbt att Kevin slog i huvudet och gjorde sig så illa att han var nära att tappa Millie som han fortfarande höll i famnen. Landrovern hoppade ett par meter som en känguru och stannade. Jag kunde höra farmors röst säga: "Det är alltid klokast att skynda långsamt." Jag tog ett djupt andetag och försökte igen, långsammare. Den här gången gick det bättre. Vi körde ut genom grinden och nerför vägen. "Jag glömde titta till hönsen", sa jag till Homer.
"Det är okej, Ellie", sa han. "Det ordnar sig. Vi fixar det." Men han tittade inte på mig utan lutade sig bara fram och såg oroligt ut genom vindrutan.
Homers ställe ligger ungefär en och en halv kilometer från vårt.
Det vi ville se, det enda vi ville se när vi kom närmare var en rörelse av något slag.
Men vi såg ingen. När vi skumpade fram över färisten tutade jag både högt och länge tills Lee ropade oroligt från baksätet. "Gör inte så, Ellie." Än en gång vågade jag inte fråga varför, men jag slutade tuta. Jag bromsade in häftigt framför ytterdörren. Homer slängde sig ur och började springa. Han ryckte upp dörren och rusade in. "Mamma! Pappa!" ropade han.
Redan innan jag hade hunnit kliva ur bilen fick jag svar genom hans förtvivlade röst.
Jag gick mot dörren. Medan jag gjorde det hörde jag hur landrovern startades bakom mig. Jag vände mig om och såg Lee vid ratten. Jag fortsatte att titta. Han var en urusel bilförare men genom att rusa motorn fick han in bilen i skuggan av ett stort gammalt pepparträd bakom tankställningen. Jag kom att tänka på ett av alla våra aningslösa samtal i Helvetet och plötsligt visste jag. Jag avskydde slutsatsen jag kom fram till. Den gjorde mig också skräckslagen. Lee klev ur bilen och kom gående mot mig på väg till ytterdörren. "Lee! Du har fel!" skrek jag åt honom. "Sluta upp med att göra så där! Tänk inte så! Du har fel!"
Robyn dök upp bakom mig och tog mig i armen.
"Det har han förmodligen", sa hon. "Men radion ..." Hon avbröt sig. "Skärp dig, Ellie. Åtminstone tills vi vet."
Vi gick in i huset tillsammans. "Be, Ellie. Be allt vad du kan. Det gör jag", sa hon när vi gick genom ytterdörren in i den ödsliga tystnaden.
Jag hörde ett råmande ljud bakom huset, så jag fortsatte ut till gården och där såg jag Homer som med ett bistert ansiktsuttryck höll på att försöka mjölka deras ko. Mjölken rann från spenarna, hon trampade oroligt och råmade varje gång han försökte röra henne.
"Kan du mjölka, Ellie?" frågade han lågt.
"Nej, tyvärr, Homer. Jag har aldrig lärt mig det. Jag ska fråga de andra."
"Undulaten på glasverandan, Ellie", ropade han efter mig när jag gick tillbaka in.
"Okej", sa jag och började springa. Men Corrie var redan hos undulaten. Den levde men hade bara lite, lite unket vatten kvar i buren. Vi gav honom friskt vatten som han drack på samma sätt som pappa dricker sin första öl efter att ha klippt fåren.
"Du har väl en mjölkko hemma?" sa jag till Corrie. "Kan du hjälpa Homer på baksidan av huset?"
"Visst", sa hon och gick. Vi hade alla börjat uppföra oss onaturligt lugnt. Jag visste hur oroliga Corrie och de andra måste vara för sina egna familjer, men det fanns ingenting vi kunde göra för dem just då. Jag tog med mig undulaten ut i köket där Lee precis lade på luren. Jag lyfte frågande på ögonbrynen, men Lee skakade bara på huvudet. Homer kom in strax efteråt.
"Det finns en BF-radio på kontoret", sa han utan att se på någon.
"Vad är en BF-radio?" frågade Fi. Jag hade inte sett att hon stod i dörren in till skafferiet.
"Brandförsvarsradio", svarade Homer kort.
"Är det riskfritt?" frågade Robyn.
"Jag vet inte", sa Homer "Vem kan vara säker på något."
"Det här är ju löjligt", sa jag förtvivlat och med våldsam iver för att försöka övertyga dem. "Jag vet vad ni tänker och det är helt enkelt absolut omöjligt. Absolut inte möjligt. Sådana saker händer inte, inte här, inte i det här landet." Sedan kom jag på något och fylldes av nytt hopp. "De där eldarna! De är naturligtvis ute och försöker släcka dem. De måste ha varit så farliga att de inte kunde ta sig tillbaka."
"Det var inga sådana eldar, Ellie", sa Homer. "Och det vet du också. Du vet hur en farlig eld ser ut."
"Jag vet inte så mycket om sådana här saker", sa Lee, "men borde det inte vara liv i din BF-radio medan eldarna brinner?" "Jo!" sa Homer och vände sig snabbt om.
"Men det finns ingen el", sa Fi.
"De har reservbatterier", sa jag. Vi följde efter Homer och trängde ihop oss inne på det lilla kontoret. Homer vred upp volymknappen så mycket det gick, men det hade inte behövts. Bara ändlösa störningar fyllde rummet. "Kollade du frekvensen?" frågade jag lågt. Homer nickade och han såg så olycklig ut att jag ville krama honom. Jag såg mig om efter Fi, tänkte att hon kanske ville göra det, men sedan gjorde jag det när jag märkte att hon hade lämnat rummet.
"Tycker ni att vi ska sända ut ett anrop på radion?" sa Homer efter ett par minuter.
"Vad tycker du, Ellie?" frågade Lee mig.
Jag visste att jag nu måste räkna med alla möjligheter. Jag tänkte på hur spänt allting hade varit innan vi åkte, på hur alla politiker hade skrikit och hållit på. Jag försökte tänka efter. "Enda anledningen att anropa någon skulle vara att skaffa hjälp till våra familjer", sa jag. "Om de har råkat illa ut eller är i fara. Men om de är det måste alla sitta i samma båt. Och myndigheterna måste veta om det. Så vi skulle inte hjälpa våra familjer genom att skicka ut ett anrop ... Den enda andra anledningen skulle vara att vi så förtvivlat gärna vill veta vad som har hänt. Men okej, jag erkänner att vi kanske skulle försätta oss själva i en farlig situation ..." Jag försökte att hålla rösten stadig. "... om något hemskt har hänt ... om det finns människor där ute ..."
"Så vad har du kommit fram till?" frågade Lee.
"Jag tycker inte att vi ska skicka ut något anrop", sa jag dystert.
"Det håller jag med om", sa Homer
"Jag också", sa Lee.
"Då är det Corries tur", sa Homer. "Och Kevins. Jag vet inte ens var Robyn bor."
"Precis utanför stan", sa jag.
"Okej, jag antar att rent geografiskt så kommer Corrie och Kevin först." Han såg på Lee som nickade utan att säga något. Han hade redan räknat ut vem som skulle komma sist.
Vi sammanstrålade alla sju i köket med perfekt tajming. Corrie bar på en spann full av mjölk som stank. Den såg ut som blek äggröra. Kevin kom tillsammans med henne. De höll varandra hårt i handen. Jag hällde upp lite mjölk i en salladsskål och gav till Millie som till slut hade börjat visa lite entusiasm. Hon luktade på den och började sedan ivrigt lapa.
"Har du något emot om vi åker hem till oss?" frågade Kevin Homer. "Vi kan åka ensamma om vi kan få en bil eller ..." Han såg på mig. "... landrovern."
"Pappa sa att bara jag ..." började jag men avbröt mig sedan när jag hörde hur fånigt det lät. Men jag orkade inte med mer logiskt tänkande än det jag hade åstadkommit inne på Yannos kontor.
Robyn tog över. "Vi måste tänka, hör ni. Jag vet att vi alla helst bara vill rusa iväg, men nu är inte rätta tillfället att ge efter för sådana känslor Mycket kan stå på spel just nu. Kanske liv till och med. Vi måste anta att något riktigt hemskt har hänt, något riktigt otäckt. Om vi har fel kan vi skratta åt det senare, men vi måste utgå ifrån att de inte är nere på puben eller har åkt på semester."
"Det är klart att något hemskt har hänt", skrek jag åt henne. "Tror du att pappa annars skulle lämnat sina hundar att dö på det sättet? Tror du att jag kan skratta åt det i morgon?" Jag skrek och grät på samma gång. Det blev en kort paus och sedan förlorade plötsligt allesammans fattningen. Robyn började också gråta och skrika. "Jag menade inte så, Ellie, det vet du att jag inte gjorde!" "Håll käften!" skrek Corrie. "Håll käften allihop!" "Åh, gode Gud, gode Gud, vad är det som händer?" stönade Kevin och körde fingrarna genom håret. Fi hade stoppat handen i munnen och såg ut som om hon tänkte äta upp den. Hon var så vit i ansiktet att jag trodde hon skulle svimma. Och sedan sa Homer plötsligt något vansinnigt. "Fi, jag har hört talas om folk som biter på naglarna, men det där är väl att ta i." Vi såg på Fi och i nästa ögonblick skrattade vi allesammans. Ett hysteriskt skratt, men vi skrattade. Tårar hade runnit nerför Lee kinder, men nu torkade han bort dem. "Jag tycker vi ska lyssna på Robyn", sa han sedan snabbt. "Var tysta nu."
"Förlåt mig, Robyn", sa jag. "Jag vet att du inte menade ..."
"Jag är också ledsen", sa hon. "Det blev fel ord." Hon drog djupt efter andan och knöt händerna. Vi kunde se att hon försökte lugna ner sig, precis så som hon ibland gjorde på basketmatcherna.
Till slut fortsatte hon. "Jag ville inte säga så mycket, bara att vi måste vara försiktiga. Om vi rusar runt här ute till sju olika hus ... jag menar, det är kanske inte det bästa vi kan göra. Vi måste bestämma oss för vissa saker, som till exempel om vi ska hålla ihop eller dela upp oss i mindre grupper, så som Kevin och Corrie ville göra. Om vi ska använda bilarna. Om vi ska åka längre i dagsljus. Det är nästan mörkt nu. Till en början skulle jag vilja föreslå att ingen tar sig härifrån förrän det har blivit mörkt, och när vi gör det så använder vi inget ljus."
"Vad tror ni har hänt?" frågade jag. "Tror ni samma sak som Lee?"
"De ser inte ut att ha haft bråttom", sa Robyn. "Inte som om något särskilt hade inträffat. De åkte för några dagar sedan. Och de förväntade sig också att komma tillbaka för några dagar sedan. Vad var det som alla åkte till för några dagar sedan och förväntade sig att komma tillbaka från? Vi vet ju alla svaret på det."
"Minnesfesten", sa Corrie. "Utställningen."
"Just det."
"Homer", sa jag. "Finns det något här som kan tala om för dig om dina föräldrar kom tillbaka från utställningen? Jag menar, om jag hade tänkt på det tidigare kunde jag ha tittat efter ett par av våra tjurar som jag vet att pappa inte skulle sälja till något pris. Och han skulle inte ha kommit tillbaka från utställningen utan dem. Jag menar, han skulle ha de där tjurarna i sovrummet om han fick för mamma."
Homer tänkte efter ett ögonblick.
"Visst", sa han sedan. "Mammas broderi. Hon deltar med ett nytt varje år och antingen hon vinner, förlorar eller det blir oavgjort så tar hon det med sig hem och hänger upp det på sin hedersvägg. Hon är lika förtjust varje gång hon får göra det. Vänta ett ögonblick."
Han rusade ut och vi satt tysta och väntade. Han kom snabbt tillbaka. "Ingenting", sa han. "Det finns inte där"
"Okej", sa Robyn. "Låt oss anta att en massa människor åkte till utställningen men att de inte kom tillbaka. Och låt oss anta att sedan minnesfesten har all elektricitet och alla telefoner varit avstängda, radiostationerna också. Och att det har varit flera eldsvådor. Och att de som åkte till utställningen ville komma tillbaka men inte kunde. Var står vi då?"
"Det är en sak till", sa Lee.
Robyn såg på honom. "Ja", sa hon.
Lee fortsatte. "Samma natt som utställningen var kom hundratals flygplan, kanske många, många fler, in över kusten och de flög lågt och med hög hastighet."
"Och utan ljus", lade jag till eftersom jag då för första gången blev medveten om detta viktiga faktum.
"Utan ljus?" sa Kevin. "Det sa du inget om."
"Det slog mig inte förrän nu", sa jag. "Du vet hur det är, man ser något men noterar det bara undermedvetet. Precis så var det."
"Låt oss anta något helt annat", sa Fi. Hon både lät och såg arg ut. "Låt oss anta att det ni säger är fullständigt löjligt." Hon lät precis som jag hade gjort bara för några minuter sedan. Hade inte jag också sagt att det var löjligt? Men nu hade jag kommit så långt att jag hade börjat tänka som Lee och Robyn. Den där lilla detaljen med ljusen hade förändrat saken totalt för mig. Inget legitimt plan, inget plan ute i legitimt ärende skulle ha flugit utan ljus. Jag borde ha tänkt på det redan från början, och jag var sur på mig själv för att jag inte hade gjort det.
Men Fi fortsatte. "Det finns dussintals teorier som är troligare. Dussintals! Jag vet inte varför inte ni inte tar upp dem."
"Fram med dem då, Fi", sa Kevin. "Men låt det gå snabbt." Det syntes i hans ansikte att det hela tog hårt på honom.
"Okej", sa Fi. "För det första kan de ha blivit sjuka. De åkte till utställningen och blev matförgiftade eller något. Och nu är de på sjukhus."
"Då skulle grannarna ha varit här och sett till allting", sa Homer
"De kanske också blev sjuka", sa Fi.
"Det förklarar inte varför alla radiostationer är tysta", sa Corrie.
"Alla kan ju vara sjuka", sa Fi. "Det kan vara någon sjukdom som har spritt sig över hela landet."
"Det förklarar inte planen", sa Robyn.
"De var bara på väg tillbaka från minnesfesten, precis som vi sa."
"Utan ljus? Och så många? Fi, jag vet inte om vi ens har så många plan. Jag vet inte om vårt flygvapen är så stort."
"Okej", sa Fi. "Vi har hamnat i någon nationell krissituation och alla måste hjälpa till."
"Och planen?"
"Våra plan och plan från andra länder också. Alla måste kanske hjälpa till."
"Men varför hade de inga ljus då?" Nu skrek Robyn för hon började bli lika arg som hon ibland blev på basketbollplanen.
"Det vet vi inte säkert." Fi skrek också. Fi skrek? Det här är första gången för en massa saker, tänkte jag. "Ellie kan ha sett fel", sa Fi. "Det var ju mitt i natten. Hon kanske inte var riktigt vaken. Jag menar, hon har ju inte nämnt det förrän nu. Hon kan inte vara så säker på det."
"Jag såg dem, Fi", sa jag. "Jag är säker Men jag tänkte inte på det just då. Mina ögon fungerade, men inte hjärnan. Förresten så såg Robyn dem också. Och Lee. Fråga dem."
"Vi såg dem inte", fräste Robyn. "Vi hörde dem bara."
"Lugna ner er nu allesammans", avbröt Homer oss. "Håll er lugna annars kommer vi ingenstans. Fortsätt, Fi. Hade du något mer?"
"Jag vet inte", sa hon. "Jag tror bara att de har givit sig av för att hjälpa till. Det kanske bara är några valar som har strandat."
"Så två uppsättningar föräldrar gav sig iväg utan att lämna något meddelande?" frågade Kevin.
"Men om vi bortser från de där planen", sa Fi, "så har ni inte alls så mycket. Bara någon lokal liten katastrof."
"Glöm inte radiostationerna", sa Robyn.
Då sa Lee ifrån. "Alla dina teorier är också tänkbara, Fi. Och jag säger inte att du har fel. Förmodligen har du rätt, det var kanske bara en ren tillfällighet att planen kom just då, det finns säkert en förklaring till att radion är tyst och så vidare. Men det som gör mig livrädd är att det finns en teori som passar in på alla fakta, och dessutom så förbannat väl att det blir perfekt. Kommer ni ihåg när vi pratade om det den där morgonen i Helvetet? När vi sa att minnesfesten skulle vara den idealiska dagen att göra det på?"
Fi nickade stumt med tårarna rinnande nerför kinderna. Nu grät vi allesammans, till och med Lee som fortsatte att prata medan han grät.
"Kanske fick mammas alla berättelser mig att tänka på det innan ni gjorde det. Och som Robyn sa förut, om vi har fel ..." Han kämpade för att få fram orden och det ryckte i hans ansikte som om han hade fått hjärnblödning. " ... om vi har fel kan ni skratta så mycket och så högt ni vill. Men än så länge, än så länge måste vi utgå ifrån att vi har rätt. Måste vi utgå ifrån att vi har blivit invaderade. Jag tror att det kan vara krig."
Källa: Kapitel sex ur boken I morgon när kriget kom av John Marsden. Originaltitel Tomorrow, When the War Began. Boken utkom 1993 i Australien, 1996 i Sverige på svenska..Boken är första delen i en serie på sju böcker, ofta kallad "I morgon..." serien, efter första boken. Boken finns både filmatiserad och som TV-serie.
Scenen i filmen:
Den scen som finns beskriven i kapitlet börjar 22:42 (22 minuter och 42 sekunder in i filmen): https://youtu.be/UFZNNoNxICc?t=1362 - klicka på länken så kommer du direkt dit. Den slutar vid 25:56.
1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.
1 galvanisera 2 fradga 3 flygande tefat 4 transistor 5 frekvens 6 freestyle 7 landrover 8 känguru 9 färist 10 råma 11 matförgiftad 12 invadera
2: Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Vad hördes i radion?
B: Hur betedde sig landrovern när Ellie startade den första gången?
C: Vilken ungdom är (troligtvis) troende kristen?
D: Till vem åkte de efter Ellie och vem skulle de åka till sist?
E: Hur kom de på att föräldrarna inte återvänt från utställningen?
F: Vem är det slutligen som bekräftar allas misstankar och säger att kriget kommit?
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Hur kunde hunden Millie överleva när de andra hundarna dog?
B: När Ellie försöker ringa händer följande: Hon tog upp luren och räckte den till mig. Jag tryckte in siffrorna. Sedan insåg jag att jag inte hade hört någon kopplingston. Jag höll luren närmare örat. Ingenting. När verkar handlingen utspela sig?
C: Varför stank köttfärsen?
D: Varför mjölkade de kon för hand istället för med mjölkningsmaskin?
E: Hur märker man i texten att det inte varit någon i husen på flera dagar? skriv två saker.
F: När i texten inser man att de bor nära en havskust?
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Vad menade Ellie med: Inne i huset var ingenting galet, och det var just det som var galet.
B: Varför har man en färist över infarten till gården?
C: Varför väljer de att inte göra ett anrop med radiosändaren?
D: Vad vill man uppnå när man flyger ett plan utan tända lyktor/lanternor?
E: Vilket land befinner de sig i?
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.
A: Hur tror du att det skulle gå till om t.ex. Ryssland eller USA invaderade Sverige? Skulle det också börja med att all kommunikation (telefon, radio, telelevision) slogs ut samtidigt som det kom en massa flygplan, eller tror du något annat?
B: Om man läser hela boken så står det ingenstans vilket land det är som invaderat dem. Vad tror du? och varför?
1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.
1 galvanisera = metallen har ett rostskyddande skikt på ytan av annan metall, oftast zink, som fästs med hjälp av elström 2 fradga = skum runt munnen som uppstår när man tuggar saliv utan att svälja den 3 flygande tefat = utomjordisk rymdfarkost 4 transistor = förkortning av transistorradio, radio som är så liten att den gr att bära med sig tack vare att den drivs med transistorer istället för radiorör 5 frekvens = radiofrekvens, våglängd, den våglängd en radiokanal har och som man kan söka upp manuellt med en radioapparat 6 freestyle = bärbar kassettbandspelare som var på mode under 1980-90 talet innan digital musik fanns 7 landrover = ett bilmärke, men ordet används synonymt med terränggående bil. Landroverfabriken tillverkar främst olika terränggående bilar. 8 känguru = ett pungdjur i Australien som hoppar på bakbenen istället för att gå/springa 9 färist = ett galler framför en grind som klövdjur (ko, get, får osv.) inte kan gå över men hjulen på en bil lätt kör över
10 råma = när en ko muar säger man att den råmar 11 matförgiftad = när man ätit något som man sedan blir sjuk av 12 invadera = att med våld tränga in i något annat lands territorium och ta över det
2: Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Vad hördes i radion? = Bara störningar, brus.
B: Hur betedde sig landrovern när Ellie startade den första gången? = den hoppade som en känguru.
C: Vilken ungdom är (troligtvis) troende kristen? = Robyn, hon säger "Be, Ellie. Be allt vad du kan. Det gör jag",
D: Till vem åkte de efter Ellie och vem skulle de åka till sist? = Homers familj kom efter Ellies och Lee bodde längst bort så hans kom sist.
E: Hur kom de på att föräldrarna inte återvänt från utställningen? = Homers mamma hade inte kommit tillbaka med det hon broderat och tävlade med.
F: Vem är det slutligen som bekräftar allas misstankar och säger att kriget kommit? = Lee
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Hur kunde hunden Millie överleva när de andra hundarna dog? = Hon hade vatten
B: När Ellie försöker ringa händer följande: Hon tog upp luren och räckte den till mig. Jag tryckte in siffrorna. Sedan insåg jag att jag inte hade hört någon kopplingston. Jag höll luren närmare örat. Ingenting. När verkar handlingen utspela sig? = 1980-90 talet, knapptelefon med lur, fast anslutning och kopplingston.
C: Varför stank köttfärsen? = kylrummet hade varit avstängt flera dagar och köttfärs börjar ruttna snabbt i rumstemperatur.
D: Varför mjölkade de kon för hand istället för med mjölkningsmaskin? = De hade ingen elström och kunde därför inte köra en maskin
E: Hur märker man i texten att det inte varit någon i husen på flera dagar? skriv två saker. = elström avslagen utan att mat räddats, döda hundar, törstande undulat, omjölkad ko.
F: När i texten inser man att de bor nära en havskust? = När Fi säger: "Det kanske bara är några valar som har strandat."
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Vad menade Ellie med: Inne i huset var ingenting galet, och det var just det som var galet. = Om hundarna var döda utanför borde det finnas något inne som tydde på strid, men det fanns inte ett enda tecken inne på att något onormalt hänt, trots de döda hundarna.
B: Varför har man en färist över infarten till gården? = det visar att de har djur lösa, endera inne på själva gården men troligare på markerna utanför gården och de vill inte få in kor i trädgården.
C: Varför väljer de att inte göra ett anrop med radiosändaren? = De inser att det kan finnas fiender som kan höra dem, och sedan leta upp dem.
D: Vad vill man uppnå när man flyger ett plan utan tända lyktor/lanternor? = man vill göra det svårare att bli upptäckt, det är dessutom olagligt i fredstid
E: Vilket land befinner de sig i? = Australien, det enda landet i världen med kängurur
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem, därför finns inget facit.