En paus i arbetet

När jag öppnar bildörren på garageuppfarten hörs inte ett ljud från villans baksida. Är hon redan klar med gräsklippningen? Jag öppnar den bakre dörren och släpper ut mitt eget barn som glatt springer till cykeln och börjar cykla omkring i cirklar i försommarsolen. Stödhjulen hindrar honom från att ramla omkull.

   “Du får bara cykla på uppfarten, inte ut på gatan, ropar jag innan jag lyfter ur en matkasse i varje hand och går förbi garaget, runt huset, för att se hur det gått med trädgårdsarbetet. Bara för att upptäcka en gräsmatta med decimeterhögt gräs, rabatter där blommor delar plats med tuvor av ogräs och en gräsklippare stående i skuggan av huset. På samma plats som i morse, innan jag åkte. I skuggan på altanen ligger Felicia utsträckt på hammocken med slutna ögon. Bonusdottern är klädd i shorts och linne med trådlösa hörlurar i öronen. På magen har hon sin splitternya iPhone hon fick av pappa i present. Jag kväver lusten att springa fram och slå matkassarna i huvudet på henne. Istället smyger jag fram, ställer ifrån mig kassarna på de solvarma stenplattorna bredvid hammocken och ställer mig så att min skugga faller över henne. Först då öppnar hon ögonen och tittar upp.

   “Går det bra med gräsklippningen, du lovade att fixa innan jag åkte in till stan?” undrar jag med ett tonläge som jag hoppas hon förstår är ett sådant hon inte kan slingra sig från, den här gången också.

   “Ja, men alltså … jag tog en paus.”

   “Du tog en paus … Då tog du paus från rensningen av rabatterna också, antar jag?”

    Felicia suckar tungt. “Mmm, det kändes så jobbigt, så jag orkade bara inte. Inte när det är fint väder.”

   “Felicia! Det här är inte okej, det är fanimig inte okej alls.” Jag stampar med foten, och hejdar mig när jag inser det. “Dina klasskompisar från nian går ur gymnasiet om två veckor, och vad gör du? Sover bort hela dagarna medan du lyssnar på ljudböcker eller tittar på Netflix. Vad tänker du göra sen? När alla andra börjar på högskolor och universitet till hösten?

   “Jag vet inte.” Hon rycker lojt på axlarna. “Jag funderar på ett sabbatsår, för att vila upp mig.

   “Vila upp dig från vad?” Nu är jag så arg att jag har svårt att kontrollera rösten.

   “Ja alltså, du har ju aldrig fattat hur jobbigt det är med gymnasiet, eller?” Hon sätter sig upp och lägger samtidigt ifrån sig iPhonen på bordet bredvid en halväten pizza hon måste ha beställt och fått hemkörd medan jag var borta. “Jag pluggade och pluggade på samhällsprogrammet tills jag brände ut mig, tills jag inte orkade mer. Och so what? Titta på Internet, där finns det fullt med tjejer som berättar att de inte orkar. Som är som jag, som bara klarar av att vara hemma. Då är skolarbetet inget alternativ, för då mår vi bara sämre. Det vet ju alla. Eller hur!” utläggningen avslutas i ett rop, mot mig.

   “Utbränd, kyss mig där ba… enda anledningen till att du ens kom in på gymnasiet var på grund av att jag satt och gjorde läxorna med dig innan sommarskolan i åttan och sen efter nian. Annars satt du ju bara hemma hela högstadiet också, inte sant?”

   “Inte hela, jag gick på en massa lektioner.”

   “I bild och musik, ja. Men vad blir du på det?”

   Hon pekar på mig och vickar på pekfingret medan hon talar högt: “Konstnär? bildlärare kanske? eller musiklärare?”

   “Och hur har du tänkt komma in på en lärarutbildning utan vettiga betyg?”

   “Det kan vem som helst göra, det sa nån på nyheterna i höstas.”

   Jag lägger armarna i kors och knyter nävarna för att påminna mig om att inte skrika. Skolkuratorn hade gång på gång poängterat hur viktigt det var med lågaffektivt bemötande mot henne. “Och har du sökt någon lärarutbildning än?”

   “Inte än.”

   “För att du inte har tillräckligt bra betyg?”

   “För att jag inte orkat än. Fan vad jobbig du är! Du är inte min morsa, fattar du det?” Hon greppar tag i mobilen, reser sig och går mot den öppna altandörren.

   “Du Felicia, du glömde disken.” Jag pekar på tallriken med den halvätna pizzan. Hon stannar upp, räcker ut tungan åt mig och går in och jag tar upp matkassarna och följer efter in i köket. Där står hon framför det öppna kylskåpet och häller upp en burk energidryck i ett högt glas.

   “Vad ska du göra till hösten?” Med en ansträngning lyfter jag upp kassarna på bordet mitt i köket.

   “Jag vet inte, kanske skaffa en lägenhet inne i stan. Då är det lättare att va’ ute med tjejerna.”

   “En lägenhet? Inne i stan? För vilka pengar?”

   “Vet inte”, hon tar en djup klunk. “Farmor lämnade ju ett arv efter sig. Jag kanske kan få låna några hundra tusen? Ni får igen pengarna sen när jag har fått jobb.” Det slamrar av metall mot metall när Felicia slänger in burken i facket för metallåtervinning under diskbänken. Uppenbarligen ligger det fler tomma energidrycksburkar där.

   “Varför måste du dricka de dyraste drickorna?” säger jag för att byta samtalsämne. “Duger det inte med saft?

   “Varför måste du alltid vara så jävla snål?”

   Vi stirrar på varandra samtidigt som en vindpust letar sig genom huset när ytterdörren slås upp och William kommer inspringande i köket.

   Mamma? Mamma? har vi O’boy?”

   “Klart vi har, men du får bara ett glas.” Felicia stirrar surmulet utan att säga någonting medan jag blandar till Williams choklad. Han greppar glaset med ett leende från öra till öra och försvinner in i huset med små dundrande springsteg.

   “Han får allt han pekar på, men jag får ingenting”, muttrar Felicia surt efter honom.

   “O’boyen räcker till dig också, om du orkar göra någon.” Det blir ett ögonblicks tystnad innan jag fortsätter. “En lägenhet? Varför skulle vi betala en lägenhet åt dig när du varken pluggar eller jobbar? Det är ju inte bara det. Du måste ha pengar till mat, till kläder, till Internet, till elström. Ja till allt. Varifrån ska de pengarna tas?”

   “Det får ju ni fixa. Jag har ju inga pengar.”

   “Men, varför skulle vi det?”

   “Jag menar … skulle ni inte betala en lägenhet om jag kom in på universitetet i Uppsala och flyttade dit för att plugga?”

   “Ja, så klart.”

   “Så vad är skillnaden? Då kan ni väl betala för en lägenhet i stan, så du och farsan och William kan få vara för er själva?”

   “Men, förstår du inte. Du måste kunna försörja dig.” Jag ruskar långsamt på huvudet. “Du måste i alla fall ha ett jobb! Har du sökt något jobb ännu?”

   “Nej.” Hon dricker upp det sista i glaset i ett drag, ställer ifrån sig det på diskbänken och börjar gå ut mot altanen igen.

   “Men varför inte det?” ropar jag mot hennes rygg.

   “För det verkar så jobbigt.” Hon stannar upp, vänder sig mot mig och slår ut med händerna. “Jag menar, jag kan ändå inte få nåt jobb som ger så mycket pengar att jag kan göra vad jag vill. Inte sant? Så varför ska jag ens slänga bort en massa tid på att jobba med något som är tråkigt och som ändå inte ger fett med pengar? Då är det bättre att bo hemma. Eller att ni lånar mig pengar till en lägenhet, eller till ett sabbatsår i USA eller nåt annat som är roligare än att jobba. Fattar du?”

   Hon vänder sig om och jag försöker hitta ord, ett svar på det hon sagt, men det enda som kommer fram är ett kraxande: “Och vad ska du göra nu? Klippa gräset?”

   “Nej, det orkar jag inte. Inte efter det här jobbiga tjafsandet. Jag tar en paus istället.”

   Jag stirrar på hennes rygg och ruskar på huvudet, lika frustrerad och arg som full av önskan att även jag kunde få vara likadan. Så där som jag själv var när jag var tonåring, innan det riktiga livet hann ikapp mig.

Ingemar Wiklund - 2020

FRÅGOR_____________________________________

1 Varför tog Felicia en paus i gräsklippningen?

2 Vad gjorde Felicia istället för att gå gymnasiet?

3 Vad planerar Felicia att få för jobb i framtiden?

4 Hur planerar Felicia att ha råd med en lägenhet?

5 Varför vill Felicia inte ta något av de jobb som finns?

6 Vad är det som gör att Felicias styvmamma ändå önskar att hon kunde vara likadan som Felicia?