Åtgärder

Den oemotståndlige vite mannen - läsförståelse

Från Skolbok

9781149393505.BX.0.m.jpg

Novellen här nedan är bra eftersom den så tydligt visar hur européerna såg på urbefolkningen på andra ställen på jorden under 1800-talet. Därför har ordet "neger" avsiktligt behållits i texten, och dessutom problematiserats i frågeställningarna till texten. Genom sin människosyn är novellen lämplig i flera olika ämnen: i svenska för att träna läsförståelse, i samhällskunskap för att visa på hur rasismen utvecklats från 1800-talet till nu och i historia för att visa både hur människosynen var under 1800-talet samt hur man såg på användningen av naturtillgångar i söderhavet under imperialismen.



Den oemotståndlige vite mannen

Novell VII i novellsamlingen Hedningen och andra berättelser från söderhafsöarna. Texten har skrivits om till mer modern svenska för att underlätta läsförståelsen. Länk till originaltexten, på både svenska och engelska, finns i botten.



Av Jack London

»En svart kommer aldrig att förstå en vit och inte heller en vit en svart, så länge som svart är svart och vitt är vitt.» 
   Så sade kapten Woodward. Vi satt inne på Charley Roberts’ bar i Apia och drack långa Abu Hameds, som blandades till åt oss av sagde Charley Roberts, vilken påstod sig ha fått receptet direkt av Stevens, som blivit känd just på grund av att han uppfunnit drinken Abu Hamed. (Abu Hamed=en drink på: gin, vermouth, angostura bitter, limejuice och kolsyrat vatten)
   Kapten Woodward, en kort och tjock äldre man, brunbränd av fyrtio års tropisk sol och med de vackraste bruna ögon jag någonsin sett på en man, talade av lång erfarenhet. Några ärr på hans kala hjässa skvallrade om närgången beröring med en handyxa, och strupe och nacke hade tydliga spår av att en pil gått rakt igenom halsen. För tillfället var han befälhavare på Savaii, den stora ångare som fraktade infödda arbetare västerifrån till de tyska plantagerna på Samoa. 
   »Hälften av allt det här krånglet kommer sig av de vitas dumhet», sa Roberts, tog sig en klunk ur sitt glas och passade på att svära ett slag över den samoanske kyparpojken. »Om den vite mannen bara ville försöka förstå hur den svarte mannens hjärna arbetar, skulle de flesta av alla problem undvikas.» 
   »Jag har träffat en och annan som påstått att han begripit sig på negrer», svarade kapten Woodward, »men jag lade också märke till att de vanligen var de första att bli kai-kaiade (uppätna). Se på missionärerna på Nya Guinea och Nya Hebriderna — martyrön Erromanga och alla de andra. Kom ihåg den österrikiska expeditionen, som formligen skars i stycken på Salomonöarna, i buskskogen vid Guadalcanal, för att nu inte glömma alla dessa handelsmän med tjugo års erfarenhet, som skryter om att ingen neger skulle våga sig på dem — är det inte deras skallar som numera pryder taksparrarna i kanothusen? Hur gick det med gamle Johnny Simons, som levde trettiosex år på de värsta öarna i Melanesien? Han svor på, att han kunde negrerna utantill som en bok och att de aldrig skulle komma någon vart med honom. Och ändå fick han huvudet avsågat av en svart Mary (kvinna) och en gammal enbent neger, som lämnat andra benet kvar i käftarna på en haj, när han höll på att dyka efter dynamitsprängd fisk. Billy Watts hade ju ett fruktansvärt rykte som negerdödare, en man som skulle kunnat skrämma själva Satan. Jag kommer ihåg en gång, när jag låg vid Cape Little på Nya Irland, att negrerna stal en halv låda tobak, som kostade honom kanske tre och en halv dollars. För att straffa tjuvarna sköt han ihjäl sex negrer, slog sönder deras stridskanoter och brände två byar. Fyra år senare råkade han i bråk med ett femtiotal Buku-pojkar, som han hade med sig på pärlfiske. Efter fem minuter var alla döda, utom tre som lyckades fly i en kanot. Nej, låt bli att tala med mig om att ni förstår er på negern. Den vite mannens mission är att sköta om hela världen, och det tycker jag är alldeles tillräckligt mycket arbete för honom. Hur skulle han ha tid att lära sig förstå negrer?» 
   »Alldeles det ja», sa Roberts. »Och förresten tycks det inte vara nödvändigt att begripa negrerna. Ju dummare den vite mannen är, desto bättre sköter han om världen till sin fördel...» 
   »Och injagar fruktan för Gud i negerns hjärta», avbröt kapten Woodward. »Kanske ni har rätt, Roberts. Kanske hemligheten av hans framgång ligger i hans dumhet, och alldeles säkert är, att en sida av denna dumhet är hans oförmåga att förstå negrerna. En sak är i alla fall säker, den vite mannen måste styra negrerna, vare sig han förstår dem eller inte. Det är oundvikligt. Det är hans öde.» 
   »Och naturligtvis är den vite mannen omöjlig att komma undan— det är negerns öde», inföll Roberts. »Tala om för den vite mannen att det finns pärlmusslor i en lagun, förpestad av tiotusen tjutande kannibaler, och han skall bege sig dit alldeles ensam med ett halvt dussin kanakdykare och en liten plåtväckarklocka i stället för en kronometer, allihop packade som sardiner ombord på en liten femtons ketch. Bara en viskning om att det finns en guldåder vid nordpolen och samma oundvikliga vitskinnade varelse ger sig genast av försedd med en hacka och en spade, en fläsksida och en patenterad guldvaskningsmaskin— och vad mer är, han kommer fram också. Ge honom en vink om att det finns diamanter i rödglödgade helvetet, och herr Vit Man stormar helvetets portar och tvingar själva Satan att ta till hacka och spade. Det är följden av att vara dum och oemotståndlig.» 
   »Men jag undrar vad den svarte mannen tänker om den där oemotståndligheten», sa jag. 
   Kapten Woodward började skratta. 
   »Jag undrar för min del, vad negrerna på Malu  tänkte och ännu måste tänka om den ende oemotståndlige vite man vi hade ombord, när vi kom till dem med Duchess», sade han. 
   Roberts blandade till tre nya Abu Hameds. 
   »Det är tjugo år sedan nu. Saxtorph var hans namn, och han var den dummaste människa jag träffat på, men oemotståndlig som döden. Det fanns bara en sak den mannen kunde göra, och det var skjuta. Jag kommer ihåg första gången jag stötte på honom — det var förresten just i Apia... ja, det var före er tid, Roberts. Jag hade tagit in på Holländske Henrys hotell där nere, där det är torg nu. Har ni hört talas om honom? Han gjorde sig en nätt slant på att smuggla vapen åt rebellerna, sålde sitt hotell och blev dödad sex veckor efteråt under ett kroggräl i Sydney. 
   »Men historien handlar om Saxtorph. En kväll, när jag skulle gå till sängs, började ett par katter hålla konsert utanför. Jag flög upp ur sängen och öppnade fönstret med en kanna vatten i handen. I samma ögonblick hörde jag fönstret till rummet bredvid öppnas. Två skott small och sedan stängdes fönstret. Ni kan inte föreställa er hur fort det gick. På sin höjd tio sekunder. Upp gick fönstret, pang, pang knallade revolvern, och så ner med fönstret igen. Vem det nu var som sköt, stannade han inte upp för att se effekten av skotten. Han visste den. Förstår ni — han visste. Kattkonserten tog slut och nästa morgon såg jag de båda orosstiftarna ligga stendöda. Det var som ett underverk för mig, och det är det ännu. För det första var det stjärnklart och Saxtorph sköt utan att sikta, för det andra sköt han så fort, att de båda skotten nästan hördes som ett, och slutligen visste han att han hade träffat utan att se efter. 
   »Två dagar senare kom han ombord för att träffa mig. Jag var styrman på Duchess då, en stor, vacker hundrafemtiotonsskonare, som värvade negrer. Och jag kan berätta att det hade sina sidor den tiden. Det var ett otäckt arbete och vi fraktade negrer från varenda ö, där vi inte blev tillbakaslagna. Nå, Saxtorph kom ombord, John Saxtorph sa han att han hette. Det var en liten rödlätt man med rödaktigt hår, röd i hyn och nästan rödögd också, tror jag. Det var alls ingenting märkvärdigt med honom. Han sa att han var utan arbete och ville gå ombord som kajutpojke, kock, superkarg eller lättmatros. Han kände inte till det minsta om vare sig det ena eller andra arbetet, men förklarade att han gärna ville lära sig. Jag ville egentligen inte ha honom, men hans skjutning hade gjort ett sånt intryck på mig, att jag gav honom hyra som lättmatros med tre pund i månaden. 
   »Ja, det måste jag säga, att nog var han villig, men det var stört omöjligt för honom att lära sig nånting. Han kunde lika litet lära sig kompassen som  jag kan blanda Roberts drinkar här. Och att försöka sätta honom till rors gjorde mig gråhårig. Jag vågade aldrig låta honom ta i ratten, när det gick sjö, och ’håll fullt’ och ’dikt bidevind’ var och förblev ett olösligt mysterium för honom. Han kunde inte en gång skilja på ett skot och ett fall. Klyvare och jagare var ett och detsamma enligt hans uppfattning. Om man bad honom slacka på storskotet, kunde han i stället fira piken. Han föll över bord tre gånger, och han kunde inte simma. Men han var alltid vid gott humör, aldrig sjösjuk och den mest arbetsvilliga karl jag någonsin träffat på. Han var tystlåten och talade aldrig om sig själv. Hans historia började, åtminstone för oss, när han kom ombord. Var han lärt sig skjuta, det vete fåglarna. Att han var yankee, det hörde vi på hans dialekt. Och det var allt vad vi någonsin fick veta. 
   »Och nu börja vi komma till själva kärnan av  min historia. Det hade gått dåligt för oss på Nya Hebriderna, bara fjorton niggrer på fem veckor och vi seglade med sydosten upp mot Salomonöarna. Malaita var, då som nu, ett bra rekryteringsställe och vi gick in till Malu på öns nordvästliga spets. Där finns ett rev nära stranden och ett längre ut, och det är svårt att ligga för ankar där. Men det gick bra, och vi fyrade av vår dynamit som signal för negrerna att komma ner och låta värva sig. 
   På tre dagar fick vi inte en enda. Negrerna kom i hundratal ut till oss i sina kanoter, men de bara skrattade när vi visade dem glaspärlor, kalikåtyg och yxor och talade om hur utmärkt det var att arbeta vid plantagerna på Samoa.På fjärde dagen inträffade däremot en förändring. Några och femtio svartingar skrev under kontrakt och fördes ner i storrummet, med frihet att vistas på däck naturligtvis. Efteråt verkar förstås denna rusning mycket misstänkt, men då trodde vi att någon mäktig hövding hade sin hand med i spelet. På morgonen den femte dagen gick våra två båtar i land som vanligt, den ena som betäckning åt den andra, om någonting skulle inträffa. Och som vanligt var våra femtio negrer uppe på däck, pratande, rökande eller sovande. Saxtorph, jag själv och fyra gastar var de enda vita bland svartingarna. De båda båtarna var bemannade med folk från Gilbertsöarna. I den ena befann sig kaptenen, superkargen och värvaren. I den andra, som låg omkring hundra meter från stranden, hade andre styrmannen befälet. Bägge båtarna var väl försedda med vapen, trots att ingenting särskilt var att befara. 
   »Tre av gastarna jämte Saxtorph höll på att skrapa relingen på halvdäck. Den femte stod på vakt vid vattentanken för om stormasten med geväret i hand. Jag själv hade något att göra med seglen alldeles för ut. Just som jag sträckte mig efter min pipa, som jag lagt ifrån mig, hörde jag ett skott från stranden. Jag reste mig för att se efter. Då träffades jag i bakhuvudet av någonting, som halvt bedövade mig, så att jag stöp. Min första tanke var att någonting hade fallit ner uppifrån; men just som jag segnade ner och innan jag slog i däcket, hörde jag ett djävulskt smattrande av bössor från båtarna, och när jag vred mig åt andra sidan, såg jag en skymt av gasten som stod på vakt. Två resliga negrer höll fast honom i armarna, medan en tredje gick lös på hans huvud med en handyxa. 
   »Jag kan se det ännu i dag: vattentanken, stormasten, negrerna omkring den, yxan som föll gång på gång mot den stackarns nacke, och alltsammans i brännande solsken. Jag var som fascinerad av denna allt mer växande vision av döden. Jag tyckte yxan föll förfärligt långsamt. Men slutligen träffade den, benen vek sig under mannen och han segnade ned. Negrerna höll honom uppe ett slag, medan han fick ytterligare ett par hugg. Så fick jag ett par slag till i huvudet och trodde jag var död. Det gjorde också vilden, som utdelat slagen. Jag var för hjälplös för att kunna röra mig och jag låg där och såg hur de skar huvudet av vakten. Det gjorde de fint och raskt, tydligen var de vana och erfarna.
   Skjutandet från båtarna hade upphört och jag var säker på att det var slut med besättningen och att det nu var ute med oss allesammans. Vilket ögonblick som helst kunde de komma efter mitt huvud. Tydligen höll de på att halshugga sjömännen akteröver. Huvuden är dyrbara på Malaita, framför allt vita huvuden. De intar alltid hedersplatsen i saltvatteninfödingarnas kanothus. Vilken dekorativ effekt de har bland buskmännen, vet jag inte, men de är lika ivriga efter dem som saltvattensmännen.»Jag hade en mycket dimmig föreställning om att jag skulle försöka komma undan, och jag kröp på händer och knän fram till vinschen, där jag lyckades komma på fötter igen. Därifrån hade jag fri utsikt akteröver och jag såg tre blodiga huvuden på kajuttaket — huvudena av tre sjömän, som varit under mitt kommando i flera månader. Negrerna fick syn på mig och rusade mot mig. Jag famlade efter min revolver och fann att de varit försiktiga nog att ta den ifrån mig. Jag kan inte säga att jag blev så särskilt rädd, när jag märkte att jag var alldeles försvarslös. flera gånger har jag tvingats se döden i vitögat, men aldrig kan jag minnas att jag känt mig lugnare än vid det här tillfället. Jag var mer än till hälften bedövad och alltsammans tycktes mig vara likgiltigt. 
   »Negrernas anförare hade beväpnat sig med en köttyxa från köket. Nu svängde han den kring huvudet och gjorde grimaser som en apa medan han beredde sig på att stycka mig. Men styckandet blev aldrig av. Han föll omkull på däck utan vidare rörelser och jag såg hur blodet frustade ur munnen på honom. I mitt omtöcknade tillstånd hörde jag otydligt ljudet av ett skott, som följdes av fler med en sekunds mellanrum. Neger efter neger stupade. Jag började komma till mina sinnen igen, och jag märkte att det aldrig var någon bom. Varenda gång den där bössan smällde stupade en neger. Jag satte mig på däck bredvid vinschen och tittade uppåt. Uppflugen på en råstång satt Saxtorph. Hur han burit sig åt för att komma dit, begriper jag ännu i dag inte, eftersom han hade tagit med sig upp två Winchestergevär och jag vet inte hur många patronbälten, och nu höll han på med det enda i världen han dög till. 
   »Nog har jag sett blodbad mer än en gång, men maken till vad Saxtorph åstadkom har jag aldrig varit med om förr eller senare. Jag satt vid vinschen och betraktade det blodiga skådespelet. Jag var svag av blodförlusten och dimmig i huvudet, så att alltsammans hände som i en dröm. Pang... pang... pang... pang... hördes geväret, och duns . . . duns . . . duns... föll negrerna ihop på däcket. Det var fullkomligt häpnadsväckande med vilken snabbhet det gick. Efter det första anfallet mot mig, som kostade minst ett dussin negrer livet, verkade de bli som förstenade. Men han däruppe i riggen unnade inte sin bössa ett ögonblicks rast. Nu kom kanoter och de bägge båtarna ut från land, beväpnade med Snider- och Winchestergevär, som negrerna fått fatt i ombord på båtarna. Den eld de öppnade mot Saxtorph var fruktansvärd. Lyckligtvis för honom kan negrer bara skjuta bra på kort håll, eftersom de inte är vana vid att stödja bössan mot axeln. De väntar tills de är tätt inpå en man, och skjuter honom då från höften. När Saxtorphs bössa blev för varm, tog han till den andra. Det hade varit hans plan när han äntrade upp. 
   »Det märkvärdigaste var hans snabbhet att avlossa skott. Inte heller sköt han en enda bom. Om någonting i världen var oundvikligt, så var det denna man, som satt dinglande på råstången. Det var hastigheten som gjorde det här slaktande så förfärligt. Negrerna fick aldrig tid att tänka. När de till sist ändå försökte det, blev följden att de i massvis rusade över relingarna i kanoterna, som naturligtvis kapsejsade. Men Saxtorph höll inte upp. Vattnet var täckt av negerkroppar och plums . . . plums . . . plums . . . borrade han sina kulor i dem. Inte en enda bom, och jag kunde tydligt höra dunsen från varje kula, när den borrade in sig i människokött. 
   »Negrerna spred sig och började simma mot stranden. Gungande huvuden syntes överallt, och jag reste mig som i en dröm och stod och iakttog alltsammans — de gungande huvudena och de som upphörde att gunga. Många av skotten på långt håll var rent av storartade. Bara en man nådde stranden, men när han reste sig för att vada i land, knäppte Saxtorph även honom. Och när ett par negrer rusade ner för att dra upp honom, fick de också var sitt skott i kroppen.
   »Jag trodde allting var över nu, då jag hörde bössan knalla igen. En neger hade kommit upp ur kajuttrappan på språng mot relingen och träffades, när han stod uppe på den. Kajutan måste ha varit full av negrer. Jag räknade till tjugo. De kom upp en och en och sprang mot relingen, men ingen av dem kom någonsin fram. En svart kropp dök upp ur kajuttrappan . . . pang! Saxtorphs bössa knallade och den svarta kroppen tumlade om. De som var under däck hade naturligtvis ingen aning om vad som försiggick ovanpå, så att de fortfarande kom upp, tills det var slut med dem allesammans.
   »Saxtorph väntade en stund för att vara säker på att ingen fanns kvar, och så kom han ner på däck. Han och jag var de enda överlevande av besättningen på Duchess. Med mig var det ganska illa ställt, och han var alldeles hjälplös nu, när det inte gällde att skjuta. Efter mina anvisningar tvättade han såren i mitt huvud och sydde ihop dem. Ett stort glas whisky piggade upp mig. Jag måste ju försöka — det fanns ingen annan råd. Alla de andra var ju döda. Vi försökte hissa seglen, Saxtorph fick naturligtvis göra det värsta. Men herre Gud, en sådan landkrabba. Han dög inte ens till att hålla fast ett fall, och när jag svimmade av ansträngningarna, verkade det vara ute med oss. 
   »När jag kom till sans igen, satt Saxtorph hjälplös på relingen och väntade på att få fråga mig vad han skulle göra. Jag befallde honom att leta bland de fallna och se efter, om det fanns någon som kunde åtminstone krypa. Han plockade ihop sex stycken. En, kommer jag ihåg, hade benet brutet, men Saxtorph sa att det inte var någon fara med hans armar. Jag låg i skuggan, fläktade flugorna ifrån mig och gav mina befallningar, medan Saxtorph spelade förman för sina invalider. Jag vill inte vara en fattig, syndig människa, om han inte fick dessa stackars negersatar att hiva in vartenda rep, innan han kunde hinna få tag i fallen. En av dem släppte taget och föll ner död, men Saxtorph tvingade de andra att fortsätta. När ett av förseglen och storseglet var uppe, befallde jag honom att schackla ur ankaret och låta det gå. Jag släpade mig själv akterut till ratten för att sätta kurs på skutan. Jag vet inte hur han bar sig åt, men i stället för att schackla ur, lät han det andra ankaret gå och där satt vi nu fast säkrare än någonsin. 
   »Till sist lyckades jag själv göra oss kvitt båda ankarna och få upp mera segel, och Duchess styrde mot mynningen av lagunen. På däcket såg det ohyggligt ut — döda och döende negrer överallt. De låg på de mest omöjliga platser, hela kajutan var full av dem, eftersom de som kunnat hade krupit dit ner. Jag satte Saxtorph och hans negrer till att hiva liken över bord, och han gjorde rent hus: både levande och döda fick följas åt utan åtskillnad. Hajarna hade kalas den dagen. Naturligtvis gick våra fyra mördade sjömän samma väg. Men deras huvuden lade vi i säckar med vikter, så att de inte av någon tillfällighet skulle driva i land och falla i händerna på negrerna. 
   »Våra fem fångar beslöt jag att använda som besättning, men de hade beslutat på annat vis. Vid första tillfälle som visade sig hoppade de över bord. Saxtorph träffade två i luften med sin revolver och skulle ha skjutit de andra tre i vattnet, om jag inte hindrat honom. Jag var alldeles sjuk av detta slaktande och förresten hade de hjälpt oss att få skonaren ut ur lagunen. Men det var bortkastat medlidande, eftersom hajarna tog dem allihop. 
   »Jag fick hjärnfeber eller någonting ditåt, när vi väl gått klara land. Duchess låg och drev i tre veckor. Så kryade jag till mig och i sinom tid lyckades vi föra skonaren till Sydney. Men de där negrerna på Malu hade fått en läxa som de aldrig glömde, nämligen att det inte är bra att driva falskt spel med en vit man. För dem var Saxtorph sannerligen oemotståndlig.» 
   Charley Roberts gav ifrån sig en lång vissling och sade: 
   »Ja, det bör jag säga. Men vad blev det av den där Saxtorph?» 
   »Han slog sig på säljakt och där blev han en riktig överdängare. I sex års tid gick han inte av för hackor vare sig i Victoria eller San Francisco. På sjunde året blev hans skonare tagen i Beringssund av en rysk kryssare och det påstods att hela besättningen fördes bort till de sibiriska saltgruvorna. Åtminstone har jag aldrig hört nånting av honom sedan.» 
   »Sköta om världen», mumlade Roberts. »Ja, nån måste göra det också.» 
   Kapten Woodward strök med handen över ärren på sitt kala huvud. 
   »Jag har gjort vad jag kunnat», sa han. »I fyrtio år nu. Det här blir min sista resa. Sedan far jag hem och stannar där.» 
   »Och jag slår vad om att ni inte gör det», sade Roberts. »Ni kommer att dö i selen och inte hemma.» 
   Kapten Woodvard gick genast in på vadet. Men min tanke är den att Charley Roberts blev den som vann. 



Källa: Hedningen och andra berättelser från söderhafsöarna 1912, författad under åren 1876-1916: http://runeberg.org/hedningen/0145.html.
Engelsk originaltext: http://livros01.livrosgratis.com.br/ln000442.pdf
Viken där blodbadet utspelar sig i Google maps: https://www.google.com/maps/place/Malu'u,+Solomon+Islands/@-8.3372597,160.5969247,29510m/data=!3m1!1e3!4m5!3m4!1s0x6f25ed50946d2149:0x9ed5dac1c1cec9e9!8m2!3d-8.3525894!4d160.6320892

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

1 ångare 
2 plantage 
3 neger 
4 missionär 
5 taksparre 
6 pärlfiske 
7 injaga 
8 oförmåga 
9 öde, en människas öde 
10 pärlmussla 
11 kannibal 
12 kanak 
13 ketch 
14 guldåder 
15 smuggla
16 rebell 
17 superkarg 
18 lättmatros 
19 yankee 
20 värva
21 befara
22 gast (på båt) 
23 likgiltig 
24 anförare 
25 stycka 
26 äntra, äntra upp 
27 blodbad 
28 landkrabba 
29 invalid 
30 lagun 


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Vad hände ofta med missionärerna?

B: Vad hände med främst de vita människornas huvuden?

C: Hur straffade Billy Wyatts de som stal tobak till ett värde av tre och en halv dollar från honom?

D: Vilket land kom Saxthorp från?

E: Vad var det enda Saxtorph klarade av?

F: Vad fick Saxtorph för lön som lättmatros?

G: Hur meddelade fartyget sin ankomst till ön?

H: Vad lockade värvaren med, för att få infödingarna att skriva under kontrakt för plantagearbete?

I: Vad gjorde infödingarna med sjömännen ombord på Duchess?

J: Vad hände när infödingarna tvingades fly från Duchess?

K: Vad hände slutligen med Saxthorp?


3: Att läsa mellan raderna innebär att man drar slutsatser utifrån textens sammanhang

A: Jack London beskriver ursprungsbefolkningen som negrer. Ändå har de inte afrikanskt ursprung. Jämför med Disneyfilmen Vaiana/Moana där första delen troligen utspelar sig på ön Samoa. Varför kallar författaren dem för Negrer?

B: Varför anmälde sig plötsligt över femtio infödingar samma dag?

C: Duchess var en skonare. Det var det vanligare med segelfartyg än ångdrivna fartyg i Söderhavet under 1800-talet eftersom de var billigare i drift. Vad fick man egentligen av värde från Söderhavet?

D: Vad menar man med att "se döden i vitögat"?



4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: I originaltexten beskrivs infödingarna med ordet "nigger" medan den svenska översättaren ändrat det till det snällare ordet "neger". Varför, tror du?

B: Hur ser man att berättelsen utspelar sig före första världskriget?

C: Varför är det svårare att träffa ett mål när man skjuter ett gevär från häften jämfört med från axeln?

D: På 1800-talet pratade man ofta om den vite mannens börda, att det var den vite mannens uppgift att göra om vildarna till civiliserade människor. Hur kan man se att den tanken genomsyrar Londons novell?


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A: Jack London beskriver urbefolkningen som "nigger" och "niggrer". Översättaren valde istället orden "neger" och "negrer". Detta trots att de som bor i Söderhavet närmast är besläktade med asiater. Om man skulle översta samma novell i dag, vad tror du då man skulle välja för ord istället för "nigger" och "niggrer"?

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

1 ångare = fartyg som drivs framåt med hjälp av en, eller flera, ångmaskiner
2 plantage = plats för odling av grödor i stor skala och främst för försäljning
3 neger = mörkhyad person från Afrika, uttrycket är numera nedsättande genom att visa en skillnad på vita och svarta
4 missionär = en som skickas till andra länder för att predika Guds ord och omvända lokalbefolkningen till rätt tro (sin egen).
5 taksparre = takstol, det skelett av ribbor man lägger själva taket på
6 pärlfiske = man dyker efter pärlmusslor
7 injaga = framkalla, skapa, ofta om att göra någon rädd. "Injaga fruktan".
8 oförmåga = inkompetens, oduglighet, att man inte klarar av uppgiften
9 öde, en människas öde = en (av Gud) bestämd framtid
10 pärlmussla = en mussla som innehåller en pärla
11 kannibal = en som äter andra människor
12 kanak = ursprungligen vitas benämning på alla öbor i Stilla havet
13 ketch = tvåmastad mindre båt
14 guldåder = guld i berg man får hacka eller spränga för att komma åt guldet
15 smuggla = föra in varor i ett land utan att betala tull eller avgifter
16 rebell = upprorsman, en som gör  (oftast) väpnat motstånd mot de som styr landet
17 superkarg = en som bevakar att lasten i fartyget kommer fram orörd
18 lättmatros = en matros med kortare anställningstid och sämre erfarenhet av jobbet än en vanlig matros
19 yankee = typisk nordamerikan, från USA:s norra delar. Samma som det försvenskade "jänkare"
20 värva = skaffa medlemmar, soldater, arbetare till företag osv.
21 befara = att man är rädd för något, att något otäckt är på väg att hända
22 gast (på båt) = en medlem av besättningen på båten, oavsett arbetsuppgift
23 likgiltig = ointresserad, bryr sig inte
24 anförare = ledare
25 stycka = dela upp en kropp i mindre delar
26 äntra, äntra upp = klättra upp i något
27 blodbad = massaker, massavrättning av människor
28 landkrabba = en person som saknar vana av att vara på sjön/havet
29 invalid = en person som på något vis är skadad/handikappad så den har svårt att klara arbetsuppgifter 
30 lagun = grund sjö som finns runt en atoll/vulkanö med korallrev (ljusblått på bilden nedan)

320px-DSC00031_French_Polyn%C3%A9sia_Moor%C3%A9a_Island_%288044046451%29.jpg


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Vad hände ofta med missionärerna? = de blev uppätna av kannibaler

B: Vad hände med främst de vita människornas huvuden? = De höggs av och hängdes upp i taksparrarna som prydnader

C: Hur straffade Billy Wyatts de som stal tobak till ett värde av tre och en halv dollar från honom? = Det står För att straffa tjuvarna sköt han ihjäl sex negrer, slog sönder deras stridskanoter och brände två byar.

D: Vilket land kom Saxthorp från? = USA, norra delen.

E: Vad var det enda Saxtorph klarade av? = att skjuta med gevär eller revolver

F: Vad fick Saxtorph för lön som lättmatros? = Tre dollar i månaden, jämför straffet infödingarna fick för att stjäla ungefär samma summa

G: Hur meddelade fartyget sin ankomst till ön? = man sprängde en dynamitgubbe.

H: Vad lockade värvaren med, för att få infödingarna att skriva under kontrakt för plantagearbete? = glaspärlor, kalikåtyg och yxor

I: Vad gjorde infödingarna med sjömännen ombord på Duchess? = De dödades och halshöggs

J: Vad hände när infödingarna tvingades fly från Duchess? = De sköts ner, båtarna vältes av de flyende infödingarna och de dödades i vattnet av välriktade gevärskulor.

K: Vad hände slutligen med Saxthorp? = Han hamnade i en saltgruva i Sibirien, troligen dog han där.


3: Att läsa mellan raderna innebär att man drar slutsatser utifrån textens sammanhang

A: Jack London beskriver ursprungsbefolkningen som negrer. Ändå har de inte afrikanskt ursprung. Jämför med Disneyfilmen Vaiana/Moana där första delen troligen utspelar sig på ön Samoa. Varför kallar författaren dem för Negrer? = Under 1800-talet var det inte så noga för de vita. Var du mörkhyad var du en neger. Oavsett ursprung.

B: Varför anmälde sig plötsligt över femtio infödingar samma dag? = för att kunna komma ombord, döda besättningen och plundra skeppet

C: Duchess var en skonare. Det var det vanligare med segelfartyg än ångdrivna fartyg i Söderhavet under 1800-talet eftersom de var billigare i drift. Vad fick man egentligen av värde från Söderhavet? = pärlor, men främst arbetskraft. Man odlade grödor på plantager, t.ex. sockerrör, och odlingarna sköttes av urbefolkningen, som inte var slavar. Vinsten var låg och därför måste övriga kostnader hållas nere.

D: Vad menar man med att "se döden i vitögat"? = att veta att man snart kan/sa dö.


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: I originaltexten beskrivs infödingarna med ordet "nigger" medan den svenska översättaren ändrat det till det snällare ordet "neger". Varför, tror du? = I början av 1900-talet var neger bara en benämning på en svart människa, det var inte nedvärderande enligt den tidens sätt att se. Översättaren ville inte vara så nedvärderande som jack London var i originaltexten utan valde av någon anledning att skriva neger istället för nigger.

B: Hur ser man att berättelsen utspelar sig före första världskriget? = Jack London skriver om de tyska plantagerna på Samoa men Tyskland förlorade alla kolonier, inklusive de på Samoa, i samband med förlusten i kriget.

C: Varför är det svårare att träffa ett mål när man skjuter ett gevär från häften jämfört med från axeln? = Håller man geväret mot axeln kan man sikta mot målet med ögat, det kan man inte om man skjuter från höften.

D: På 1800-talet pratade man ofta om den vite mannens börda, att det var den vite mannens uppgift att göra om vildarna till civiliserade människor. Hur kan man se att den tanken genomsyrar Londons novell? = Det finns många exempel där han visar att vita är bättre än färgade. Två exempel: "Den vite mannens mission är att sköta om hela världen", "Den vite mannen måste styra negrerna, vare sig han förstår dem eller inte".


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar.





Åter till registret för läsförståelsetexter