Åtgärder

Alex Dogboy, utdrag ur roman - läsförståelse

Från Skolbok

Läs utdraget ur "Alex Dogboy" och besvara frågorna under texten.

Alex har rymt hemifrån från sin moster i huvudstaden Tegucigalpa. Istället försöker han ta sig till sin barndoms stad Tela. Under sina strapatser hittar han en valp och hamnar i en tropisk orkan. En helikopter räddar till slut både honom och valpen ur trädet han klättrat upp i för att inte drunkna.

1269955728.jpg

ur Alex Dogboy


Av Monica Zak

Kapitel 21


BARNDOMSHEMMET

Med näsan tryckt mot glaset stirrade Alex oavbrutet ut. På sätena framför honom satt tre andra personer som också räddats undan översvämningen, en mamma och hennes två små barn. Mamman vände sig om och skrek över helikopterbullret att de hade räddats från ett hustak. Alex nickade bara, han ville inte tala.
   Han ville bara se.
   Helikoptern svängde ut över havet, vinden och regnet hade slutat nu, men vattnet i havet var inte alls som han kom ihåg det, det var inte blått eller turkosfärgat. Havet var brungrått och dystert, palmerna som kantat stränderna hade knäckts som tändstickor, han såg kala stammar som stack upp här och där, varenda palmkrona var borta. Helikoptern vände in mot land igen och nu flög de över en stadsgata. Vattnet stod högt, han såg taket på några bilar sticka upp ur vattnet, spillror som flög omkring och människor som tog sig fram i båtar på gatorna.
  — Vad är det här för en plats? skrek han över helikopterdånet till mannen som hjälpt honom upp från trädet.
   Mannen skrek tillbaka:
  — Det är Tela.
   Tela, det var ju där han var född. Där han hade tillbringat sin tidigaste barndom.
   Men han kände inte igen sig.

Helikoptern landade på en hög kulle utanför staden. Alex och kvinnan med barnen blev hjälpta ut ur helikoptern, de sprang nedhukade bort från den snurrande propellern. Så fort de kom några meter ifrån lyfte helikoptern igen och försvann tillbaka mot de översvämmade områdena söderut.
   Framför sig hade han en skolbyggnad. Skolbänkarna hade lyfts ut och stod staplade ovanpå varandra mot skolhusets vita väggar. Genom de öppna dörrarna såg Alex människor, vuxna, gamla, barn, alla satt på madrasser på golvet och det enda som hördes var en lågmäld gråt.
   Utanför skolhuset satt några kvinnor och en flicka på huk vid små eldar och lagade mat. Alex såg att flickan hade bönor i sin gryta, hon skalade en lök, skar försiktigt sönder bitarna mot handflatan och lät dem droppa ner i den kokande bönsoppan.
   Då tittade flickan upp. Hon var ungefär lika gammal som Alex, håret var svart och lockigt och hängde okammat runt huvudet, ögonen allvarliga, men hela ansiktet lyste upp när hon fick se Emmy i armarna på pojken framför sig.
  — Gud, så söt, sade hon och bad Alex komma närmare så hon kunde klappa valpen medan hon fortfarande rörde i grytan. Hon klappade på marken och Alex slog sig ner och flickan som hette Carla berättade att hennes mamma låg där inne på en madrass. Hon hade blivit sjuk, hon hade fallit ihop på golvet och skakat i hela kroppen.
  — Jag trodde hon skulle dö. Som pappa.
  — Drunknade han?
  — Nej, sade flickan, han blev nog dödad av ett tak. Har du någon som har dött?
  — Inte vad jag vet, sade han och plötsligt kom han att tänka på det gamla paret som varit så snälla mot honom och gett honom mondongo-soppa och låtit honom sova över. Undrar hur det gått med dem?
  — Är det många som dött?
  — Det är därför dom gråter, sade flickan och nickade med huvudet in mot skolan.
   Carla drog fram ett paket med majspannkakor ur förklädsfickan och räckte två till Alex. Medan han delade majspannkakorna med Emmy lyssnade han på Carla.
  — Vi visste att orkanen Mitch var på väg. Alla visste. Regnet öste ner, vinden ylade, vi satt hopkrupna inne i huset och lyssnade på ljuden, regnet trummade mot plåttaket så hårt att vi knappt kunde prata med varandra. Utanför hörde vi kraschanden, vad det var visste vi inte, kanske var det träd som blåste omkull. Hela tiden tittade vi upp mot taket, vi fick för oss att det skulle blåsa bort. Eftersom man inte kunde tala på grund av oljudet skrek pappa: ”Det är yttersta domen. Nu blir hela världen översvämmad. Det är yttersta domen …”
   Vi sjöng psalmer och bad till Gud fast det knappt hördes över dånet.
   Någon bankade på dörren och skrek att vi måste lämna huset. Fort, fort. Vi steg ut i mörkret, utanför hade vägen blivit en flod. Det var mörkt då. Vi tog madrasser och tallrikar och kläder med oss. Jag tog inte med mig några leksaker för jag hade inga. Vattnet nådde till knäna, mamma bar på två av mina småsyskon, pappa bar på min bror som är tre år yngre än jag. Jag gick bakom pappa och jag minns att jag gick och önskade att han kunde väl bära mig också. Just då kom taket. Det var ett plåttak som kom virvlande genom luften och träffade pappa. Jag skrek och mamma vände sig om och kom tillbaka. Vi stod i det strömmande vattnet och försökte lyfta undan taket. Det gick inte, det var för tungt, vi kastade allt som vi burit med oss i vattnet och det försvann med strömmen och vi försökte att lyfta taket igen, det gick inte nu heller. Mamma vägrade gå därifrån, hon stod i vattnet och mörkret och gallskrek och till slut kom det två brandmän som hjälpte oss. Dom fick undan taket. Pappa var död, men lillebror levde. Mamma ville fortfarande inte gå därifrån, men brandmännen tog tag i oss och tvingade oss därifrån för vattnet steg och saker kom flygande genom luften.
   Dom hjälpte oss hit. Vi fick madrasser och filtar och bröd. I morse kom dom och delade ut tändstickor och ris och bönor och lök och sade att regnet hade slutat så alla kvinnor kunde gå ut på gården och göra upp eld och laga mat.
   Men mamma orkar inte. Hon bara gråter.
   Alex och valpen fick en tallrik bönor som Carla lagat.
   När skymningen föll fick Alex en madrass han också, han trängde ner sin madrass nära de två madrasserna där Carla och hennes mamma och tre syskon höll till. Han lade sig ner med valpen på magen när mannen från Röda Korset som verkade bestämma i skolan sade till honom att omedelbart ta ut hunden. Han fick inte ha någon hund här inne. Det hjälpte inte att Alex sade att Emmy ju bara är en valp.
  — Ut! väste mannen.
   Alex hittade ett snöre som han band om halsen på Emmy, den andra änden knöt han fast i ett träd. När han gick tillbaka in i skolhuset vände han sig om och mötte valpens oförstående ögon. Länge hade han valpens sorgsna gnällande i öronen och hans hjärta blödde.

På morgonen rusade han ut ur skolbyggnaden, tänk om Emmy var borta, men han såg genast att valpen låg och sov under trädet. Emmy for upp och skällde glatt så fort han kom ut genom dörren.

Carla satt redan på huk vid elden och gräddade majspannkakor och värmde kaffe. Alex satte sig ner på huk bredvid henne och frågade hur det gått med deras hus.
  — Borta, svarade hon. Röda Korset säger att vi hade tur som hann undan i tid, alla husen på vår gata föll ihop och rasade nerför en brant och spolades bort av vattnet.
   Alex försökte tänka på sitt hus, på barndomshuset. I sitt inre såg han det lika tydligt som på ett fotografi. Ett hus av plankor, vitmålat, men med bananträd på bakgården som stack upp ovanför hustaket och flera mangoträd och en hibiskusbuske med stora djupröda blommor. Dit ville han nu. Även om hans mamma och pappa och hans syskon inte bodde där längre var väl huset hans. Han skulle flytta in där och han skulle gå till grannen och be att få tillbaka hunden Blondie och sen skulle han bo där med sina två hundar. Han kanske kunde jobba lite i hamnen med att bära saker precis som hans pappa gjort.
  — Vi har ett hus här i Tela, sade han till Carla. Jag har fått ärva det. Jag och Emmy ska bor där nu. Bara vi fått i ordning huset kommer jag hit och hälsar på.

De gav sig av efter frukost. Valpen hade fått mat och var lekfull, hon sprang bredvid honom och stannade och nosade på det mesta som kom i hennes väg. När hon inte nosade bet hon sig fast i hans skosnören. Till slut blev han tvungen att bära henne.
   De såg en flod som svämmat över sina bräddar. Kanske var det här San Juanfloden där han hade badat när han var liten. Men Alex var inte säker. Den här floden var bred och vild. Bron över floden hade spolats bort av vattenmassorna, men det fanns ett rep som var spänt över floden. På Alex sida stod en ung kvinna och hennes lilla barn, på andra sidan floden stod hennes man. Mannen klev ner i vattnet och började ta sig över floden genom att dra sig fram i repet, men vattnet slet i honom och mitt i floden orkade han inte längre utan tappade taget och fördes nerför floden. Alex gallskrek och alla andra som tittade på gallskrek också. Den unga kvinnan föll på knä och grät och bad högt:
  — Heliga Guds Moder, rädda min man.
   Alla började springa utefter flodstranden. Alex också, valpen hade han stoppat i axelväskan. Den unge mannen fördes av strömmen mot stranden och någon kilometer längre ner kunde de dra upp honom ur vattnet, levande.

Alex gick vidare.

De passerade en kyrkogård. Var det här hans farmor och farfar och mormor och morfar låg begravda? Han hade ett svagt minne av en begravning och minnen av att de besökt gravar och lagt blommor. Nu var korsen borta, gravstenar välta, en del gravar var öppna och skelettdelar låg utströdda i leran. När Emmy stannade och började bita i ett ben lyfte Alex upp henne och sprang i panik.

Till slut nådde han sin barndoms stad. Vattnet höll på att sjunka undan, men stanken var vedervärdig. Överallt var det människor som röjde och letade efter döda och skadade. De som höll på att röja bland ruinerna hade halsdukar för ansiktet. Alex som inte hade något att binda för ansiktet spydde flera gånger. Ändå fortsatte han sin vandring genom den förstörda staden, hus hade rasat eller helt enkelt spolats bort, de som fanns kvar var fyllda av flera meter lera.
   Han tog sig förbi döda hundar, bilar som krossats av nedfallande träd, en buss halvfylld av lera.
   Alex bar valpen, vadade fram genom svart sörja. Han rörde sig långsamt genom den förödda staden i flera dagar och letade.
   Men han återfann ingenting som han kände igen.
   Han hittade inte grannens hus eller barndomshunden Blondie.
   Och han återfann inte sitt barndomshem.
   Efter tre dagar orkade han inte leta längre. Men vart skulle han ta vägen? Den enda släkting han kände till var moster. Men till moster ville han inte. Och mamma eller pappa visste han inte var de fanns. Till slut hade han bestämt sig. Han skulle ta sig tillbaka till huvudstaden. Den måste ändå finnas kvar. Och alla gatorna.
   När han började gå bort från det som en gång varit hans barndomsstad kände han att nu var en del av hans liv över.
   Han ville inte vara Alex Alberto Mendoza Martinez längre.
   Från och med nu skulle han bara vara gatubarnet Dogboy.


Källa: Alex Dogboy, Bokförlaget Opal AB 2002


1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipediia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.

översvämning =

spillra =

gallskrika =

oförstående =

axelväska =

kyrkogård =

panik =

stank =

vedervärdig =

röja =


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

Hur såg havet ut efter orkanen?

B: Var släppte helikoptern av Alex?

C: Vad var Emmy?

D: Hur dog Carlas pappa?

E: Vilka skickades ut på gården för att göra upp eld och laga mat.

F: Varför sov Emmy utomhus?

G: Vad hette hunden som Alex hade som liten och som grannen tog hand om när han flyttade?

H: Varför fick Alex panik vid kyrkogården?

I: Hur länge sökte Alex efter sitt barndomshem utan att hitta det?


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: Varför hade skolbänkarna lyfts ut och staplats ovanpå varandra mot skolhusets vita väggar?

B: Hur ser man att Carlas familj är kristen och tror på Gud?

C: Varför ville inte Carlas mamma gå vidare i orkanen, trots att hon visste att hennes man var död?

D: varför kunde inte Alex hitta sin barndoms hus?


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Varför ändrar havet närmast stränderna färg efter en orkan?

B: Hur kan man se på maten att de lever i ett varmare klimat än vi gör i Sverige?


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A: Vad tror du händer med Carlas mamma?



Åter till registret för läsförståelsetexter