Nordirland och IRA

Svåra ord och termer i den här texten

Lojalist = en som är lojal mot brittiska kronan
Unionist = en som vill att Nordirland ska tillhöra Storbritannien
Nationalist = en som slåss för Irländsk frihet
Republikan = en som ger sitt stöd till att hela Irland ska vara en republik utan brittisk inblandning

Bakgrunden

Från vikingatiden till medeltiden styrdes Irland samtidigt av både irländska och utlndska kungar. Från Henrik VIII:s tid blev hela Irland erövrat, samtidigt som kung Gustav Vasa härskade över Sverige.

Irlands befolkning är främst katolsk, medan de erövrande engelsmännen var protestantiskt kristna. En skillnad som orsakade många problem i Irland då de härskande ledarna både misslyckades med försöken att omvända befolkningen till proestantismen, samtidigt som de såg misstänksamt på det faktum att katoliker anser att påven i Rom är viktigare än kungen.

1800-talet

Mellan 1845 och 1852 drabbades Irland av sjukdomen potatispest. Den dödar potatisplantorrna innan de kan skördas, och orsakade en svältkatastrof, då potatis var den vanligaste grödan eftersom den trivs så bra i det svala, fuktiga klimatet på Irland. Problemet på Irland var ändå inte att det var brist på mat, mycket stora mängder mat exporterades från Irland till bland annat Storbritannien under svälten, utan att bönderna var tvungna att betala skatterna med den lilla skörd de hade tillsammans med de sparpengar som fanns. Skatterna till de engelska markägarna skulle drivas in, även om befolkningen skulle drabbas av svält då. De engelska, protestantiska, storgodsägarna gick synnerligen hårt fram vid skatteindrivningarna hos de katolska småbönderna. Något som skapade ökad fiendeskap mellan katoliker och protestanter, samtidigt som miljoner irländare tvingades att emigrera till USA.

Detta var grunden till "Home Rule Movement", en folkrörelse som ville ha ett irländskt parlament tillsammans med de brittiska för att motverka den här sortens orättvisor från storgodsägarna i framtiden.

Påskupproret 1916 - 1921 och bildandet av IRA

Under första världskriget, när brittiska trupper slogs i skyttegravarna i Europa, gjorde irländska ungdomar som vägrat gå med frivilligt i Storbritanniens armé, uppror. Upproret började i Dublin påsken 1916. Även om upproret slogs ner snabbt spred sig oroligheter över Irland. Vid krigsslutet 1918 kom hemvändande irländska soldater tillbaka, och blev en del av oroligheterna. 1919 grundades Irish Republikan Army, eller IRA, som gick snabbare att uttala, som slogs mot polisen och de brittiska säkerhetsstyrkorna. Målet var ett enat Irland och att britterna skulle drivas tillbaka till sin egen ö.

IRA:s attacker mot polisers och soldaters kaserner och stationer gjorde att det blev allt svårare att locka frivilliga brittiska soldater att tjänstgöra på irland. En lösning på problemet kom 1919 när britterna förstärkte sina ställningar i Irland med arbetslösa soldater som kämpat i första världskriget. De totalt 8000 krigsvana veteranerna sattes in för att slåss hänsysnlöst mot IRA, republikanerna och även deras familjer. De här soldaterna struntade i brittiska kronan och irlands republik, de slogs enbart för pengar. Väl på Irland insåg myndigheterna att de uniformer som fanns i lager inte räckte till alla. Istället tilldelades de en blandning av militära uniformer som var bruna, och irländska polisuniformer som var svarta. Därför fick de öknamnet Black and tans'. Deras hårdhänta behandling av lokalbefolkningen, främst katolikerna, gjorde att många gick med i IRA istället, för att hämnas på de orättvisor de fått utstå.

Upproret avslutades 1921. Då hade upprorsmännen fått britterna att gå med på att skapa två lokala parlament för Irland, ett för Nordirland och ett för resten av Irland. Däremot låg hela Irland fortfarande under brittisk kontroll.

Irländska inbördeskriget 1922-23

Många irländare var missnöjda med avtalet och ville att hela Irland skulle bli irländskt. Det i sin tur drev fram ett inbördeskrig mellan de som var nöjda med avtalet och de som ville att hela ön skulle vara en enda nation, fri från britterna. I striderna mot de som kunde tänka sig en delad ö ingick det nya IRA, efter det gamla som hade slagits mot britterna. Inbördeskriget avslutades 1923. Den vinnande sidan lyckades med att skapa en katolks republik. Men misslyckades med att göra det över hela Irland. Nordirland, en samling greveskap längs i norr ledda av greveskapet Ulster, tilläts tillhöra Storbritanninen i framtiden också.

1930-1950

Under mellankrigstiden och andra världskriget fortsatte motsättningarna mellan katoliker och protestanter i det neutrala Irland och i Nordirland som stod på Storbritanniens sida i kriget. Katolikerna gav vanligtvis sitt stöd till republikanerna och drömmen om ett fritt Irland, medan protestanterna gav sitt stöd till unionisterna och en dröm om att hela Irland någon gång åter skulle stå under brittiska kronans kontroll. Detta ledde till mångder med trakasserier och mindre attacker mot främst katolska familjer som levvde i den Nordirländska delen av landet. Under årtiondet efter andra världskriget slut blev oroligheterna mellan katoliker och protestanter allt allvarligare.

The Troubles 1968-1998

Perioden 1968-1998 kom att kallas för "The trobles". Åtskiliga attacker mot brittiska mål genomfördes av IRA, samtisigt som brittiska armén gjorde allt för att stoppa orolighterna genomm att använda mer och mer våld mot IRA medlemmarna och de irländare som gav dem sitt stöd. Mer än 3600 personer dog i stridigheterna, ungefär hälften var civila.

Good Friday Agreement 1998

År 1998 kom man slutligen överensom ett fredsavtal bägge parter kunde acceptera. Det kallas Good Friday Agreement efter den fredag det undertecknades. Äntligen skulle det bli fred på Irland.

Det officiella IRA lade ner vapnen efter avtalet och IRA:s politiska del grundade partiet Sinn Fein som fortfarande är en del av Irlands parlament. Däremot bildades en liten ny grupp med anhängare av republiken som utfört enstaka terrordåd i både Nordirland och inne i England. Senast våren 2019 när een bilbomb hittades i en polisbil.

Brexit och Irlands framtid

Den mur av stängsel och taggtråd med några få bevakade genomfarter som fanns längs gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland började monters ner redan 1973 när både Republiken Irland och Storbritannien gick med i EU, och de togs bort helt efter fredsavtalet 1998. Många irländare är rädda för att tridigheterna mellan IRA och Unionister ska ta ny fart om muren byggs upp igen, eftersom muren är ett tydligt bevis på att Storbritannien fortfarande har överhöghet i delar av Irland. En oro som definitivt inte är obefogad. Fredsavtalet har bara funnits i drygt 20 år av mer än 800 år av strider och oroligheter, och en ny generation, som inte drabbades av striderna under 80-90 talen, är alltför villiga att ta över där IRA slutade förra gången. Med samma mål i sikte. Att Irland ska bli en ö med en enda nation, och att britterna ska tvingas bort.

I 1998 års avtal finns ett undantag, om mer än 50% av befolkningen i Nordirland skulle rösta för att gå med i Republiken, kommer Nordirland autommatiskt att sluta tillhöra Storbritanninen och samtliga medborgare bli Irländare. När undantaget skrevs in var majoriteten i Nordirland unionister, men om befolkningen i Nordirland drabbbas av ekonomiska problem genom Brexit, är det inte alls otroligt att en sådan folkomröstning genomförs. Då är det inte heller säkert att Storbritannien bara låter Nordirland försvinna. Risken finns att britterna går in med vapenmakt i Nordirland för att ändra beslutet.

I dagsläget har de konservativa Tories i Englands parlament så litet stöd av den engelska befolkning att de är helt beroende av det stöd de får från unionisterna i Nordirland för att kunna behålla makten i parlamentet. Ytterligare en anledning till att inte släppa Nordirland utan kamp.