Färöiska

Precis som Island koloniserades Färöarna under 800-talet e.kr. Det var främst sjömän från Västnorge som bosatte sig på den karga ögruppen och det språk dessa nybyggare talade är fortfarande likt det språk man talar på Färöarna i nutid. Skriftspråket är likt isländskan och färöiskan är så likt isländskan att en färöing och en islänning förstår varandra på samma sätt som en svensk och en dansk gör. Den största skillnaden mellan de två språken är att färöiskan innehåler mer danska inslag eftersom Färöarna tillhör danmark och har gjort det sedan 1300-talet. Danskan har en stark ställning i landet och Färöarna är tvåspråkigt. Precis som islänningarna försöker färöingarna att använda egna ord istället för att använda lånord för att förhindra att färöiskan försvinner.

Sång och dans

Visor och ballader har alltid varit viktiga på Färöarna. Dessutom är långdansen ett viktigt inslag i färöisk kultur. Det är danser som dansas i timmar och dansarna håller i varnadra ungefär som när vi i Sverige "dansar runt granen". Sångtexterna kan vara mycket gamla och de har gjortatt färöiskan förts vidare från generation till generation sedan medeltiden eftersom man tvingas att lära sig texten utantill när alla sjunger sångerna gemensamt.

Exempel på färöiska

I denna färöiska kärleksvisa är det en sjöman, långt från hemmet och kärestan, som uttrycker sin längtan och sjunger den älskades lov.

TÚ LÝSTI

Tú lýsti tá ið eg fyrst teg så, 

ímillum hinar sum havsins hjómur, 

tú sum ein sól millum stjørnur var, 

sum rósan von millum blómur.


Eg droymdi um teg við Íslands strond,

tá eldgos brandar um himin lýstu,

og undir Grønlands ísbardu strond

í trúgvum barmi teg hýsti.


Tín favnur verður mítt heim of havn,

har stútt tín vinur av langferð lendir,

í hjartað rist er títt kæra navn,

so leingi Beinisvørð stendur.


Eg aftur pløga skal Atlantshav,

til heystar sælur til tín eg stevni;

men sjólátist eg, er títt kæra navn

seinasta orðið, eg nevni.

Pól F. Joensen

(Beinisvørð= ett högt berg på Faröarna)

DU SKINNEDE Du skinnede, da jeg så dig første gang, som havets skum blandt alle de andre, du var som en sol iblandt stjernerne, som en smuk rose iblandt blomster.

Jeg dromte om dig ved Islands kyst, da vulkanilden lyste på himmelen, og ved Gronlands isskurede kyst gemte jeg dig i mit trofaste bryst.

Din favn forbliver mit hjern og min havn, hvor din ven hele tiden vender tilbage fra lange rejser, dit kare navn er ridset i rnit hjerte, så lange Beinisvørð står.

Jeg skal igen sejle over Atlanterhavet, til efteråret vender jeg glad tilbage til dig; men hvis jeg drukner, er dit kare navn det sidste ord, jag nævner.