Skillnad mellan versioner av "Resa som kvinna i Nordamerika"

Versionen från 1 januari 2017 kl. 15.04

Sarah Kemble Knight (1666 – 1727)

Att resa som kvinna var inte enkelt för några hundra år sedan. Speciellt inte om man skulle resa ensam. Sarah Kemble Knight (1666 – 1727) var ett undantag. Hon ägde ett värdshus och reste runt längs amerikanska östkusten samtidigt som hon skrev reseberättelser. Ändå var hon inte ensam utan hon hade alltid ett förkläde med sig, någon som såg till att inget hände henne. Märkligt nog var det främst någon från postväsendet som red med henne på hennes uppdrag.

Att sitta i en damsadel

Få kvinnor kunde rida och ändå färre satt hellre på en häst än de åkte i en vagn. Ett alternativ för kvinnor som var tvungna att färdas korta sträckor till häst var att rida på en damsadel, där man har bägge benen hängande längs samma sida på hästen. Det gick inte fort, men krävde inga större kunskaper i ridning.

Diligens

Ett sätt för kvinnor att färdas relativt bekvämt på längre sträckor var att använda sig av diligenser. Med sina fjädrande säten var de mycket bekvämare än något annat fortskaffningsmedel. När nätet av rutter där diligenser kördes ökade, ökade också möjligheterna att färdas från sin egen stad till en annan stad utan avbrott.

Det faktum att man inte reste ensam, utan alltid i grupp, innebar att ensamma kvinnor kunde skickas med en diligens utan förkläde eller annan beskyddare.

Att resa i diligens öppnade upp ett helt nytt sätt att umgås. Alla var likvärdiga i diligensen under resor som kunde ta många dagar att genomföra. Även om damer normalt sett inte blandade sig i männens diskussioner blev det ändå ett möte över både könsgränserna och socialgrupperna som inte kunde ske i något annat sammanhang.

När familjer började resa västerut, över prärien, var det vanligtvis gifta kvinnor som reste i vagnarna tillsammans med sina män och barn. Ibland kunde även äldre släktingar följa med.

Det var omöjligt för en ung kvinna att följa med västerut helt ensam och samtidigt behålla ett gott rykte. Det var bara "dåliga" flickor som gjorde på det viset. Skulle en kvinna resa ensam var det för ett speciellt syfte och alltid tillsammans med någon form av förkläde eller beskyddare.

Nybyggare på väg över prärien

Med tiden byggdes nätet av hamnar upp längs stränderna på de stora floderna. Det ledde till att det blev allt vanligare för rika människor att resa med ångbåt istället för med diligens. Det blev dessutom möjligt för unga kvinnor att gå ombord ensamma, ha sällskap och beskydd av besättningen under resan, tom. ha en egen hytt, för att slutligen kunna kliva av ångbåten i en hamn långt från hemmet på jakt efter nya möjligheter att försörja sig.

Källa: http://allday.com/post/1193-the-perils-women-faced-traveling-in-america/

Familj på ångbåt

När järnvägsnätet byggdes ut skulle man kunna tro att det också skulle göra det enklare för unga kvinnor att resa ensamma, men så var inte fallet. Tvärtom blev det vanligt att mer skumma typer reste med tågen enbart för att ragga upp unga flickor. Dessa var ofta på väg mot en helt okänd stad och var lätta offer. De lovades välbetalda jobb i den nya staden, men slutade alltför ofta som glädjeflickor på någon bordell.

Ånglok

Vändningen kom när unga kvinnor började ta sig västerut i större mängder. På det viset fick de skydd av varandra. Dessutom blev det vanligt att järnvägsbolagen upplät kupéer ombord på fartygen till enbart kvinnor.

Kvinnor på väg västerut i kvinnokupé på 1930-talet. De fanns kvar ända in på 1970-talet i USA.