Skillnad mellan versioner av "Röde Orm, utdrag ur roman - läsförståelse"

Versionen från 2 februari 2018 kl. 20.44

Läs utdraget ur Röde Orm och besvara frågorna under texten.

Orm har varit ute på många äventyr i Västeuropa som gett honom både vänner och fiender. En av fienderna är Gudmund. Eftersom de är ovänner, blir Orm överraskad när Gudmund en dag kommer för att göra Orm en tjänst.

Röde Orm

Av Frans G Bengtsson
Alltsedan Orm vållat Gudmund förtret på tinget, hade denne aldrig synts till på Gröning, inte heller hade han ridit till tings sedan dess. Men nu kom han helt vänligt och sade sig vilja göra Orm en tjänst, så att gammalt groll skulle bli glömt.
  — Här har jag med mig de båda bästa drängar som finnas, sade han; och dem erbjuder jag dig. De äro fria män, och envar av dem gör två mäns arbete, och väl det. Därför är det en stor väntjänst jag gör dig när jag kommer till dig med dem; men det är sant att också du gör mig en tjänst om du tar emot dem. Ty de äro makalösa storätare båda; och sedan de nu tjänat mig i fyra månader vågar jag ej längre behålla dem. Jag har inte så god råd som du, och det börjar bli för mycket för mig att ha dem i maten. Och skulle jag knappa in på deras kost bli de farliga, det säga de själva; ty de måste känna sig mätta varje middag och varje kväll, eljest kommer en galenskap över dem. Men för den som kan mätta dem äro de villiga i arbete, och ingen har sett deras like.
   Orm var misstänksam inför detta anbud och hörde sig noga för, både med Gudmund och med männen själva. Dessa dolde inte sina fel, utan sade ärligt hur allt var med dem och hur de ville ha det; och eftersom Orm hade gott bruk för starka drängar, blev det till slut så att han tog dem i sin tjänst, och Gudmund red belåten därifrån.
   Männen hette Ullbjörn och Greip. De voro unga män, långa i ansiktet och linhåriga, och deras styrka kunde gott märkas när man såg på dem; men med förståndet hade de det inte så väl ställt. På deras tungomål hördes det att de kommo långväga ifrån. De sade sig vara från ett land långt ovan Västergötland som kallades Järnbäraland. I det landet, sade de, växte män och björnar lika starka och nappades med varandra med jämngod lycka. Där hade nu svår hungersnöd kommit; och därför hade de gått söderut för att komma så långt att de kunde äta sig mätta. De hade tjänat på många ställen i Västergötland och Småland, och när födan börjat synas dem knapp, sade de, hade de slagit ihjäl sin husbonde och dragit vidare.
   Orm tyckte att det måtte varit en tam sorts husbönder de råkat ut för, som funnit sig i att bli ihjälslagna; men männen sågo allvarligt på honom och bådo honom minnas vad de sagt.
  — Det är bärsärkagång som kommer över oss då, sade de, och ingen kan stå oss emot. Men få vi mat nog äro vi fridsamma och göra vår husbonde till viljes. Så är det med oss.
  — Mat skola ni få, så mycket ni förmå sätta i er, sade Orm; och äro ni så goda i arbete som ni säga, må ni vara värda hur stora mål som helst. Men det må ni veta, att om ni ha bärsärkagång i tankarna, då ha ni kommit till fel ställe när ni kommo till mig. Ty sådant har jag intet tålamod med.
   De tittade på honom med tankfull min och frågade hur länge det skulle dröja till middagsmålet.
  — Ty vi kunna nu börja känna oss hungriga när som helst, sade de.
   Nu ville det sig så väl att middagsmålet bars in innan detta samtal nått längre. Nykomlingarna gjorde skäl för sig och åto så glupskt att alla sågo på dem med häpnad.
  — Nu ha ni ätit för tre, båda två, sade Orm; och nu vill jag se att ni arbeta för två, och väl det.
  — Du ska få se det, sade de. Ty detta var ett mål som vi äro nöjda med.
   Orm satte dem först till brunnsgrävning, och han fick snart erkänna att de inte sagt för mycket om vad de dugde till; de gjorde snart en god brunn, vid och djup och skodd med sten hela vägen. Barnen stodo ofta däromkring medan de arbetade; de båda männen sade inte mycket, men det märktes att de ofta hade ögonen på Ludmilla. Hon hade ingen rädsla för dem och ville veta hur bärsärkagång såg ut, men därpå fick hon intet svar.
   Efter detta lät Orm dem bygga ett gott båtskjul nere vid ån; och även från detta arbete skilde de sig raskt och med heder. Ylva förbjöd sina döttrar att komma nära bygget, så länge de båda främlingarna höllo på där; ty ingen kunde veta vad sådana halvtroll då kunde taga sig till, sade hon.
   När skjulet var färdigt, satte Orm dem att göra rent i ladugården. All boskapen var nu släppt på bete, och endast tjuren stod kvar inne, emedan han var alltför folkilsken för att släppa. Dynga från hela vintern låg kvar i kättarna, så att Ullbjörn och Greip hade styva dagsverken där. Både barnen och allt gårdsfolket kände sig smått rädda för de båda männen, för deras styrkas och särhets skull. Ullbjörn och Greip hade aldrig mycket att säga till någon; men stundom, när de tillfrågades, berättade de kort om sina styrkeprov och hur de strypt matsnåla män eller knäckt deras ryggar med sina blotta händer.
  — Ingen kan stå oss emot, upprepade de. Men här äro vi mätta och ha det bra. Och så länge detta varar är det ingen fara.
   Ludmilla var ensam om att inte känna rädsla för dem. Hon gick ofta och såg på dem i ladugården, stundom samman med sina syskon, stundom också ensam. Männen hade då alltid ögonen på henne, och fast hon var ung förstod hon gott vad de tänkte.
   En dag, när hon stod där ensam, sade Greip:
  — Du är en ungmö för mig.
  — För mig också, sade Ullbjörn.
  — Jag vill leka med dig i höet, om du inte är rädd, sade Greip.
  — Jag kan leka med dig i höet bättre än Greip, sade Ullbjörn.
   Ludmilla skrattade.
  — Tycka ni om mig båda? sade hon. Då är det illa. Ty jag är jungfru och av kungars ätt och håller inte till godo med vilken landstrykare som helst. Men av er båda tycker jag kanske bättre om den ene än den andre.– Är det mig? sade Greip och ställde ifrån sig sin skovel.
  — Är det mig? sade Ullbjörn och slängde sin kvast.
  — Jag tycker bäst om den av er som är starkast, sade Ludmilla. Och vem det är vill jag nu se.
   Båda männen voro nu ivriga. De stodo stilla och blängde på varandra.
  — Den som rår på den andre får kanske sitta med mig något litet vid ån, sade Ludmilla med låg röst.
   Med ett började de nu tjuta som varulvar och grepo tag i varandra. De sågo ut att vara jämngoda, och ingen rådde på den andre, men det knakade i bjälkar och väggar där de tumlade om. Ludmilla gick till dörren för att vara ur vägen.
   Där stod hon när Orm kom förbi.
  — Vad är detta för skrik? sade han. Vad ha de för sig därinne?
  — De slåss, sade hon.
  — Slåss de? sade Orm och kom närmare. Vad slåss de om?
  — Om mig, sade Ludmilla belåtet. Och detta må vara bärsärkagång.
   Därmed sprang hon kvickt undan, ty hon såg på Orms min att en stor ilska kom över honom, sådan som hon aldrig förut sett.
   Det stod en gammal kvast mot väggen. Orm drog loss kvastskaftet och tog det i sin hand, och detta var vad vapen han hade när han gick in och stängde dörren efter sig. Nu hördes hans röst över tjutandet, och allt blev tyst därinne. Men strax togo tjuten vid på nytt, och nu med ökad styrka. Huspigorna kommo ut på gården och stodo lyssnande, men ingen hade lust att öppna ladugårdsdörren och se vad som skedde. Någon ropade efter Rapp och hans yxa, men han fanns inte i närheten. Nu flög den ena dörren upp, och tjuren kom ut förskräckt, med slitet bindsle, och sprang till skogs. Alla skreko högt vid denna syn; och nu blev Ludmilla rädd och började gråta, ty hon tänkte att hon ställt värre till än hon ämnat.
   Till sist stillnade allt av därinne, och Orm kom ut. Han var andfådd och strök sig med armen över pannan. Han haltade, hans kläder voro sönderslitna, och en del skägg på ena kinden var bortryckt. Pigorna kommo omkring honom med rop och frågor. Han såg på dem och sade att det inte behövde sättas fram åt Ullbjörn och Greip vid kvällsmålet.
  — Och inte sen heller, sade han. Men hur jag själv har det ställt med mitt ben vet jag inte.
   Därmed haltade han in för att få hjälp av Ylva och prästen.
   Mycket var itu inne i ladugården, och bärsärkarna lågo båda i samma hörn. Greip hade den spetsiga ändan av kvastskaftet genom halsen, och på Ullbjörn hängde tungan ut. De voro döda båda.
   Ludmilla gick nu i ängslan för sträng aga; och Ylva tyckte att hon gjort sig väl förtjänt därav genom att ensam gå in till de båda männen. Men Orm trädde emellan, så att hon slapp undan bättre än hon kunnat tro; och om vad som hänt därinne berättade hon själv på sådant sätt att intet klander kunde riktas mot henne. Orm var inte missnöjd med vad som skett, sedan det visat sig att skadan i hans ben var ringa; ty fast han nu höll det för säkert att allt detta med de båda männen vore att räkna som ett försök till hämnd från Gudmund i Uvaberg, var han väl tillfreds att ha utfört bedriften att ensam och utan eggjärns hjälp övermanna tvenne bärsärkar.
  — Det var flinkt gjort av dig, Ludmilla, sade han, att tussa dem samman när de ville åt dig; ty det kan vara ovisst om jag rått på dem, ifall de inte redan varit något tröttade av att tagas med varandra. Därför är det mitt råd, Ylva, att hon må slippa aga för sitt oförstånd att ensam gå in till dem. Hon är ännu väl ung för att fullt förstå vad män kunna tänka när de se henne.
   Ylva skakade tvivelsamt på huvudet åt detta, men det fick bli som Orm ville.

Källa:

1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipediia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.

2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:

3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:

4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:

5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

Åter till registret för läsförståelsetexter