Visa källa för Hungerspelen, utdrag ur roman - läsförståelse



<ul class="tabs" data-tab>
  <li class="tab-title active"><a href="#panel1">Text</a></li>
  <li class="tab-title"><a href="#panel2">Frågor</a></li>
  <li class="tab-title"><a href="#panel3">Facit</a></li>
</ul>
<div class="tabs-content">
  <div class="content active" id="panel1">
Läs utdraget ur romanen "Hungerspelen" och besvara frågorna under texten.

<h2>Hungerspelen</h2>
<br />Av Suzanne Collins
<h3>KAPITEL 18</h3>
<br />
<br />Pojken från Distrikt 1 är död innan han kan dra ut spjutet. Min pil tränger djupt in i hans hals. Han faller ner på knä och halverar den korta levnadstid han har kvar genom att rycka ut pilen och drunkna i sitt eget blod. Jag har redan laddat om och siktar från sida till sida medan jag ropar åt Rue:
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Är de fler? Är de fler?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hon måste säga «nej» flera gånger innan jag hör henne.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rue har rullat över på sidan, med kroppen krökt omkring spjutet. Jag knuffar undan pojken och använder kniven för att frigöra henne från nätet. En enda blick på såret räcker för att jag ska förstå att det är bortom min förmåga att läka det. Antagligen bortom allas förmåga. Spjutspetsen är begravd upp till skaftet i hennes mage. Jag knäböjer framför henne och stirrar hjälplöst på vapnet. Det är ingen mening att försöka trösta med ord eller säga att allt kommer att ordna sig. Hon är inte dum. Hon sträcker fram handen och jag griper tag i den som om det vore en livlina, som om det är jag som är döende och inte Rue.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Sprängde du maten i luften?» viskar hon.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Varenda liten smula», säger jag.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Du måste vinna», säger hon.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Det ska jag. För oss båda», lovar jag. Jag hör en kanon och tittar upp. Det måste vara för pojken från Distrikt 1.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Gå inte.» Rue håller hårdare om min hand.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Klart jag inte gör. Jag rör mig inte ur fläcken», säger jag. Jag sätter mig närmare och lägger hennes huvud i mitt knä. Försiktigt stryker jag det mörka, tjocka håret in bakom hennes öra.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Sjung», säger hon men jag hör det knappt.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sjung? tänker jag. Vad då? Jag kan några sånger. Tro det eller ej, men det fanns musik i mitt hem en gång. Musik jag hjälpte till att skapa. Min far lyckades få med mig med sin fantastiska röst – men jag har inte sjungit mycket sedan han dog. Förutom när Prim är väldigt sjuk. Då sjunger jag de sånger hon tyckte om som liten.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sjung. Jag är tjock i halsen av gråt och hes av rök och ansträngning. Men om det är Prims … nej, Rues sista önskan måste jag åtminstone försöka. Den sång jag kommer att tänka på är en enkel vaggsång, en vi sjunger för att få griniga och hungriga spädbarn att somna. Den är gammal, väldigt gammal, tror jag. En sådan sång som min musiklärare kallar för bergsvisa, skapad för länge sedan bland våra kullar. Men orden är lätta och tröstande och lovar att morgondagen ska komma med mer hopp än den hemska bit av tiden som vi kallar i dag.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag harklar mig, sväljer hårt och börjar:
<br />
<br /><i>Ute på ängen, under dungens pilar</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>en bädd av gräs, där du kan vila.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Lägg dig ner, låt dig inte väckas</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>förrän vi ser en ny dag bräckas.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Här kan du vila, här är det tryggt,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>här skyddar tusenskönor från allt som är styggt.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Här blir drömmar ljuva och sanna för dig,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>här är platsen där jag älskar dig.</i>
<br />
<br />Rues ögon fladdrar till och sluts. Hennes bröstkorg rör sig, men bara helt lätt. Jag släpper taget om tårarna och de strömmar nerför mina kinder. Men jag måste sjunga färdigt sången för henne.
<br />
<br /><i>Ute på ängen, gömd långt bort,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>under mantel av löv i månstrålars fort.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Glöm bekymmer av alla de slag,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>som flyr när natten åter randas till dag.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Här kan du vila, här är det tryggt,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>här skyddar tusenskönor från allt som är styggt.</i>
<br />
<br />De sista raderna blir knappt hörbara.
<br />
<br /><i>Här blir drömmar ljuva och sanna för dig,</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>här är platsen där jag älskar dig.</i>
<br />
<br />Allt är tyst och stilla. Sedan tar härmskrikorna upp min sång på ett nästan kusligt sätt.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;En stund sitter jag kvar och ser på medan mina tårar droppar ner i hennes ansikte. Rues kanonskott avlossas. Jag lutar mig framåt och trycker läpparna mot hennes tinning. Sakta, som för att inte väcka henne, lägger jag tillbaka hennes huvud på marken och släpper hennes hand.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;De vill att jag ska dra härifrån nu, så att de kan hämta kropparna. Och det finns ingen anledning att stanna. Jag rullar över pojken från Distrikt 1 på mage och tar hans packning, liksom pilen som tog hans liv. Jag skär loss Rues packning också, för jag vet att hon hade velat att jag skulle ta den. Men spjutet lämnar jag kvar i hennes mage. Vapen som sitter i kropparna transporteras bort i svävaren. Jag har ingen användning för ett spjut, så ju fortare det försvinner från arenan, desto bättre för mig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag kan inte sluta titta på Rue. Hon ser mindre ut än någonsin, som en djurunge hopkurad i ett bo av nät. Jag kan inte förmå mig själv att lämna henne så här. Inget kan längre skada henne, men hon ser så fullständigt försvarslös ut. Att hata pojken från Distrikt 1, som också ser sårbar ut i döden, är poänglöst. Det är regimen jag hatar. För att de gör så här mot oss alla.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Plötsligt hör jag Gales röst inom mig. Hans vansinnesutbrott mot regimen är kanske inte enbart poänglösa, han har kanske rätt. Rues död har tvingat mig att se min egen ilska i vitögat. Även jag är ju egentligen rasande över hur grymt och orättvist vi blir behandlade. Men här känner jag mig ännu mer maktlös än hemma. Det finns inget sätt att ge igen mot regimen. Eller finns det?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sedan minns jag Peetas ord där på taket. <i>«Men jag kan inte låta bli att försöka fundera ut något sätt att … att visa regimen att de inte äger mig. Att jag är mer än bara en bricka i deras spel.»</i> Och för första gången förstår jag vad han menade.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Här och nu vill jag skymfa regimen, ställa den till svars, visa den att vad den än gör eller tvingar oss spelare att göra så äger den oss inte helt och fullt. Jag vill att de som bestämmer ska förstå att Rue var mer än bara en bricka i deras spel. Och att det gäller mig också.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;På en sluttning några steg in i skogen växer det blommor, kanske de är någon sorts ogräs. De skiftar i violett, gult och vitt och är vackra. Jag plockar ett fång av dem och återvänder till Rue. Sakta, stjälk för stjälk, smyckar jag hennes kropp med blommorna: täcker det fula såret, binder en krans runt hennes ansikte och väver in de klara färgerna i hennes hår.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;De måste visa det. Och även om de väljer att vända kamerorna åt ett annat håll just nu, måste de visa när kropparna hämtas och då kommer alla att se henne och veta att det var jag som gjorde det. Jag tar ett steg tillbaka och ser på Rue en sista gång. Det skulle faktiskt kunna vara så att hon bara ligger och sover på ängen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Hejdå, Rue», viskar jag. Jag lägger tre av fingrarna på vänsterhanden mot läpparna och håller ut dem mot henne. Sedan går jag därifrån utan att se mig om.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Fåglarna tystnar. Någonstans ger en härmskrika ifrån sig den varnande vissling som förebådar svävarens uppdykande. Jag vet inte hur fågeln kan veta. Den måste höra något som människan inte hör. Jag stannar till men vänder mig inte om för att se på. Det tar inte lång stund innan den vanliga fågelsången börjar igen och jag förstår att hon är borta.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;En annan härmskrika, som ser ung ut, landar på en gren framför mig och brister ut i Rues melodi. Min sång och svävaren var för obekanta för att den här nybörjaren skulle försöka sig på att ta efter, men den har lyckats bemästra hennes få toner. De som betyder att hon är i säkerhet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;«Trygg och oskadd», säger jag när jag går under grenen. «Vi behöver inte oroa oss för henne nu längre.» Trygg och oskadd.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Hemkänslan jag upplevde den där enda natten i Rues sällskap har försvunnit. Mina fötter för mig hit och dit tills solen går ner. Jag är inte rädd, inte ens vaksam, vilket naturligtvis gör mig till en lätt måltavla. Men jag skulle döda alla jag mötte på fläcken, utan känslor och utan minsta darrning på handen. Mitt hat mot regimen har inte på något vis minskat mitt hat mot mina motståndare. Särskilt inte mot karriäristerna. De ska i alla fall få sota för Rues död.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men ingen dyker upp. Det är inte många av oss kvar och arenan är stor. Snart lär det dyka upp något nytt påfund för att tvinga ihop oss. Men det har varit tillräckligt med blodspillan i dag. Vi kanske till och med kan få sova.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag är på väg att dra upp mina packsäckar i ett träd för att slå läger när en silverfallskärm kommer svävande och landar framför mig. En gåva från en sponsor. Men nu? Jag har ganska gott om förnödenheter. Kanske har Haymitch lagt märke till min förtvivlan och försöker muntra upp mig lite. Eller kan det vara något för mitt öra?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag öppnar fallskärmen och hittar en liten brödlev. Det är inte den fina vita sortens bröd från huvudstaden. Det är bakat av mörkt ransoneringsmjöl, format som en halvmåne och prickigt av frön. Jag minns Peetas lektion om olika distrikts brödsorter i Träningscentret. Det här kommer från Distrikt 11. Jag lyfter försiktigt upp brödet, som fortfarande är varmt. Vad måste inte det här ha kostat folket från Distrikt 11, som knappt klarar att skaffa sig själva mat för dagen? Hur många måste gå hungriga för att de skänkt pengar till den här enda limpan? Det var säkert menat åt Rue. Men i stället för att dra in gåvan när hon dog, gav de Haymitch i uppdrag att ge den till mig. Som tack? Eller för att de, lika lite som jag, vill stå i skuld till någon? Vad anledningen än kan vara, är det första gången ett distrikt skänker en gåva till en spelare från ett annat distrikt.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag vänder ansiktet uppåt och tar ett kliv ut i solens sista, falnande strålar. «Tack till folket i Distrikt 11», säger jag. Jag vill att de ska veta att jag vet var gåvan kom från, att jag har insett gåvans fulla värde.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag klättrar farligt högt upp i ett träd, inte för att det skulle vara säkrare, utan för att jag vill komma så långt bort från den gångna dagen som möjligt. Min sovsäck ligger prydligt hoprullad i Rues packning. I morgon ska jag gå igenom mina förråd. I morgon ska jag göra upp en ny plan. Men i kväll förmår jag inte göra mera än att spänna fast mig och äta små, små bitar av brödet. Det är gott. Det smakar hemma.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Snart syns vapenmärket på himlen och nationalsången hörs i mitt högra öra. Jag ser pojken från Distrikt 1 och Rue. Det är allt för i kväll. «Nu är vi sex stycken kvar», tänker jag. «Bara sex.» Med brödet fortfarande i ett fast grepp somnar jag omedelbart.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ibland, när allting är särskilt fruktansvärt, brukar min hjärna skänka mig en lycklig dröm. Ett besök i skogen med far. En timme i solen med Prim och en tårta. I natt sänder den Rue till mig. Alltjämt prydd med blommor sitter hon högt uppflugen i ett hav av träd och försöker lära mig att tala med härmskrikor. Jag kan inte se minsta spår av hennes skador, inget blod, bara en lyckligt skrattande flicka. Hon sjunger sånger jag aldrig hört, med klar melodisk röst. Hela tiden, natten lång. Mot slutet, när jag håller på att vakna och hon är på väg att försvinna bland löven, hör jag de sista bortflyende tonerna av hennes sång. När jag vaknat till ordentligt känner jag en stunds tröst. Jag försöker hålla kvar den fridfulla känslan från drömmen, men den försvinner snabbt och lämnar mig ledsnare och mer ensam än någonsin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hela min kropp känns tung, som om jag hade flytande bly i ådrorna. Jag har inte kraft att göra något annat än att ligga kvar i min sovsäck och stirra på lövverket. I flera timmar ligger jag utan att röra mig. Som vanligt är det tanken på Prims ängsliga ansikte när hon ser mig på skärmen därhemma som drar mig upp ur apatin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag ger mig själv en serie enkla kommandon att följa, som «Nu måste du sätta dig upp, Katniss. Nu måste du dricka vatten, Katniss.» Jag följer mina order med långsamma, mekaniska rörelser. «Nu måste du gå igenom packningarna, Katniss.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rues packning innehåller hennes nästan tomma vattenskinn, en handfull nötter och rötter, en bit kanin, de extra strumporna och hennes slangbella. Pojken från Distrikt 1 hade flera knivar, två extra spjutspetsar, en ficklampa, en liten läderpung, en förbandslåda, en flaska full med vatten och ett paket torkad frukt. Ett paket torkad frukt! När han hade så mycket att välja på! Vilken arrogans! Han tyckte förstås inte att det var lönt att bära med sig proviant när det fanns så gott om mat i lägret och han var tydligen spiksäker på att hinna hem från jakten innan han blev hungrig. Jag kan bara hoppas att även de andra karriäristerna hade lika lite mat i sina packningar och att de nu har blivit varse att de inte har något alls längre.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;På tal om det börjar mina egna förråd att sina. Jag äter upp brödet från Distrikt 11 och det sista av kaninen. Så fort maten går åt. Det enda jag har kvar är Rues rötter och nötter och pojkens torkade frukt samt en köttremsa. «Nu måste du jaga, Katniss», kommenderar jag mig själv.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Lydigt samlar jag ihop de saker jag vill ha kvar och stoppar ner dem i min ryggsäck. Efter att ha klättrat ner ur trädet gömmer jag pojkens knivar och spjutspetsar under en hög med stenar så att ingen annan kan använda dem. Jag tappade orienteringen när jag vandrade omkring så planlöst kvällen innan, men jag försöker gå tillbaka i ungefärlig riktning mot bäcken. Jag förstår att jag är på rätt kurs när jag stöter på Rues tredje, otända eld. Kort därefter upptäcker jag en flock skogshöns uppe i träden. Innan de hinner fatta något har jag dödat tre stycken. Jag återvänder till Rues signaleld och tänder den utan att bry mig om den kraftiga rökutvecklingen. Var är du, Cato? tänker jag medan jag steker fåglarna och Rues rötter. Jag sitter här och väntar på dig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vem vet var karriäristerna befinner sig nu? Är de för långt bort för att komma hit eller är de övertygade om att det här är en fälla eller … Kan det vara så? Är de rent av rädda för mig? De vet förstås att jag har bågen och pilarna. Cato såg när jag tog dem från Glimmers kropp. Men har de lyckats lägga ihop två och två ännu? Har de listat ut att det var jag som sprängde förråden och dödade deras karriäristkamrat? De tror kanske att det var Thresh, att han vill hämnas Rues död, han som kommer från samma distrikt. Inte för att han någonsin brydde sig om henne.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Och Rävflickan? Stannade hon kvar för att se mig spränga förråden i luften? Nej. När jag såg henne stå i förödelsen och skratta morgonen efter, verkade det som om alltihop var en underbar överraskning för henne.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag betvivlar att de tror att det är Peeta som har tänt den här signalelden. Cato är säker på att han är så gott som död. Jag kommer på mig själv med att vilja berätta för Peeta om blommorna jag lade runt Rue. Jag vill att han ska veta att jag förstår vad det var han försökte säga på taket. Om han vinner spelen kanske han får se mig på segrarkvällen, när de visar spelens höjdpunkter i repris på en skärm ovanför samma scen där vi alla blev intervjuade. På segrarkvällen sitter segraren på podiets hedersplats, omgiven av hela sitt team.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men jag sade till Rue att det var jag som skulle sitta där. För oss båda. Och på något vis verkar det ännu viktigare än det löfte jag gav Prim.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nu börjar jag faktiskt tro att jag har en chans att klara det. Jag kan vinna. Det är inte bara det att jag har pilarna och har lyckats överlista karriäristerna några gånger, även om det gör sitt till. Något hände när jag höll Rues hand, när jag såg livet sakta rinna ur henne. Nu är jag fast besluten att hämnas henne, att göra förlusten av henne oförglömlig och det kan jag bara göra genom att segra och därigenom göra mig själv oförglömlig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Fåglarna får sitta kvar över elden alldeles för länge medan jag hoppas att någon ska dyka upp som jag kan skjuta, men ingen kommer. Förhoppningsvis är de andra sysselsatta med att slå varandra sönder och samman därute någonstans. Det passar mig fint. Ända sedan blodbadet har det varit alldeles för mycket av mig på tv-skärmarna.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Till slut packar jag in min mat och går tillbaka till bäcken för att fylla på vatten och samla lite växter. Men den tunga känslan från i morse övermannar mig på nytt och trots att det är tidigt på kvällen klättrar jag upp i ett träd och gör mig redo för natten. Min hjärna spelar upp gårdagens händelser igen. Om och om igen ser jag Rue bli spetsad och min pil som genomborrar pojkens hals. Jag vet inte varför jag ens bryr mig om pojken.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men så går det upp för mig … han är den första jag har dödat.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utöver all annan statistik som lämnas till grund för vadslagningen, så upprättas det också listor över hur många varje spelare har dödat. Tekniskt sett antar jag att jag kan räkna in Glimmer och flickan från Distrikt 4 på min lista, eftersom jag släppte ner getingboet på dem. Men pojken från Distrikt 1 var den första jag säkert visste skulle dö på grund av något jag gjorde. Jag vet inte hur många djur som har förlorat sina liv för min hand, men bara en människa. Jag hör Gale säga «Är det någon större skillnad, egentligen?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Själva utförandet är faktiskt inte någon större skillnad. En bågsträng som spänns, en pil som avlossas. Men effekten är något helt annat. Jag dödade en pojke jag inte ens vet namnet på. Någonstans gråter hans familj över honom. Hans vänner vill se mitt blod. Kanske hade han en flickvän som verkligen trodde att han skulle komma tillbaka …
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men så minns jag Rues orörliga kropp och lyckas mota bort tankarna på pojken. Åtminstone för stunden.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Enligt himlen har det varit en händelselös dag. Inga döda. Jag undrar hur lång tid vi får innan nästa katastrof tvingar ihop oss igen. Om det blir i natt vill jag hinna få lite sömn först. Jag täcker över mitt friska öra för att stänga ute nationalsångens sista toner men sedan hör jag trumpeterna och sätter mig rätt upp i förväntan.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;För det mesta har de tävlande ingen kontakt med yttervärlden annat än genom varje kvälls kungörelse av hur många som dött under dagen. Men emellanåt ljuder trumpeter som återföljs av ett tillkännagivande. Vanligtvis kallas det till en festmåltid. När det är ont om mat brukar spelledarna bjuda in spelarna till en bankett, vid ymnighetshornet eller någon annan plats som alla känner till. Meningen är att samla alla för att slåss. Ibland bjuds det verkligen på en festmåltid, men ibland finns där inget annat än ett torrt stycke bröd att tävla om. Jag har inget intresse av detta för matens skull, men det vore ett idealiskt tillfälle att göra sig av med några motspelare.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Claudius Templesmiths röst dånar ovanifrån och gratulerar de sex av oss som återstår. Men han bjuder inte in oss till en festmåltid. Han säger något riktigt underligt. Det har gjorts en ändring av spelreglerna. En ändring av spelreglerna! Bara det är ofattbart eftersom vi egentligen inte har några regler att följa förutom att vi inte fick kliva av plattan förrän efter sextio sekunder – och den oskrivna regeln att inte äta varandra. Enligt den nya regeln kommer båda spelarna från samma distrikt att utropas till segrare om de är de sista två som överlever. Claudius gör en paus, som om han förstår att vi inte begriper. Sedan säger han samma sak en gång till.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nyheten sjunker in. I år kan två spelare avgå med segern. Om de är från samma distrikt. Båda får leva. Båda av oss får leva.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ett utrop slinker över mina läppar innan jag hinner hejda mig: «Peeta!»


<br />Källa: Hungerspelen isbn 9781921988752
</div>
  <div class="content" id="panel2">
1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse <i>innan</i> du läser novellen så förstår du den bättre.



2; Att läsa '''på raderna''' innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:



3: Att läsa '''mellan raderna''' innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: 



4: Att läsa '''bortom raderna''' innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:



5: '''Öppna frågor''' saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A: 
  </div>
  <div class="content" id="panel3">
1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse <i>innan</i> du läser novellen så förstår du den bättre.



2; Att läsa '''på raderna''' innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:



3: Att läsa '''mellan raderna''' innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: 



4: Att läsa '''bortom raderna''' innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:



5: '''Öppna frågor''' saknar ett rätt svar.
  </div>
</div>






<hr>

====[[Att läsa: på, mellan och bortom raderna|Åter]] till registret för läsförståelsetexter====

[[Kategori:Svenska]]