Skillnad mellan versioner av "Det går an, Carl Jonas Love Almqvist- utdrag ur roman. Läsförståelse med gammal svenska"

Läs texten ur romanen "Det går an" och besvara frågorna.

 — Och när du blir gammal, vackra Sara?
 — IOm jag lefver till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.
 — Man går gerna in till en disk, der en så vacker handelsmanninna sitter och säljer, inföll han.
 — Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet bortvänd; man råkar ut för spektakel. Blir jag femtio år, då tänker jag det skall vara öfverståndet; då tör deremot handeln bli klenare hemma i boden — och jag vill då försöka på marknader, om jag icke dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kan lefva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan lefva mycket nätt, och ändå må rätt väl, så snart som — (här sjönk hennes ansigte och uppsynen mörknade).
 — Nåväl, min Gud! hvad menar du?
 — Åh jo. Jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarf allt hvad en med möda och åhåga samlar. Hvad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar af den idogas arhete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjertans lust har, men ångsten sitter i halsgropen —
 — Jag förstår dig icke.
 — Så? Hm.
 — För Guds skull berätta hvad du menar!
 — Ja, det är allt något att berätta. Jag var ute en Michaeliqväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring hufvan. ;I förtviflan lopp hon upp åt den stora stadsbron, som går öfver Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och jag sprang efter. Jag tänkte hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig, och tog mig i famn, stannade vid broledstången, och såg sig om. Der var ingen gångare ute. ”För din skull vill jag låta bli det! hviskade hon — jag vill lefva och pinas, tills du blir ännu litet större — men ve och förbannelse öfver den här! åtminstone, den skall jag bli qvitt!” — härvid såg jag fragga af raseri, tror jag, stå kring min mors läppar — hon ryckte sin guldring af fingret, och kastade honom långt bort i Lidaån.
   ISergeanten bleknade, och påminte sig något ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.
 — Din mor lär hafva varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.
 — Fy — fy — herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast, och glömde sitt du. Albert? tillade hon dock straxt efter med mildare röst. Tjugu gånger sparkadt sto, som tjuguförsta gången sparkar igen, är icke otåligt. Och det är visst och sant inför Gud (sade hon slutligen med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton) en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle blifva allt bättre — eller ädlare tror jag dem kalla det — genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vardt sämre år från år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blef hon till sluts osnygg, otäck och slarfvig, så jag gret dervid. (Sara gret just nu). Ifrån att vara en from och gudlig menniska, ville hon till sluts icke se i psalmboken — och på sistone — ack —
 — Hemta dig!
 — Änn i dag ligger min mor till sängs, och vet du hvaraf? — gunåda oss! af — af fylleri! Det är icke bra af ett fruntimmer, Albert.
   ISergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog af den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några af hans bästa planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung, och egde ej ett förstockadt hjerta. Han tyckte synd om menniskorna; icke heller var han tillräckligt halflärd, för att komma med den vanliga falska frasen, ”att illa var bra”. Fattad af bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas: han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjertiga vän, och frågade: säg mig upprigtigt och rätt fram.
 — Sara, är du hvad man brukar benämna en Läserska?
 — Läsare — åh då! visst ej. Sådane finnas i Westergötland nog, mig förutan.
 — Men du läser ändock stundom i Skriften?
 — I Bibbelen? ja.
 — Då känner du också Guds första stora, allmänna bud — förlåt, det låter litet — växer till, föröker eder och uppfyller jorden! — skall detta bud icke uppfyllas?
   IEfter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: det der Guds budet innehåller ju — Att man och qvinna skola vara tillsammans. Men icke innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med hvilken qvinna som helst i verlden, kan jag tro; eller att en qvinna skall tillsammans med hvilken man, som helst blifver henne åkommen af hvarjehanda händelser och tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det der skall vara menniskan till en hjelp: det skall väl då icke vara till ens fall? både själens och kroppens fall. Utan, likasom man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att umgås i ondt och förderfligt sällskap, så bör man väl ock undfly —
   I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäf, och kaptenen jemte en machinist kommo uppspringandes.

Källa: sida 50 — 54 i boken: http://runeberg.org/detgaran1/0050.html — http://runeberg.org/detgaran1/0054.html

Källa: