Skillnad mellan versioner av "Den tyska studenten - läsförståelse"

Av Washington Irving

   Det var sent en stormig natt, under franska revolutionens värsta tid, som den unge tyska studenten Wolfgang var på väg till sitt rum i Paris äldsta delar. Blixtar svepte över himlen och åskknallar ekade längs de tomma, smala gatorna när han kom fram till Place de Grève. Där offentliga avrättningar skedde. Blixtar lyste upp det gamla Hôtel de Ville och den öppna ytan runt honom när ynglingen sneddade över torget. Skrämd stannade han upp när han insåg att han gått rakt mot den uppställda giljotinen.

   Detta var under den värsta delen av “Terrorn”, när den här skräckinjagande dödsmaskin alltid stod redo och schavotten alltid var täckt av goda och modiga människors blod. Just den dagen hade giljotinen använts mycket och mellan blixtarna ruvade den i mörkret och väntade på fler offer. Wolfgang kunde inte låta bli att rysa till när han granskade den ruskiga giljotinen.

   Han skulle just vända sig bort från den fruktansvärda maskinen när han upptäckte en skugga. En gestalt hopkurad längst ner på trappan upp till Schavotten.I blixtarnas ljus såg han att det var en kvinna, helt klädd i svart. Hon lutade sig framåt, gömde ansiktet i knät, och hennes långa, rufsiga hår var genomdränkt av regnet. Wolfgang stannade mitt i steget. Det låg något väldigt sorgligt över henne.

   Wolfgang, skakad av starka och blandade känslor, fortsatte:

    “Det här är ingen bra plats för en vacker kvinna att vara ensam på mitt i natten. Särskilt inte under ett sådant här oväder. Det kanske är bättre om du följer med mig så kan du få tak över huvudet hos mig eller hos mina vänner?”

   Istället för att svara pekade hon på giljotinen på ett sätt som gjorde det klart att något hemskt uppfyllde henne.

   "Jag har inte en enda vän i världen!" utbrast hon.

   "Men du har ett hem", svarade Wolfgang.

   "Ja - i graven!"

   Hans hjärta sjönk av hennes ord. "Om jag får säga något, utan att bli missförstådd," började han, "kan jag erbjuda mitt enkla studentrum som en fristad och mig själv som en sann vän. Jag är ensam här i Paris. En främling i detta land. Men om jag kan hjälpa dig, får du gärna ta emot den hjälpen. Jag offrar hellre mig själv än att se dig skadas eller drabbas på annat sätt."

   Det kanske var hans uppriktighet som fick henne att nicka och resa sig. Wolfgang stödde henne när hon gick med skakiga steg över Pont Neuf och de passerade platsen där folket rivit ner statyn av Henrik IV. Stormen hade lugnat sig. Bara det avlägsna mullret av åska dröjde sig kvar. Paris var tyst – som en stor vulkan av upprörda känslor som tog en paus innan nästa explosion.

   Wolfgang gick före kvinnan och visade vägen. Först genom Latinkvarterens gamla gator. Sedan förbi Sorbonnes mörka väggar och sedan hela vägen till det stora, inte så snygga, hotellet där han bodde. Den gamla damen vid dörren, som släppte in dem, såg förvånad ut när hon såg den vanligtvis dystre Wolfgang tillsammans med en kvinna.

   När de steg in Wolfgangs rum kände han sig för första gången generad över hur enkelt hans hem var. Han hade bara ett rum, ett vardagsrum i klassisk stil, fullt av tunga, snidade möbler som en gång sett snygga ut men som nu bara var en påminnelse om gamla tiders lyx.. Rummet var ursprungligen ett hotellrum, men var nu fyllt med böcker, papper och de typiska prylarna man kan hitta hos en student. Hans säng stod undangömd i ett hörn.

   När de väl tänt några ljus fick Wolfgang en bättre chans att granska främlingen, och han blev ännu mer fängslad av hennes skönhet. Ansiktet var blekt och hon hade massor av glänsande svart hår som inramade det. Ögonen var stora och ljusa, med en sorts vild blick i dem. Den svarta klänningen avslöjade att figuren under var perfekt formad. Hon såg fantastisk ut, även om hon var enkelt klädd. Det enda som ens liknade ett smycke var ett brett svart band runt halsen, fäst med diamanter.

   Vad skulle han nu göra med denna olyckliga kvinna som plötsligt blivit hans ansvar? Han övervägde att ge rummet till henne och hitta en plats åt sig själv någon annanstans. Samtidigt var han så fängslad av hennes skönhet att han kände ett slags förtrollning, som om hon förvridit alla tankar och sinnen, vilket gjorde det svårt att lämna hennes sida.

   Hennes sätt gjorde honom ännu mer förvirrad. Hon slutade prata om giljotinen och sorgen verkade minska. Wolfgangs omsorg hade fått henne att slappna av och samtidigt fånga hennes hjärta.

   De satte sig ner på sängkanten, utan att Wolfgang kunde slita blicken från henne.

   “Du är så vacker”, utbrast han. “Du är verkligen som en dröm för mig.”

   “Och du för mig.” Kvinnan tittade först ner på golvet, sedan rakt på Wolfgang, som tänkte på annat än traditionella bröllop just då. De höll om varandra och kröp ihop tillsammans ovanpå täcket.

   “Vad händer imorgon?” viskade hon. “Skiljs vi åt då?"

   "Varför ska vi gå skilda vägar? Behöver vi verkligen ett äktenskap för att vara tillsammans?" Kvinnan lyssnade, log och kramade honom. "Du har inget hem eller familj", fortsatte han. "Låt mig vara allt för dig, eller ännu bättre, låt oss vara allt för varandra. Vill du gifta dig först, så gör vi det . Här är min hand. Jag lovar att finnas för dig, för alltid."

   Hon kramade den med sin egen, kalla hand. "Alltid?" frågade hon högtidligt.

   "Alltid!" upprepade Wolfgang.

   "Då är jag din", viskade hon och sjönk ner på hans bröst.

   Nästa morgon lämnade Wolfgang sin nyfunna flickvän i sängen. Hon behövde få sova ut efter deras bröllopsnatt. Istället gick han tidigt ut för att hitta en större plats att bo på, en plats som passade deras förändrade situation. När han kom tillbaka hittade han kvinnan liggande i sängen med huvudet hängande över sängkanten och ena armen slängd över ansiktet. Han försökte prata med henne, men hon svarade inte. Han gick närmare för att väcka henne från hennes obekväma ställning. När han tog hennes hand var den kall. Det fanns ingen puls och hennes ansikte var livlöst. Kort sagt, hon var död.

   Skräckslagen och upprörd slog Wolfgang larm i huset. Det blev en kaotisk scen. Polisen tillkallades och när den första polismannen kom in i rummet ryggade han tillbaka i chock vid åsynen av den livlösa kroppen i sängen.

   "Gode Gud!" utbrast han. "Hur hamnade den här kvinnan här?"

   "Vet du något om henne?" frågade Wolfgang oroligt.

   "Om jag gör!" svarade officeren. "Hon avrättades i giljotinen igår."

   Polismannen steg fram, och när han lossade den svarta kragen runt likets hals rullade huvudet ner på golvet!

   Wolfgang blev galen. "Djävulen! Djävulen har tagit tag i mig!" skrek han. "Jag är för evigt förbannad."

   De försökte lugna ner honom, men det var meningslöst. Han var övertygad om att en ond ande hade väckt den döda kroppen tillbaka till liv för att fånga honom. Han tappade förståndet och dog så småningom på ett mentalsjukhus.

   Om du undrar ifall historien verkligen är sann så ska du inte tvivla. Den som berättade om den tyske studenten var en man som hörde den från den bästa källan, studenten själv, när han träffade honom på ett mentalsjukhus i Paris.

Källa: https://gutenberg.net.au/ebooks06/0603731h.html