Slutet på Jugoslavien - Slovenien och Kroatien

Kroatien rustar

Kontrollen över Jugoslaviens samlade militära styrkor byttes ut mellan de olika delarna med jämna mellanrum. Varje del saknade egen militär, förutom säkerhetsstyrkorna runt presidenten. 1990 var det Serbien som hade kontroll över dem. Kroatien hade inte mycket vapen alls. Däremot sa lagen att Kroatien hade rätt att utrusta polisen med automatvapen i krissituationer.

Efter utträdet ur kommunistpartiet hölls det första demokratiska presidentvalet i Kroatien och den vinnande presidenten blev nationalisten Franjo Tuđman. Nu hade både Serbien och Kroatien nationalistiska ledare. Ett problem var att Kroatien, som är format som ett C, hade en relativt stor grupp serber boende i "böjen" på landet.

Kroatienserber i Kroatien 1991

I staden Knin, i landets södra del, avvisade den serbiska majoriteten Tuđman som president. De menade att förra gången Kroatien hade en nationalistisk president samarbetade Kroatien med nazisterna med slakt på serber som följd, och nu tänkte de använda samma emblem igen, det vit-rödrutiga, som även serber i Kroatien i statlig tjänst skulle tvingas bära. Befolkningen i Knin behövde militärt stöd för ett väpnat motstånd, och det fick de från Belgrad och Milošević.

Kroatiens flagga vajar över Knin

Kroatserberna satte upp vägspärrar runt Knin, något som gjorde att vägarna mellan Zagreb och kusten skars av. Turistindustrin tappade pengar och dessutom var ett mästerskap på gång i Split, nära Knin. Kroatiens inrikesminister fick i uppdrag att lösa situationen. Helikoptrar lastade med soldater skickades från Zagreb till Knin. När Luftförsvaret upptäckte helikoptrarna gick en order från Belgrad till flygvapnet att skjuta ner dem. Helikoptrarna tvingades återvända. Det var nu uppenbart att rebellerna i Knin hade stöd från Serbiens högsta ledning.

(Knin, utsikt västerut: https://goo.gl/maps/dvghpB2Pdx2Wj1tx9).

Kroatien insåg att de behövde mer vapen. Framförallt ville de beväpna polisen med automatvapen, vilket de hade rätt till. När de begärde att få ut automatvapen från de serbiska förråden sa ledningen i Serbien nej. Det var en signal att Serbien förberedde en militär attack mot Kroatien. Kroatien vände sig istället till USA för att få köpa vapen. USA vägrade och slutligen köptes två lastbilslaster med Kalasjnikov-maskingevär till Kroatien från Ungern. Vapnen delade ut till polisstationer över hela Kroatien. Lastbilar var för lätta att upptäcka, så efter det skedde vapensmugglingen till Kroatien i vanliga personbilar.

Men att Kroatien höll på att utrusta en egen armé sågs som förräderi i Serbien. Samtidigt var det omöjligt för Jugoslaviens ledning i Serbien att stoppa vapensmugglingen eftersom det var Kroatiens president och högsta ledning som stod bakom vapensmugglingen från Ungern. När Serbiens ledning krävde att Kroaterna skulle göra innehav av vapen olagligt, svarade kroaterna med orden: "Kroatiens flagga ska snart vaja över Knin". När serberna hotade med en upptrappning hotade Kroatien med att söka hjälp hos FN samtidigt som de skulle lämna alla former av samarbete med övriga republiker inom Jugoslavien. "Det här betyder krig" meddelade Serbiens representant, men det skulle fortfarande dröja.

Kalasjnikovs, mest smugglade vapnet

Mötet med militären i Belgrad 25/1 1991

Tuđman

Tuđman reste istället till Belgrad för att förhandla med de som ledde Jugoslaviens armé. Han blev varnad. Han riskerade att fängslas eller avrättas av serberna om han åkte, men han gjorde det ändå. Armén stod visserligen för tillfället under serbisk kontroll, men alla ledarna var inte serber, i den militära ledningen hade varje republik varsin röst, och utan arméns hjälp skulle Serbien aldrig kunna anfalla Kroatien. Mitt under mötet visades en film på Jugoslaviens alla TV-kanaler samtidigt. Den var tagen i hemlighet. Där var det tydligt att kroatiska ledare köpte vapen i hemlighet för vidare smuggling in i Kroatien med avsikt att anfalla områden i Kroatien med kroatienserbisk majoritet, som Knin.

Tuđman tillbaka i Zagreb

Serbernas försök att svartmåla kroaterna misslyckades. Armén lovade att inte anfalla Kroatien och den smygtagna filmen tolkades istället som att Kroatiens ledare var hjältar som kämpade för folkets kamp mot Belgrad. Istället för att straffa vapensmugglarna, som han lovat armén i utbyte mot fred, skrev han en ny lag som gav alla vapensmugglare straffimmunitet.

Serbiens svar på Kroatiens omsvängning var att tillfälligt ge Milošević och serberna full kontroll över Jugoslaviens väpnade styrkor för att med hjälp av dem avväpna de olagligt utrustade kroatiska poliserna.Generalerna vägrade utan att ha fått mandat från alla de olika republikerna inom Jugoslavien.

Demonstrationerna i Belgrad mars 1991

Demonstrationer i Belgrad 1991

Milošević fick sin chans när serber demonstrerade i Belgrad . Egentligen var det en fredlig demonstration för pressfrihet i Serbien, men Milošević tog chansen, Fick polisen att ge sig på demonstranterna med vattenkanoner och tårgas, för att sedan meddela republikernas medlemmar att det var ett uppror på gång och att han omedelbart behövde få kontroll över de väpnade styrkorna för att stoppa upproret..Milošević fick kontrollen, men bara tillfälligt, tills demonstrationen var avslutad.

Det tog inte lång tid för militären och deras pansarvagnar att jaga bort demonstranterna. Strax efteråt kom Miloševićs nästa order, att meddela republikernas representanter att det fanns hemliga planer på ett inbördeskrig och därför behövdes militären till Jugoslaviens försvar mot fienden. Fem av åtta representanter måste rösta för att ge Serbien full kontroll över militären. Det fick de inte. För att ändå komma runt lagstiftningen beslöt då Milošević att avsluta det militära samarbetet med övriga medlemmar och själv ta all kontroll över militären.

Fram tills nu var inblandningen från andra länder liten, men den pågående utvecklingen oroade USA i mycket hög utsträckning. USA:s ambassadör meddelade Milošević att risken var stor för amerikansk inblandning om Serbien skulle anfalla Kroatien. Serbiens respons på hotet var att gå i allians med Ryssland. Genom samarbetet fick Serbien också tillgång till den information Ryssland samlat in om situationen i Jugoslavien, och de sa att USA knappast skulle försvara Kroatien om läget blev skarpt. Detta visste Milošević, men inte ledarna för armén.

Milošević och Tuđman 1991, och den framtida planen för Bosnien'. Karajordjevoplanen'

15/4 1991 möttes Milošević och Tuđman för att minska spänningarna mellan länderna. I hemlighet satte de en annan plan i verket. Hur de framtida gränserna skulle se ut mellan Kroatien och Serbien efter att de delat på Bosnien. Efter mötet ändrade serberna taktik. För att få med sig ledarna för armén och samtidigt minimera risken för internationell inblandning blev planen att kroatienserber skulle skapa oroligheter i sina områden. När sedan de tungt beväpnade kroatiska poliserna och nya armén gick in skulle serberna hjälpa sina vänner i Kroatien. Precis som Hitler gjorde i Tjeckoslovakien 1938.

8/9 1991 bröt sig Makedonien, numera Nordmakedonien, loss från Jugoslavien, En helt oblodig affär som inte serberna opponerade sig mot. Makedoniens befolkning hade en hög andel albaner och inga serber.

Sloveniens självständighet - det första kriget

25/6 1991 utropade Franjo Tuđman, Kroatiens president, Kroatien som självständig republik. Istället för del av Jugoslaviska federationen, På det viset hoppades landet på omvärldens erkännande och stöd mot hotet från Serbien. Samma dag gjorde Slovenien samma sak. Bland det första de gjorde var att ta bort alla gränskontroller mot Italien och Österrike. Slovenien har fördelen att Kroatien ligger mellan dem och Serbien, vilket gjorde det svårt för Serbien att hindrat Slovenien. Trots det innebar självständigheten att de serbiska trupper som stod inne i landet började marscheras mot Ljubljana. Detta trots att Serbiens ledare Slobodan Milošević, två månader tidigare lovat att inte hindra Sloveniens utträde om de i sin tur hjälpte honom att förena alla med serbisk kultur i ett enda storserbiskt rike.

Jugoslaviskt pansar utanför Sloveniens huvudstad 1991

Sloveniens president sa aldrig ja till förslaget, och när det var uppenbart att jugoslaviska armén, under serbiskt styre, var på väg mot huvudstaden utlyste han krigstillstånd. Arméns uppgift var att återupprätta gränskontrollerna och de förväntade sig inget motstånd, därför bestod soldaterna av 2000 otränade värnpliktiga som skickades ut på uppdrag i små grupper. Den 27/6 möttes de av 35000 beväpnade poliser och hemvärnsmän som snabbt omringade och avväpnade dem. Innan mer förstärkningar hann skickas ut byggde slovenerna vägspärrar. Soldaterna stängdes på så vis in i sina förläggningar.

Kriget varade bara tio dagar. Den enda som som stupade var piloten i en helikopter som flög ut bröd till soldaterna. Piloten var själv sloven, även om han tjänstgjorde i den jugoslaviska armén. Milošević och Serbien var de som avbröt kriget och lät Slovenien bli fria eftersom "det inte bor några serber i Slovenien", som Milošević uttryckte sig. Istället drog sig Jugoslavens trupper bakåt, till den nya gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Kriget var lika mycket en vinst som en förlust för Milošević. Utan Sloveniens stöd försvagades Kroatiens ställning markant.

Kroatienserberna

I Kroatien levde 600 000 serber. Om Slovenerna fick möjlighet att bestämma om de ville tillhöra Jugoslavien eller gå, så gällde samma för kroatienserberna, tyckte Milošević. Det skulle innebära att områdena med serbisk majoritet inne i Kroatien borde kunna välja att tillhöra Serbien istället för Kroatien. Kroatienserbiska nationalister i Kroatien hade redan tagit kontrollen över ett flertal byar nära gränsen, som de ville koppla samman geografiskt. Ett område som sedan skulle bli del av Serbien genom att serbisk militär gick in för att "rädda" kroatienserberna från Kroatiens militär. Men för att det skulle lyckas måste den jugoslaviska militären ha en anledning. Därför ville Milošević att kroatienserberna skulle ställa till oroligheter inne i Kroatien.. Det var inte lätt eftersom Kroaternas linje var mjuk. De ville till varje pris se till att kroater och kroatienserber skulle fortsätta leva fredligt sida vid sida i Kroatien.

Det gällde dock inte alla. Det fanns nationalister bland Kroatiens politiker som provocerade de kroatienserbiska nationalisterna på olika sätt för att driva fram en konflikt som sedan kunde leda till bortjagandet av kroatienserberna från Kroatisk mark.

Vukovar

Staden Vukovar i norra Kroatien var en gränsstad, hamnstad vid Donau och viktig knutpunkt för vägar in och ut ur Kroatien. Dessutom bodde det ungefär lika många kroater som kroatienserber i staden, ca 20 000. De första allvarliga fientligheterna i Vukovar började när två bussar med kroatiska poliser körde in i ett bakhåll i staden. 12 poliser dödades och 22 skadades av nationalistiska kroatienserber. Attacken fick nationalistiska stämningar att svalla i hela Kroatien. Folket ville ha hämnd på kroatienserberna och de som stod på Jugoslaviens sida. De kroater som kämpade för en fredlig lösning började rensas ut på olika vis från den kroatiska administrationen. T.e.x Josip Reihl-Kir, polischefen för östra Kroatien där Vukovar ligger. Han dödades med 16 skott från en av sina egna poliser, på order från inrikesministern.

<youtube>https://www.youtube.com/watch?v=BzmaXmZSofY</youtube>

Privata filmer från striderna i Vukovar 1991, serbiska sidan

Början på kriget i Kroatien - det andra kriget

En tre mil lång karavan av pansarvagnar skickades slutligen från Belgrad mot Kroatien. Över dem vajade visserligen Jugoslaviens flagga, men armén hade mer och mer blivit Serbiens privata armé. Enligt dem själva var de ute på fredligt uppdrag för att skydda serber i Kroatien. De leddes av Ratko Mladić, en serbisk general.

Ratko Mladić

Vid staden Kijevo tog det stopp. Den kroatiska befolkningen ville inte släppa förbi pansarvagnarna. Som svar skickade jugoslaviska armén ut flygvapnet som bombade Kijevo tills byn gav upp. Det var uppenbart för alla att jugoslaviska armén inte slogs för någon annan än Serbien. När Kijevo besegrats släpptes den kroatienserbiska milisen in för att besätta byn. Ett mönster som skulle fortsätta under kriget.

Spår efter etnisk rensning i Lipik, Kroatien 1991

Serberna hade pansarvagnar, tungt artilleri och flygvapen. Kroatien hade inget av detta. Till en början rullade de serbiska pansarvagnarna in i by efter by och besatte dem med kroatienserbisk milis efteråt. Kroaterna kunde inte göra något för att stoppa dem, med bara hemvärn och poliser med maskingevär som försvar.

Vukovar - igen

Skulle Kroatiens lilla armé ha en chans mot serberna krävdes det att de valde plats att möta dem på med omsorg, och valet föll på Vukovar. Det var kroaternas viktigaste stad i östra Kroatien. När den serbiska armén närmade sig skedde massdeserteringar från serberna, och leden fick fyllas med milismän. Nationalistiska kroatienserber utan egentlig militär utbildning. Ofta var de kriminella, utan annan framtid än som soldater. Gangsters som inte gärna tog order från andra än sina egna nationalistiska ledare. Dessa grupper av milismän hade redan blivit ökända för sina övergrepp mot den kroatiska civilbefolkningen i byar de tagit kontroll över. Det var genom kroatienserbernas milis den etniska rensningen inom forna Jugoslavien tog sin början.

Kroatien-serbisk trupp på patrull

Första fredsplanen

Juli 1991 samlades ledarna för forna Jugoslaviens republiker tillsammans med EU:s ledare, för fredsförhandlingar. Serberna hade samtidigt planerat en offensiv mot Zagreb för att ta huvudstaden på något dygn och sedan göra hela Kroatien till en del av Serbien. Förhandlingarna med EU:s ledare visade dock att en attack på Zagreb skulle innebära att flera EU länder, bland annat Italien och Tyskland, skulle ställa sig på Kroatiens sida. Serbien hade bara Ryssland på sin sida och det var inte alls säkert att Ryssland skulle ge sitt stöd mot EU länderna. Serbien var tvunget att gå med på den plan lord Carrington, fredsförhandlaren i EU, ritade upp. Men planen innehöll ett krav, att samtliga delrepubliker skulle bli självständiga länder, något Milošević aldrig kunde gå med på eftersom det gick tvärt emot hans planer på ett starkt, nytt Jugoslavien under serbisk kontroll.

Problemet var att om alla ledare för republikerna röstade för programmet, måste även Milošević acceptera det. Han trodde inte det skulle ske eftersom speciellt Montenegro hade så starka band till Belgrad, men Montenegro blev erbjuden miljoner i bistånd och nya handelsavtal med Italien, och Carringtons fredsfördrag blev godkänt av alla. Efteråt kallades Montenegros president till Belgrad och efter svåra påtryckningar skrev han under att han inte godkände planen längre och fredsförhandlingarna var misslyckade.

Vukovar och Dubrovnik- sista striderna

Vattentornet i Vukovar, det reparerades aldrig och finns kvar som minne av belägringen

Utan fredsavtal kunde serbiska armén ge sig på Vukovar och krossa stadens motstånd en gång för alla. Staden besköts med tungt artilleri och bombades med flyg. Striderna har jämförts med de som drabbade Stalingrad och var de värsta i Europa sedan andra världskriget. Striderna om staden tog två månader innan Tuđman slutligen ansåg staden förlorad. Befolkningens lidande under serberna attacker fyllde ändå ett syfte: Tyskland gick in på Kroatiens sida. Tack vare Tyskland erkände övriga EU länder Kroatien som ett självständigt land. Det påstås att Tuđman hade kunnat ge mer hjälp till Vukovar, men att han offrade staden för att få Tysklands erkännande när folkets lidande blev känt. När Vukovar föll hade Serbien kontroll över 1/3 av Kroatien. Priset blev 15000 döda och en halv miljon flyktingar.

Huvudgatan i Dubrovnik, efter belägringen

Vid Medelhavets kust pågick samtidigt en annan belägring. Det var medeltidsstaden Dubrovnik, vars äldre bebyggelse fanns med på UNESCO:s lista över världsarv, som besköts med jugoslaviskt artilleri från bergen runtomkring samtidigt som jugoslaviska jagare skar av förbindelsen med hamnen. Belägringen pågick ända tills trupperna drogs tillbaka, in i Bosnien-Hercegovina för att användas i kriget där istället. Belägringen av Dubrovnik avbröts officiellt maj 1992, då var hälften av den gamla stadsdelens byggnader sönderskjutna.

Mars 1992 gick FN trupper in i Kroatien, för att skydda de områden serberna erövrat. Samtidigt som Kroatien började bygga upp sin armé på nytt, riktade serberna in sig på nästa måltavla - Bosnien-Hercegovina. Kriget i Kroatien skulle fortsätta ända fram till Daytonavtalet 1995, men det skedde inga fler stora sammandrabbningar i Kroatien.

Källor

The Death Of Yugoslavia 1/6 Enter Nationalism - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=vDADy9b2IBM

The Death Of Yugoslavia 2/6 The Road to War - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=YcZvQxoTzdQ

Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons.utom:

Tudjman: croatia.eu/images/03-04/EU13_0229.jpg

Karajordjevoplanen: enacademic.com/pictures/enwiki/75/Karajordjevo_agreement_1991.png

Milismän i Bijeljina: balkaninsight.com/wp-content/uploads/2017/01/bijeljina-haviv.jpeg

Gruppfoto av milimän: genocideinbosnia.files.wordpress.com/2011/01/bosnian-genocide-bijeljina-massacre-in-march-1992-71.jpg

Åter till kapitel om tiden 1945-