Kapplöpningen om Afrika

Vad var Kapplöpningen om Afrika eller Scramble for Africa som det egentligen heter? I korthet var det de tekniskt överlägsna Europeiska stormakternas kapplöpning om att erövra så mycket mark som möjligt i Afrika och på det viset skapa kolonier.

Men varför ville de ha kolonier? Det finns två anledningar. En är att det helt enkelt var fint att ha många kolonier. Den kung som härskade över ett land med många kolonier ansågs viktigare än en kung som inte styrde över lika många kolonier. En annan är den ekonomiska utvecklingen under den industriella revolutionen. Råvaror odlades eller bröts i kolonierna. Från kolonierna fraktades råvarorna till hemlandet där de förädlades till något bättre och dyrare. Dessa dyrare varor såldes sedan tillbaka till kolonierna som inte fick köpa billigare alternativ av köpmän från andra länder. Det innebar att ju fler kolonier ett land hade, desto rikare blev det landets handelsmän, som oftast bestod av adelsmän.

Afrika - portugiserna

När portugiserna seglade runt Afrika i mitten av 1400-talet för att hitta en ny handelsväg till Orientens kryddor, te, porslin och sidentyger insåg de att resan var så lång att det behövdes hamnar att ta skydd i från stormar, där det gick att proviantera, ta in nytt dricksvatten och reparera fartygen utan att riskera attacker från pirater eller banditer. Därför erövrades markområden längs kusterna i Afrika där hamnar och handelsstationer byggdes. Från slavforten vid Västafrikas kust, till Angola och Moçambique vidare till Goa i Indien och fortsatt in i Indonesiens övärld.

Portugiserna var först, men Portugal var ett litet land som snart blev en del av Spanien. Och Spanien hade sitt intresse riktat mot Amerika under 1500-talet, och inte Afrika, vilket gjorde att andra länder kunde fortsätta att ta för sig av Afrika.

Afrika - 1500-1700-talen

Under 1600-talet utvidgades slavhandeln rejält. Svarta människor fångades in av slavjägare i Västafrika och såldes sedan vidare till slavhandlare som fraktade slavarna till plantager i Nord- och Sydamerika.

Bönder och hantverkare från Nederländerna utvandrade till området runt Kapstaden i Sydafrika. Där fick de snart sällskap av fransmän och andra européer som försökte undkomma förtryck i hemländerna. Dessa kallades gemensamt för boer och utvecklade språket afrikaans mellan sig. Bit för bit spred de sig i det som numera är Sydafrika och blev den styrande folkgruppen ända tills krigen mot Storbritannien i slutet av 1800-talet.

Ändå skedde inga större erövringar av Afrikas inre, på det sätt som skedde i Amerika. Främst berodde detta på att de afrikanska folken var ungefär lika välutrustade som de europeiska besökarna. Bägge sidor hade skjutvapen och afrikanerna var immuna mot samma sjukdomar som européerna vilket gjorde att Afrikas inre både var välbefolkat och välförsvarat på ett helt annat sätt än Amerika.

Istället var det längs kusterna den europeiska kolonisationen syntes tydligast. Det var där det fanns enstaka fort, handelsstationer och mindre samhällen under ledning av olika europeiska kungadömen. Även Sverige hade ett slavfort på Västafrikas kust, Cabo Corso, under tiden Kristina var drottning av Sverige.