Otroliga umbäranden för säljägarna - AB 13/5 1938

<img src="" width=40%> <img src="" width=40%>

Foto taget i Finland. Från vänster Algot Boman (24 år) Ludvig Lundström(27 år) och Frans Lundström (22 år)

Högerklicka på bilderna och öppna i ny flik för full storlek

Otroliga umbäranden för säljägarna:

Släpade båten efter sig — fingrarna förfröso.

ÖRNSKÖLDSVIK, fredag. (AB)
   — Det känns nästan otroligt lugnt och stillsamt att vara hemma igen efter månaderna ute i båten bland Ismassorna, mörkret och den hårda stormen.
   Så säger en av deltagarna i den säljägarexpedition, som den 3 mars startade från Trysunda på den ävenfyrsfyllda färd, vilken trots allt fick sin lyckligt avslutning i går natt, då de tre trysundaborna återkommo efter en månadslång: vistelse ute på öppna havet.

En av deltagarna. Frans Lundström, berättar här nedan om de strapatser man haft att utstå, innan man äntligen kom loss ur isens gastkramning och kunde återvända hem. Det är historien om tre mäns kamp mot svårigheter av sådant slag att endast seg energi och ett aldrig svikande mod kunnat övervinna desamma.

— Egentligen, säger Frans Lundström, hade vi ju inte rusta oss för en sådan långfärd, då vi startade. Vi hade tänkt oss det hela som ett litet försök då vi inte hade någon större erfarenhet av säljakt, och meningen var att vi endast skulle bege oss till i höjd med Umeå och där pröva jaktlyckan, Båten vi hade var en öppen fiskarbåt av vanlig typ och försedd med Pentamotor.

Vad proviant och kläder och sådant beträffar hade vl också tagit med oss bara det vi behövde för en kortare vistelse, och föga anade vi, att så lång tid skulle förflyta, innan vi skulle vara tillbaka igen.

Vid Bredskär fingo vi ligga i två dygn for en hård västlig storm, och sedan fortsatte vi till Holmön, där vi träffade den finska båten med dess skeppare Sjöros. vilken båts besättning blev vår kamrater under de närmaste två månaderna, framåt. Vi hade bättre båt. än de, men de hade mera sakkunskap, och så slogo vi oss tillsammans och beslöto oss för att jaga säl i kompanjonskap.

Vi fortsatte mot norr till höjd med Jakobstad, där vi träffade på både den första sälen och på samma gång den grova packisen. Vi blevo snart instängda, men vi togo det hela ganska lugnt och jagade säl under väntetiden med ganska god framgång. Efter en vecka sluppo vi loss, och den finske skepparen trodde, att det var bäst att vi drogo oss längre mot norr, där mer säl var att finna.

I närheten av Brahestad blev det åter stopp, och vi förstodo, att vi inte skulle kunna komma längre.

Vi hade då passerat de flesta säljägare och voro alldeles ensamma så långt norrut. Så kora den grova drivisen igen, och på mindre än ett par timmar voro vi alldeles instängda. Vi hade intet annat att göra än att slå läger så gott det gick. Vi drogo upp båtarna helt och hållet, på isen, satte upp tält inne i båtarna och gjorde det så bekvämt vi kunde.

Så kom den första snöstormen. Med oerhörd kraft rasade den dygn igenom, och att lämna tälten var alldeles omöjligt. Som bevis på stormens våldsamhet kan jag berätta, säger hr Lundström, att trots att finnbåten låg endast 10 m. ifrån, kunde vi inte komma i förbindelse med den på en hel vecka, utan vi lågo på var sitt håll i våra respektive tält, och dagarna släpade sig fram.

Vi hade ett par tidningar och en kortlek, och det var ju Inte så värst mycket att hålla humöret uppe med. Sent omsider bedarrade emellertid stormen, och då kunde vi åter gå ut och röra på oss.

Isen låg lika fast, och vi kunde företa långa jaktfärder, och varje dag hade vi med oss "hem’' en fyra fem sälar. Snön föll i stora massor, och dagarna efter stormen fingo vi ett hårt arbete med att gräva fram båtarna, som voro alldeles övertäckta med snö och inte stodo att upptäcka för den som ej visste var de lågo.

Vecka efter vecka gick och vi hade inte sett en människa på hela tiden, och dessutom hade vi Inte riktigt klart för oss var vi egentligen befunno oss.

Till sist började det se mycket hotande ut med vår proviant, som redan från början varit i knappaste laget, och ändå hade vi under de senaste veckorna varit tvungna dryga ut födan med sälkött. Det är synd att säga att det är välsmakande precis, men ungsälarna gingo ju något så när an. Vi kunde ju dock ej leva på bara sälkött, och till sist fanns det ingen annan utväg än att jag och mina två landsman fingo ta våra ryggsäckar ocb söka oss in till finska kusten.

Vi gåvo oss av tidigt på morgonen ocb gingo över oändliga isfält timme efter timme.

Rätt mot land kunde vi inte gå, ty efter fem timmars marsch nådde vi öppet vatten en god hit och måste svänga ned över samt kommo efter tio timmars promenad till en Iiten ort Kulajokki, där

Först åto vi ordentligt själva och sedan togo vi med oss allt vi kunde rymma i ryggsäckarna, fast det inte var så värst mycket vi orkade bära den långa vägen. Sedan redde vi oss bra ett tag, och vädret var stundtals riktigt vackert. Men åtta veckor är en lång tid, och vi började kän- na oss allt mera oroliga. Snön smälte undan, solen började titta fram allt längre, och ibland sågo vi flyttfåglarna komma Vi lågo och väntade och väntade.

Isen började spricka här och var, och en natt vaknade vi av en häftig törn. Just under båten hade isen slagit en väldig ränna, varvid vi förlorade rodret och skäddan. Till sist tyckte vi att allt var bättre än att ligga kvar längre, och vi drogo under många ansträngningar i fem timmars tid båtarna över isen fram till det första öppna vattnet vi sett på länge, en ränna, där vi fingo ned båten och kunde sätta motorn i gång. Den gick som ett urverk trots de många veckornas köld och stillastående. Den finska båten försvann ur sikte och vi fortsatte också färden för att så fort som möjligt komma hem.

Men snart kom drivisen och så sutto vi åter fast. Och nu voro vi bara tre man med ytterst litet proviant kvar. hela fjorton dagar lågo vi på samma ställe och kommo ingen stans. Även om vi lämnat båten åt sitt öde, hade vi ej kunnat ta oss in till land. När så provianten på allvar började tryta, togo vi den enda utvägen som stod oss åter nämligen att: dra båten över isen, tills vi träffade på öppet vatten.

I fem dygn, nästan oavbrutet med värkande armar och söndertrasade och förfrusna fingertoppar, drogo vi båten över den skrovliga isen. Det var ett tungt lass för oss tre att dra den otympliga fiskarbåten, men framåt gick det tum för tum. Jag har inte så mycket minne av dessa dagar, säger hr Lundström, men jag kommer dock ihåg, att när femte dagen randades, trodde jag inte, att jag hade mycket hopp kvar att någonsin åter få komma hem.

Men vi sköto på, och på skymtade vi äntligen en blånande strimma, och med fördubblade krafter kunde vi snart satta båten i sjön igen. Nu var vattnet öppet så långt vi sågo, och ner utmed den finska kusten gick färden till Valsöarna, varefter vi fortsatte tvärs över till Holmön och Umeå. Här måste vi stanna ett slag och nödtorftigt täta båten, som läckte förskräckligt.

I går natt kl. 12 anlände säljägarna äntligen tili Trysunda efter att under hela färden måst hålla pumparna i gång.

Källa: Aftonbladet 1938-05-13