Skillnad mellan versioner av "Alexander den store - allmänna historien"

Versionen från 16 november 2025 kl. 19.06

Alexanders ungdom

Filips son Alexander visade redan som pojke prov på mod och klokhet. En gång erbjöds kung Filip en tessalisk stridshingst vid namn Bukefalos till salu. De yppersta ryttarna försökte tämja denna häst, men den var så vild och skygg att ingen kunde sitta upp. Konungen befallde då att djuret skulle föras bort eftersom det inte kunde användas. Då bad den unge Alexander att även få göra ett försök. Han hade märkt att Bukefalos skyggade för sin egen skugga. Därför fattade han tygeln och förde hästen mot solen, smekte och klappade den och lät under tiden sin mantel falla till marken utan att märkas. Med ett språng var han uppe på hästryggen. Ögonblickligen satte Bukefalos av i sken och försvann med sin ryttare ur de förskräckta hovmännens åsyn. Men efter en stund kom Alexander lugnt ridande tillbaka, och hästen gick villigt till vänster eller höger vid den minsta dragning i tygeln. Sedan den tiden bar Bukefalos lydigt Alexander, men aldrig någon annan. Den stupade under fälttåget till Indien, och till dess minne grundlades där en stad vid namn Bukefala.

Filip anförtrodde Alexanders uppfostran åt de bästa grekiska lärarna. Ryktbarast bland dem var Aristoteles, antikens störste vetenskapsman. Helst ville Alexander höra om de forntida grekiska hjältarnas hjältedåd. Bland de homeriska hjältarna tyckte han bäst om Akilles och ansåg honom lycklig för att han haft en sådan vän som Patroklos och blivit besjungen av en sådan skald som Homeros. Han kunde hela Iliaden och en del av Odyssén utantill och förde på sina fälttåg Iliaden med sig i ett förgyllt skrin, som han om natten jämte svärdet höll under sin kudde. Liksom Akilles hade även Alexander en vän, Hefaistion, som troget följde honom på alla fälttåg och delade alla hans planer och tankar. Till växten var båda lika långa och till sinnet lika ädla.

Mindre Asiens erövring

Slaget vid Granikos

Vid tjugo års ålder efterträdde Alexander sin fader Filip på Makedoniens tron. Han beslöt att utföra det fälttåg mot Persien som Filip inte hunnit med. Med en här av 35 000 man gick han våren 334 över Hellesponten. Alexander var den förste som från skeppen sprang i land. Vid det gamla Troja kransade han Akilles gravhög, medan hans vän Hefaistion kransade Patroklos. Därpå ryckte hären österut och kom till den lilla floden Granikos. Persiens store konung, Darius III, hade vid underrättelsen om Alexanders krigståg givit befallning åt sin satrap i Mindre Asien att ta fast den makedoniske pojken, straffa honom med en käpp och därefter skicka honom och hans här till rikets östgräns. För att utföra detta bud stod nu den persiska hären uppställd på kullarna bakom Granikos. På motsatta sidan höll Alexander krigsråd: många ansåg det vågat att i fiendens åsyn övergå floden. Då utbrast Alexander:

Hellesponten skulle skämmas om vi visade oss rädda för denna bäck!

Därpå vadade han över floden i spetsen för några djärva makedoniska ryttarskaror. Under höga rop stormade perserna ned mot stranden och ställde upp till häststrid. En stund svävade Alexander i livsfara. Två förnäma perser, som igenkänt honom på den svajande vita fjäderbusken, angrep honom samtidigt. Medan den ene högg mot hans huvud så att hjälmen splittrades, lyfte den andre bakifrån sitt svärd till dödshugget. Men Kleitos, en av konungens fältherrar, red fram och avskar med ett enda hugg perserns arm, som föll till marken tillsammans med svärdet. Under tiden hade själva falangen hunnit över, och perserna blev slagna.

Genom segern vid Granikos (334) blev Alexander härskare över Mindre Asien.

Den gordiska knuten

På sitt tåg genom Mindre Asien kom Alexander till staden Gordion. Där förvarades en gammal persisk konungsvagn. Oket på denna vagn var fäst vid tistelstången med en mycket konstig knut, och det gick en legend att den som löste upp knuten skulle bli Asiens herre. En stund försökte Alexander att med händerna knyta upp remmarna, men förgäves. Då drog han sitt svärd och högg av knuten med ett snabbt hugg och sade:

Sättet att lösa den betyder ingenting.

Alexander och hans läkare

I Tarsus svävade Alexanders liv i fara. Genom staden slingrar sig en vacker liten flod. Svettig och täckt av damm tog Alexander ett bad i dess klara vatten. Men därvid drabbades han av en plötslig förkylning, blev blek som döden och måste bäras ur floden. Febern blev så häftig att man redan på andra dagen fruktade för konungens liv. Då lovade konungens läkare Filippos att tillreda en dryck som säkert skulle göra honom frisk. Denne Filippos hade emellertid många avundsjuka män i hären, och någon av dem skrev till konungen ett brev och varnade honom för läkaren, eftersom han av perserna var bestucken att förgifta konungen. När nu Filippos inträdde med drycken, såg Alexander på honom med en prövande blick. Därpå räckte han läkaren brevet, och medan denne läste igenom det tömde konungen bägaren.

Resultatet skall rentvå mig, sade läkaren.

Och Alexander tillfrisknade.

Persiska rikets fall

Slaget vid Issos

I spetsen för en ny här ryckte emellertid Darius III själv an mot makedonierna. Han satt höjd över alla på en praktfull konungsvagn. På hans panna blänkte diademet, manteln var guldstickad, och sabeln hängde i en slida av ädelstenar. Även stormonarkens moder, maka och döttrar åtföljde hären med mycket tjänstefolk och praktfulla tält. Krigarnas antal var en halv miljon, och vapnen glänste av guld och silver. Men i Alexanders lilla här sågs bara järn och stål och inga praktfulla tält och vagnar. På Syriens slätter borde Darius ha inväntat sin fiende, ty där hade den stora hären bättre kunnat utveckla sig. Men hovmännen tävlade i smickrande ord och påstod att makedonierna vid blotta ryktet om Darius ankomst skulle fly; därför borde han skyndsamt uppsöka dem i bergstrakten. Så kom det sig att härarna möttes i det trånga passet vid Issos, vilket från Mindre Asien leder in i Syrien. Alexander själv förde den makedoniska falangen mot persernas centrum, där Darius satt på sin höga konungsvagn. Här utspann sig den hetaste striden. Först kastade sig Darius' bröder med sina ryttare framför vagnen, därefter de tappraste bland persernas befälhavare: alla dog under sin konungs ögon en ärofull död. Under tiden hade vagnshästarna stuckits av spjut; de stegrade sig och skadade oket, så att vagnen höll på att välta. Högar av lik hade samlats kring hjulen. Då sprang konungen ned, satt upp på hästen och flydde från slagfältet och lämnade kvar sin sköld, sin båge och sin guldstickade mantel. Hela perserhären flydde genast.

När Alexander efter slaget gick in i Darius tält, såg han med förvåning hur rikt och dyrbart det var. Tältet var av purpurskinn, luften var fylld av vällukter och bordet dukat med läckra rätter på gyllene fat. Från ett sidotält hördes kvinnors klagan och suckar. Det var Darius' moder, maka och döttrar. De olyckliga fångarna fick behålla sitt rika tält och bemöttes av Alexander med största aktning.

Efter segern vid Issos (333 f.v.t.) stod vägen längs Medelhavet söderut öppen för Alexander. Han erövrade Syrien, Fenicien och Palestina samt gick in i Egypten, där han mottogs som en befriare från persernas välde.

Alexander i Persepolis

I Egypten hade Alexander stannat kvar två år för att ordna styrelsen i landet. Under tiden samlade Darius i de inre delarna av sitt rike en ny här, större än den förra. Alexander bröt då upp, marscherade tillbaka åt nordost, korsade Eufrat och Tigris och mötte perserna år 331 på slätterna vid Arbela, nära Ninives ruinkullar. Här var inte som vid Issos ett trångt pass, utan barbarernas hela här kunde utveckla sig på slätten. Men inte heller på öppna fältet kunde Darius mäta sig med Alexander. Ridande på Bukefalos och med en strålande järnhjälm på huvudet ledde Alexander falangens anfall. Darius övergav i flykt sin konungsvagn, och hans här upplöstes i vild oordning. Utan motstånd gick Alexander in i rikets huvudstäder: Babylon, Susa, Persepolis. Stormonarkens rika skatter föll i hans händer, och med kunglig generositet delade han ut därav åt vänner, fältherrar och soldater.

I Persepolis firade Alexander sina segrar med fester enligt makedonisk sed. Vid dessa utmärkte sig framför andra genom kvickhet och skämt en ung, skön kvinna från Aten vid namn Tais. I staden fanns perserkonungarnas gamla borg, som förr tillhört Xerxes, men senast varit Darius III:s residens. En gång vid en nattlig fest grep Tais en fackla och utbrast:

Låt oss sätta Xerxes' kungapalats i brand, så skall man säga att en kvinna i Alexanders här tagit större hämnd på perserna än förr i tiden Miltiades eller Temistokles förmådde!

Under jubel och larm reste sig alla från sina vilobäddar. Med kransar på huvudena och brinnande facklor i händerna gick de till palatset, Alexander, Hefaistion och Tais i spetsen, och snart låg den stolta kungsborgen i grus och aska. Så hade Alexander hämnats den brand som Xerxes år 480 före slaget vid Salamis låtit templen i Aten förstöra.

Darius död

Efter slaget vid Arbela och huvudstädernas fall hade Darius flytt österut. Men under flykten gjorde en av hans satraper uppror mot sin kung, tog honom till fånga och lät utropa sig själv till kung över de nordöstra delarna av riket. Därefter fortsatte han den ilande flykten fortfarande österut och tvingade den olycklige Darius att följa med. Under tiden hade Alexander från Persepolis fortsatt sitt krigståg. Vid underrättelsen om Darius' fångenskap och flykt lämnade han hären och bröt upp med några hundra av sina bästa ryttare. I tre dagar och tre nätter varade det häftiga förföljandet. Många hästar stupade, många ryttare föll bakom av mattighet, innan äntligen persernas skaror syntes på avstånd. Vid anblicken av de makedoniska ryttarna skingrade sig barbarerna och försvann på sina snabba hästar bland öknens klippor. Men Darius vägrade att längre följa sin trolöse satrap. Då tog denne sin dolk och genomborrade konungen samt lämnade honom ännu levande. Han bad om vatten och en av ryttarna bjöd honom att dricka ur sin hjälm.

Hälsa Alexander, sade den döende konungen. Må gudarna belöna honom för det ädelmod han visat min moder, min maka och mina barn. Jag räcker honom genom dig min högra hand.

När Alexander anlände hade den olycklige konungen redan avlidit.

Alexander lät anställa en kunglig begravning och fortsatte därefter sitt tåg åt nordost. Den trolöse satrapen tillfångatogs och överlämnades åt Darius moder, som lät avrätta honom på det grymmaste sätt.

Mordet på Kleitos

Efter Darius III:s död betraktade sig Alexander som hans efterträdare på Persiens tron. Han antog persiska seder, lärde sig det persiska språket och tog förnäma perser i sin tjänst. Klädd i den persiska konungadräkten, med diademet kring pannan, krävde han knäböjningar och vördnadsbetygelser på persiskt vis. Detta väckte stor förtrytelse bland makedonierna.

En gång hände vid en festmåltid att några greker smickrade Alexander. De prisade honom mer än alla forntidens hjältar, ja, de upphöjde honom till och med över Herkules. Det var redan sent på natten, och alla hade druckit mycket vin. Irriterad över allt smicker ropade Kleitos att det mesta var den makedoniska härens förtjänst.

Utan denna hand, fortsatte han och sträckte ut sin seniga arm mot Alexander, skulle du ha fallit vid Granikos.

Alexander reste sig från sin bädd och ropade med hög röst på sin vapendragare. Kleitos vänner försökte tysta ner den uppretade fältherren och ledde honom slutligen med stor möda ut ur salen. Men efter en stund kom han in genom en annan dörr och for ut i allt bittrare förebråelser mot konungen för hans högmod och persiska seder. Alexanders ögon gnistrade av vrede. Han ryckte till sig en lans från en av livdrabanterna och genomborrade Kleitos, som föll död till golvet.

Knappt var den blodiga gärningen utförd innan Alexander greps av den bittraste ånger. Han stängde in sig i sitt tält tre dagar och tre nätter utan mat eller dryck, suckade och ropade Kleitos namn. Slutligen blev soldaterna oroliga. Alexanders vänner inträdde i tältet och lyckades övertala honom att åter visa sig för hären.

En dylik handling begick Alexander aldrig mer.

Tåget till Indien

År 327 bröt Alexander upp mot det rika och fruktbara Indien. Där bodde hinduerna, ett talrikt folk med egendomliga seder och bruk. På den tiden var dessa trakter så gott som obekanta, men obekymrad om alla faror korsade Alexander Indusfloden och trängde in i de fem flodernas land. Hinduerna var ett stridbart folk; uppeldade av sina präster och filosofer gjorde de ett tappert motstånd bakom sina berg, skogar och floder.

Hydaspes var den första av de fem floderna. På andra stranden stod kung Porus med en hinduisk här och tvåhundra elefanter, vilka på sina ryggar bar torn fullsatta med krigare. Vid deras åsyn ryggade makedoniernas hästar tillbaka; nattetid måste därför hären föras över floden, dels simmande och vadande, dels på flottar. Under natten och morgonen stod nu en stor drabbning. Hinduerna fäktade tappert, men en del elefanter blev oregerliga och fick allt i oordning. På den största elefanten satt kung Porus, jättelik till växten och med ädel hållning. Även om han var besegrad kämpade han förtvivlat, och lika ursinnigt trampade hans elefant omkring sig. Men när det kloka djuret märkte att dess herre redan blödde ur flera sår, lade det sig på knä och drog med snabeln pilarna ur hans kropp. Blodig och sårad fördes Porus inför Alexander.

Hur önskar du behandlas? frågade Alexander.

Som en kung, svarade Porus.

Gott, men vad begär du vidare?

Ingenting; ordet kung innefattar i sig allt.

Alexander förvånade sig över Porus' resliga växt, skönhet och kungliga hållning. Han återgav åt honom hela hans rike och ökade det med flera närliggande områden. Dock måste Porus bli lydkung under Alexander. Sedan dess användes elefanter allmänt i den tidens krigföring.

Under strider och besvärligheter gick tåget framåt. Vetgirig som Alexander var ville han fram till Östra oceanen, där, som de gamle trodde, solguden varje morgon uppsteg på himlavalvet. Men vid Hyfasis, den fjärde av de fem floderna, vägrade soldaterna att gå vidare; de samlade sig i grupper vid stranden av den strida floden och knotade. De var mätta på erövringar, ära och byte; någon gång måste dock härtåget taga slut. Ilsken instängde sig Alexander tre dagar i sitt tält. Men soldaterna ändrade sig inte: under rop och tjut trängde de sig kring tältöppningen och bad honom vända om. Slutligen måste Alexander, fortfarande uppretad, ge befallning om återtåg.

Alexanders återtåg och död

Återtåget skedde längs Indusfloden, i det en del av hären seglade utför floden, medan de övriga tågade på vardera stranden. Vid mynningen delade sig hären. En del for med fartyg över Indiska oceanen till Tigris och Eufrats utlopp. Alexander själv med resten av hären valde landvägen.

Tåget gick genom ökentrakter. Solen brände, marken glödde, sanden var lös och djup. På långa sträckor fanns inte en växt, inte en källa eller flod. Uttröttade av hunger och törst, kastade soldaterna likgiltigt ifrån sig sitt dyrbara byte. Alexander delade alla umbäranden med sina soldater. En dag fann några ryttare i en bergsskreva litet vatten och bar det i en hjälm fram till konungen. Men då det inte kunde räcka till för alla, slog konungen ut vattnet på marken och sade :Skall jag vara den ende som dricker! När soldaterna såg sin konungs självbehärskning, glömde de sina egna lidanden och fortsatte marschen med nytt mod. Färden varade två månader, och över hälften av hären omkom därunder.

Äntligen anlände man till bebodda trakter, och från Babylon hade livsmedel skickats till mötes. Nu följde på umbärandena den mest uppsluppna glädje. Själv satt Alexander med sina närmaste vänner på en högt uppbyggd estrad på hjul, dragen av åtta hästar, och hans fältherrar följde efter på vagnar, betäckta med brokiga mattor och överskuggade av lummiga trädgrenar; alla var bekransade och drack och skämtade dagen om. Då såg man inte längre i hären lansar, hjälmar och sköldar, utan bägare, krus och skålar, dem soldaterna fyllde ur stora vinfat och terriner, som utställts vid vägen. Än under marsch, än halvliggande på marken, drack de varandra till, och trakten genljöd av flöjter, sång och harpospel, som om vinguden själv varit i antågande med ·hela sitt muntra följe. Även flottan fullbordade lyckligt sin färd.

Långsamt närmade sig Alexander Babylon, som han tänkte göra till huvudstad i sitt nya rike. Hans plan var att sammansmälta perser, makedonier och greker till ett enda folk. Överallt på sitt härtåg hade han byggt vägar och anlagt städer. Den viktigaste av dessa var Alexandria, Egyptens nya huvudstad. I städerna byggdes teatrar, hippodromer och tempel åt de grekiska gudarna. Överallt bosatte sig grekiska handelsmän och fabrikanter, och grekiska varor spriddes över hela Österlandet. De grekiska filosofernas och skaldernas arbeten fick stor spridning, och alla bildade på den tiden talade och läste grekiska. När efter århundraden kristendomen spreds i Österlandets städer var det på grekiska Kristi läror predikades och på' grekiska evangelierna skrevs.

Medan Alexander arbetade på sina planer, drabbades han oväntat aven stor sorg. Hans vän Hefaistion föll i häftig feber och dog så plötsligt, att Alexander inte ens hann till hans sjukbädd. Sedan den dagen var Alexander aldrig mer riktigt glad. Han hade gripits av en sorglig aning. I tankarna föresvävade honom Akilles, som stupade kort efter Patroklos död. Emellertid drog Alexander in i Babylon och arbetade med outtröttlig iver på rikets styrelse. Han byggde kanaler och hamnar, han återställde det för fallna Marduktemplet, han planerade nya krigståg, Men för att skingra sin sorg ordnade han stora fester och spel.

En gång, när han sålunda med vin och vänner genomvakat en hel natt, föll även han i en häftig feber, vilket i Babylons heta klimat är ganska vanligt. Tio dagar varade sjukdomen. Mot slutet frågade de kringstående, vem han ville utnämna till sin efterträdare. »Den värdigaste», svarade Alexander.

Han dog år 323,ännu inte ens 33 år gammal. Efter Alexanders död tyckte sig en var av fältherrarna vara den värdigaste att efterträda honom, och i tjugo års tid förde de blodiga krig sinsemellan. Under tiden sönderföll Alexander den stores välde slutligen i trenne konungariken:

1) Makedonien med de grekiska staterna

2) Syrien, som till en början omfattade alla Alexanders erövringar i Asien, men senare inskränktes till det syriska kustlandet vid Medelhavet

3) Egypten med huvudstaden Alexandria.

I Egypten och vid Syriens kust bibehöll sig den grekiska bildningen, men i det inre av Asien gick den med tiden under.

Återblick

Den plan, som Filip II av sin död hindrats att utföra, upptogs nu av hans son. Vilken var denna plan? Mellan vilka år regerade Alexander den store? Vilket år började hans härtåg mot perserna? I vilka huvuddrabbningar har Alexander besegrat perserna Vilka år stod dessa drabbningar? Var låg slagfälten? Vad blev följden av: *slaget vid Granikos *slaget vid Issos *slaget vid Arbela? Vad hette den siste perserkonungen, och hur dog han? När startade tåget till Indien? Vilket folk bor i Indien? Vilken hinduisk furste gjorde det tappraste motståndet? Var besegrades han? Var vände Alexander om? Vad tvingade honom att vända om?

Vilken väg skedde återtåget?

Vilka länder omfattade Alexanders rike? Vilken var rikets huvudstad? Vilken plan hade Alexander med det nya rikets utveckling? Hur dog Alexander ? I vilka huvudriken sönderföll hans välde? I vilka av de länder han erövrat bibehöll sig den grekiska bildningen?