En kung i Valhall

<img src="" width=33%>

• Text
• Frågor
• Facit

Festen var i full gång längs långborden i den enorma hallen. Som vanligt. Det skålades i mjödfyllda horn. Det frossades på överfyllda fat med rovor och fläsk. Det hotades, skrattades och sjöngs. Två män reste sig från sina sittplatser på bänkarna, drog svärd och inför publikens jubel höggs den ena ner och lämnades i en pöl av blod som växte sig allt större på det stenlagda golvet. Vid långbordets kortända fanns högsätena och i det största satt en enögd, gråskäggig man. När segraren vände sig mot honom, stack ner det blodiga svärdet i skidan och mumlade: ”ursäkta röran” innan han satte sig igen, log den gamle brett och klappade händerna så två tama korpar lättade från axlarna
   Klappret av hovar utanför bröt igenom festens sorl och alla tystnade. Den stora porten i hallens kortsida slogs upp med en ekande smäll. En blek kvinna på en vit häst uppenbarade sig i strålarna från det starka dagsljuset som tvingade undan hallens rök och dunkel. Långsamt och värdigt red hon in. Ingen sa något, men alla vände sig mot henne och sträckte på sig när hon red förbi för att kunna se litet bättre. Framme vid högsätet vände hon sig halvt om, greppade tag i en manskropp, klädd i blå och gula kläder, som hängde över hästryggen bakom henne och utan någon större ansträngning vräkte hon ner kroppen på golvet. Den landade med en tung duns och ett lågt jämrande spred sig från mannen.
   ”Till dig, far.” Rösten var hög och klar.
   ”Det var länge sedan du gästade min hall, Härfjätter.” Den gamle lade huvudet på sned och granskade gästen.
   ”Jag hämtar hellre krigare till dig än fyller ditt horn med mjöd och tallrikar med fläsk.”
   ”Men det var länge sedan du kom med krigare. Många många månvarv sedan. Och vad har du med dig denna gången?” Åldringen pekade på mannen på golvet, som just tagit sig upp på knä.
   ”Den här gången har jag hittat något speciellt.” Stoltheten lös igenom hennes röst. ”Det är inte var dag jag får med mig en kung till dig, far.”
   ”En kung?” Den enögde plirade nyfiket medan mannen på golvet mödosamt reste sig upp på darrande ben. Han var lång, nära två meter, med mörkt hår uppsatt i en liten knut i nacken och någonting majestätiskt över sig.
   En ovanligt lång, mörk man i svarta kläder klev fram ur skuggorna, ställde sig bakom högsätet och skakade på huvudet. ”En kung? Knappast. Möjligen ett troll. Se bara på näsan. Han har inget att göra i den här hallen. Skicka honom till Jotunheim där han hör hemma.”
   ”Jag tycker han är snygg” mumlade en blond, välsvarvad kvinna, sittandes vid den gamles vänstra sida.
Den mörka mannen skrattade hest. ”Det, kära Freja, är för att du inte kan tänka på annat än män och redan haft de flesta i hallen som dina sängkamrater.”
   Kvinnan drog ihop munnen till ett streck. ”Inte så många. Knappt ens hälften. Men du har aldrig varit välkommen att dela min bädd." Den mörke drog åt sig andan, men kvinnan fortsatte. "Du är full av lögner och avundsjuk som vanligt lille Loke. Snart påstår du väl att jag delat säng med min egen bror också.”
   ”Tig kvinna! Du vet inte vad du går miste om när du ständigt säger nej till mig.”
   ”Jag har sett dina barn, eller vad man skall kalla dem, så jo. Jag vet mycket väl vad jag går miste om.”
   ”Sluta med ert käbblande nu.” Den gamle tryckte undan stolen och reste sig i sin fulla längd. Korparna flög ett varv runt salen innan de satte sig på bordet framför honom och började picka i sig rester på träfatet.Två vargar som legat vid hans fötter under bordet reste sig, sniffade i luften och stirrade på nykomlingen samtidigt som de lade öronen bakåt. Med ett krokigt gammelmansfinger pekade han uppfordrande på nykomlingen. ”Så säg mig främling, är det som min dotter säger, att du är en kung? Eller är du ett troll, som Loke påstår?”
   ”Kung? Amen … absolut alltså. Jag är Zlatan, Kungen. Fotbollskungen.”
   ”Du ser, du hade fel Loke.” Leende slog sig den gråskäggige ner på sitt högsäte igen.
   ”Vem kan lura Oden, som ser allt trots att han bara har ett öga?” Med en utsträckt hand gjorde Loke en svepande rörelse över salen. ”Välkommen Zlatan från fotboll. Se dig omkring. Här finns redan många kungar. Se där. Styrbjörn Varg nere i hörnet. Kungen som ensam dödade tjugo saxare med endast ett vedträ, eller Grim Svarte där på bänken som ströp en uroxe med bara händerna. Och … ja. Alla här har gjort något för att förtjäna sin plats vid bordet. Så säg mig Zlatan, hur gick det för dig i din sista strid?”
   Zlatan skruvade lite på sig. ”Ja alltså. Jag skulle nicka en passning och en kille knuffade mig. Jättehårt. Allt blev vitt och jag föll. Så kom tjejen på hästen nerdykande, slet upp mig bakom sig och red iväg upp i himlen i full galopp. Verkligen weird när jag tänker efter.”
   ”Knuffade dig? Du dog av en knuff?” Oden lade ansiktet i handflatorna och stönade högt. Loke mumlade ”ts ts ts” medan han långsamt ruskade på huvudet. Freja gav ifrån sig en fnysning. Krigarna i lokalen blev först dödstysta, för att sedan brista ut i ett bullrande gapskratt, en matta av oljud som fick Zlatan att ta ett steg baklänges.
   ”Tyst i hallen!” Odens röst dånade mellan väggarna. ” Härfjätter! Varför tog du hit den där. Och i full galopp, dessutom?”
   Härfjätter skänkllade hästen och gled undan, utom räckhåll från sin far. ”Jag tog chansen. Vi valkyrior är inte många jämfört med andra sidans upphämtare. Vi får nästan aldrig tag på någon hjälte numera. Ingen verkar slåss på riktigt längre. Dessutom vrålade redan hundratals människor 'ååh änglarna!' för full hals så jag antog att de andra redan var på väg. Jag nappade tag i den de kallade kungen och red skyndsamt iväg innan de andra hann fram.”
   ”Jag har ju alltid sagt att dina barn är värdelösa allihop, här har du beviset” mumlade Loke så lågt att det skulle verka som orden bara var avsedda för Odens öron, men samtidigt så högt att det hördes över hela salen. Odens ansiktsfärg gick från gråbrun till vit. Återigen pekade han på nykomlingen.
   ”Kung Zlatan, för du är väl en kung i alla fall?” Mannen i blå shorts och gul tröja nickade till svar på Odens fråga. ”Då kanske vi kan få se dig ta ett nappatag mot Tor? Vinner du är du verkligen en kung. Då har Loke fel i sina antaganden.”
   ”Och om jag förlorar?” Zlatan stirrade storögt på den rödskäggige mannen med ett björnskinn slängt över axlarna, som långsamt reste sig från en av bänkarna. Bröstkorgen var bred som en mjödtunna och från den stack hans bara armar ut. Grova som trädstammar och täckta av kopparrött hår.
   ”Då dör du, men det gör inget. Du lever imorgon igen, men då får du sova i hörnet bland hundarna så vi kan ha dig som måltavla för rengnagda fläskben.” Den rödskäggige bjässen log, men det var inget snällt leende.
   ”Gör det inte ont att dö?”
   Skratt och rop hördes från bänkarna när krigarna pekade finger åt honom. Tors brölande skrattfyllda vrål överröstade dem alla.
   ”Det gör skitont! Varenda gång. Men nu är jag less på prat. Kom igen!”
   ”Alltså, jag måste varna dig, mannen. Jag har svart bälte i Tae Kwon Do, du kanske skall tänka...”
   Vrålande för full hals. Med sänkt huvud och armarna framsträckta. Rusade Tor rakt mot Zlatan, som vigt gled undan. Tor fortsatte rakt in i bordet bakom och skrek av smärta när han tumlade in bland krigare, matfat och bänkar. Förnärmad reste han sig och borstade av sig matrester från björnskinnet för att sedan vända sig mot Zlatan och ta sats. Återigen gjorde Tor samma manöver och återigen gled Zlatan undan. Tor stannade upp i tid den här gången och stirrade på honom med blodsprängda ögon.
   ”Stå still, din usling. Stå still och slåss!”
   ”Skulle inte tro det, mannen.”
   ”Sluta!” Alla stirrade mot Oden som återigen rest sig vid sin plats. ”Det här går inte. Ni får avgöra det på annat sätt, vad tycker du Tor?”
   ”Om han inte kan stå still, så visst. Vi avgör med armbrytning.” Det gick ett sus bland krigarna och Tor gick mot en del av bordet som var fri från fat.
   ”Men det kanske är min tur att välja nu?” Zlatan pekade på sin bröstkorg och Oden nickade. ”Då väljer jag en rap attack.”
   ”En vad?” Tor stannade upp mitt i steget.
   ”En rap attack. Vi sjunger rap bägge två. Publiken avgör vem som vinner.” Tors min, med stirrande ögon och vidöppen mun, avslöjade att han inte hade en aning om vad det innebar. ”Du vet mannen, jag börjar, så hakar du på.” Zlatan började knäppa fingrarna i takt, sedan började han:

   ”Ni har sett mig förr, men ni minns ej när
   kanske va de när ni sög den här?
   Skämt å sido, så kanske ni minns
   att ja é medlem i The Latin Kings.
   Så se då till å hänga me,
   de fattas bara att du räknar till 3:
   1å2, 1å2, 1å2- resultatet de blir 3!”

   ”Nog! Driver du med mig?” Odens röst och vargarnas morrande fick Zlatan att hejda sig. Tystnaden ekade i salen.
   ”Tja” sa Loke. ”Det var ju faktiskt du Oden, som fick med dig skaldemjödet från Gunnlög och lärde människorna att dikta. Jag hoppas du är stolt över dig själv nu.
   ”Vi må ha ingått fostbrödralag Loke, men nu går du för långt. Hånar du mig i in egen hall?”
   ”Nej, inte alls, du gudarnas kung. Tvärtom är jag mycket nyfiken på vad Tor gör nu.”
   Lokes ord fick alla att vända sig mot Tor, som stod mitt i hallen, så ilsken att fradgan hängde som skum i det röda skägget. Uppgivet stirrade Tor tillbaka mot gudar och hjältar.
   ”Men … vad? Jag är åskans gud. Jag dödar jättar. Krossar huvudet på dem med min hammare så hjärnan rinner ut. Jag sliter troll i småbitar. Jag står alltid främst i alla strider. Jag slåss! Det är vad jag gör. Det där är inte att slåss.”
   Loke lade huvudet på sned. ”Men det är din utmaning, eller backar du ur? Törs du inte?
   ”Jag? Backa ur? Aldrig!”
   ”Så, rappa på då.”
   Tor drog in luft i lungorna, sedan började han lägga ord vid ord med tveksam röst.

   ”Jag är Tor jag är jättestor
   Jag har hår som är rött, äter djur som har dött.
   Jag dödar troll, spelar ingen roll,
   För om ni skrattade nyss får ni av hammaren en kyss.”

   Återigen blev det knäpptyst i salen. Slutligen harklade Freja sig.
   ”Det låter otroligt, men om jag får säga min mening, så var faktiskt Tor sämre.”
   Oden nickade. ”Men jag kan inte ha en kung i min sal som dör av en knuff, som inte slåss, som är rädd för smärta och som hellre sjunger än brottas. Vad händer om jag låter den där möta fenrisulven vid ragnarök? Vad skall jag göra med honom då?”
   ”Jag tar tillbaks honom.” Allas blickar vändes mot Härfjätter som red fram till Zlatan och hjälpte upp honom bakom sig på hästen. ”Jag menar, det är uppenbart att det råder nya tider i Midgård. Hos oss är han ingenting, men för människorna där nere är han en kung, nästan en gud. Då är det fel att behålla honom hos oss. Han tillhör människorna, inte gudarna.” Med det skänklade hon hästen, vred runt den i en häftig sväng innan hon hjälpte Zlatan upp bakom sig och de red iväg i galopp mot utgången.    Ingen sa något efter att de försvunnit ur sikte. Inte ens Loke hade något elakt att säga, för innerst inne visste de alla att Härfjätter hade rätt.

Källa:

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.

2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:

3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:

4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:

5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.

2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:

3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:

4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:

5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

---