Industriella revolutionen - nya politiska rörelser

I den industriella revolutions spår uppstod tre olika politiska riktningar: konservatism, liberalism och socialism. De kommer ur den tidens uppdelning av olika klasser i samhället.

• Adeln stod främst för de konservativa tankarna och det var adeln som gjorde vad den kunde för att försöka bevara de fördelar den haft sedan medeltiden.
• Liberalerna representerade borgarklassen. Den blev allt rikare ju längre den industriella revolutionen gick i ett land och hade många gånger mer pengar än adeln. Det gjorde att liberalerna, precis som de konservativa, gjorde allt de kunde för att lagar om skatter och avgifter inte skulle gälla dem. De pengar borgarna hade jobbat ihop ville de behålla.
• Arbetarna samlades under socialismens röda fanor. Arbetarna ville ha rättvisa jämfört med det liberalerna och de konservativa hade. Bättre arbetsvillkor, högre löner men kanske främst samma representation i riksdagar och regeringar som liberaler och konservativa redan hade.

Konservatism

Konservatismens rötter går tillbaka till franska revolutionen och de adelsmän som ville behålla sina privilegier. De konservativa ansåg att det var dumt att ändra samhället utan att ha en tydlig idé över vad som skulle komma istället. För de konservativa var kyrkans ställning i samhället viktig. Liksom de rikas rösträtt, de rikas privilegier och de rikas möjlighet till statliga arbeten och att få sitta i en lagstiftande församling. För en konservativ är det viktigt att de gamla, betrodda delarna av samhället inte skall förändras. Man brukar säga att konservatism som politisk riktning har sin grund i boken "Reflektioner om franska revolutionen " av Edmund Burke, som utkom 1790.

I den franska Nationalförsamlingen satt de konservativa på salens högra sida, räknar från ordförande, och därför säger vi än idag att konservativ politik är detsamma som högerpolitik. I svensk nutida politik räknas: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som konservativa partier.

Liberalism

De liberala hittas mer mot mitten. De är lite konservativa, men samtidigt lite socialistiska. För en liberal är varje persons frihet att själv välja viktig. Välja vad? Välja alt från arbetsplats till vem man gifter sig med. Valfrihet är det viktigaste för en liberal. Men de fattigaste hade ingen valfrihet. De hade knappt råd med kläder, mat och tak över huvudet. Än mindre till sjukvård. Därför ansåg de liberala att det var viktigt med att arbeta socialt för de svagaste i samhället och försäkra sig om att de fick en levnadsstandard de kunde överleva på.

I svensk nutida politik räknas: Liberalerna, Centern och till viss del Miljöpartiet som liberala partier.

Socialism

Socialismens grundideal är "Enade vi stå, söndrade vi falla". Socialismen var de fattigas politik. Precis som under franska revolutionen insåg de fattiga att o de bara var tillräckligt många som hjälptes åt, så gick de att driva igenom förändringar. En rik sågverksägare kunde avskeda en arbetare som strejkade, men om alla strejkade samtidigt blev det omöjligt att avskeda allihop. Vem skulle då sköta sågverket?

I den franska Nationalförsamlingen satt de socialistiska på salens vänstra sida, räknat från ordförande, och därför säger vi än idag att socialistisk politik är detsamma som vänsterpolitik.

I svensk nutida politik räknas: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Feministiskt initiativ och till viss del Miljöpartiet som socialistiska partier.

Fackföreningarna

Från 1800-talets början började olika fackföreningar att bildas. Ursprungligen var det hemliga föreningar för arbetare som ville hjälpa varandra eller hjälpa barn och änkor till arbetare som dött i kampen för att få ihop pengar till familjen. Sedan utvecklades föreningarna så att de täckte olika yrken. De som arbetade på metallverkstäderna bildade en fackförening, de som arbetade på sågverken en annan osv. Fackföreningarna var olagliga, det var straffbart att arbeta fackligt. Men ju fler som var med i en fackförening, desto fler kunde tas ut i strejk och desto starkare blev alla medlemmarna gemensamt. Efter 1840 började politiker och fabriksägare att inse att bästa sättet att minska strejkrisken var att ge arbetarna högre löner, och långsamt förbättrades arbetssituationen. Med högre löner ökade också köpkraften hos arbetarna, som var en stor kundgrupp, så att fabriksägarna kunde sälja mer av sina varor. Fackföreningarna blev så småningom lagliga och deras ledare blev ofta politiker och ledare för olika socialistiska partier.

Kommunism

En mer extrem variant av socialismen var kommunismen. Den hade sin grund i Karl Marx och Friedrich Engels manifest Kapitalet från 1848, eller Das Kapital som boken hette på originalspråket tyska. Inledningsmeningen har blivit klassisk: "det går ett spöke genom Europa, kommunismens spöke". Kommunismens grundtanke är :"Från var och ens efter hans förmåga, till var och en efter hans behov." Är du ung och stark ska du arbeta mycket så att din inkomst kan täcka gamla pensionärers behov på ålderdomshemmet också. För att vara säker på att arbetarnas inkomster fördelas på rätt sätt ska arbetarna helst inte ha några löner utan de ska arbeta gratis och det är staten som ska se till att deras behov blir uppfyllda. Ett problem i kommunistiska länder är att ledarna ofta ansett sig ha mycket fler behov än befolkningen i övrigt och de har levt lyxliv samtidigt som befolkningen svultit.