Ullens väg till vanten

Merinofår

Förr i tiden hade nästan varenda lantbrukare egna får. På 1800-talet hade vi ca 1,7 miljoner får i Sverige. Ullen var råvara för alla möjliga sorters textiler. Inte bara kläder utan även dukar, förkläden, filtar osv.

Olika får ger olika sporters ull. Merinofår ger en mjuk ull som inte kliar särskilt mycket men som inte heller tål så mycket slitage. Gotlandsfår ger en styv ull som irriterar huden när man är ovan men som ger slitstarkt garn. Får av olika färger ger så klart olika färger på garnet också. Fårull kan vara: Vit, brun, grå eller svart och vilken nyans som helst däremellan. Andra färger får man genom att färga garnet man får från ullen.

Maskinklippning av får

Fårsax

Det första man måste göra är så klart att klippa fåren. Enligt lagstiftningen måste får klippas minst en gång om året, men de flesta mår bäst om de klipps två gånger. Vår och höst. Ganska få klipper med handsax, även om detta är ett mycket bra sätt att klippa enstaka får eller små besättningar med. Istället är eldrivna saxar vanligast.

Efter klippningen sorteras ullen. Dels sorterar man efter färg, men man sorterar också efter grovlek. Den sträva ullen från baggar läggs för sig och den mjuka ullen från lamm läggs för sig.

Nästa steg är att karda ullen. Det går till så att den dras genom kardor så att fibrerna läggs i samma riktning. Kardar man för hand sparas ullen i kardade ylleplattor lika stora som kardan och kardar man med maskin sparas ullen i luftiga rullar.

När ullen är färdigkardad spinns den till garn. Det gjordes vanligtvis på en spinnrock förr. Riktigt gammalt tillbaka gjorde man det på en slända. Mängden kardad ull som matas in och spinnrockens hastighet avgör hur tjockt garn man får. Det färdiga garnet samlas upp på härvor där det sedan tvättas och färgas, om man vill ha en annan färg än den ullen har naturligt. Det otvättade garnet luktar en hel del så ibland tvättar man ullen innan den kardas, men då blir inte garnet lika mjukt.

Om ullen skall användas till sockar måste de vara extra slitstarka. Förr i världen blandade man i getragg i ullen för att ge den styrkan men också för att göra dem vattentäta, därför kallas den sortens sockar för ”raggsockar”.

När garnet slutligen torkats och nystats upp på nystan är det redo för att stickas till vantar och andra varma saker inför hösten och vintern.

Källor

http://www.lammproducenterna.org/Kunskap/F%C3%A5rklippning/Attklippaettf%C3%A5rb%C3%A5devetenskapochkonst/tabid/539/language/sv-SE/Default.aspx

http://www.skansen.se/artikel/lambgiftet