Skillnad mellan versioner av "Mellanstenåldern"

Nuvarande version från 15 juli 2025 kl. 19.15

Rekonstruktion, familj under mellanstenåldern/yngre jägarstenåldern.

Mellanstenåldern är den del av stenåldern som uppstår när inlandsisarna börjar smälta och klimatet blir varmare och varmare, faktiskt ungefär lika varmt som idag under långa perioder med kallperioder däremellan. Här uppe i norra Europa är det en väldigt tydlig epok medan de söder om de nedisade områdena hoppar direkt från äldre stenålder till yngre. Vi i Sverige räknar att mellanstenåldern varade mellan 10 000 – 4 000 f.Kr.

Det som är speciellt för mellanstenåldern är att lövskog börjar växa upp överallt i Europa och de stora bytesdjuren som: myskoxe, ullhårig noshörning och mammut, försvinner tillsammans med den retirerande iskanten. Renar, polarrävar och andra köldälskande djur följer med. Istället fylls skogarna med hjortar, älgar, harar, rävar, vildsvin, vargar, lodjur och liknande djur som vi är mer vana att se. Det innebar att människorna slutade att vara storviltjägare och blev fångstmän istället.

Jättehjort, numera utdöd, som levde under denna tid

Hur jagade människorna under mellanstenåldern?

Älggrop från Storøya i Norge

De använde säkert fortfarande spjut, men i de täta skogarna var det viktigt att snabbt kunna träffa ett flyende bytesdjur eftersom de kom närmare varandra än på en öppen slätt. Därför utvecklades pilbågen under den här perioden. Pilarna behövde inte ha så stora stenbitar heller så en flintbit räckte mycket längre när den bara skulle användas till pilspetsar istället för spjutspetsar. Flintyxor blev också allt vanligare. Om de användes för att stycka djur eller hugga ner träd är osäkert, antagligen för både delarna.

Hunden blev en trogen kamrat till jägarna och var ovärderlig både för att driva bytesdjur framför sig, som hjortar och hästar, och genom att stoppa flyende stora djur, som älgar och björnar, så att jägarna kunde hinna ikapp bytet.

Fångstgropar blev vanligt, speciellt här i norr där de ofta jagade älg genom att gräva mängder av gropar i långa rader som de skrämde ner älgarna i. Ett annat sätt var att utnyttja sankmarker. Där kunde de driva ut tunga djur som uroxar och vildsvin. När de började sjunka ner i dyn kunde de lättare människorna springa fram och döda djuret utan problem.

Jägarna använde eld för att driva djuren framåt. Människan är det enda djuret som inte är rädd för eld. Fanns det stup i närheten drev de djuren över stupets kant och kunde lätt avliva de skadade djuren efter det att de slagit i marken.

De började fiska mycket mer och utnyttja möjligheten att använda båtar i jakten.

Pilspetsar av flinta

Vad fick de från havet?

Genom att tillverka enkla kanoter, antagligen genom att sy fast hudar på en trästomme, kunde de ta sig ut till öar och utöka jaktmöjligheterna. De jagade mycket säl och sjöfågel. På många områden skapades stora grupper av öar när isen smälte och havsnivån höjde sig och dessa "arkipelager", stora områden med öar, blev perfekta för stenåldersmänniskorna som kunde leva som "nomader". Då hade de aldrig en fast boplats utan bodde en tid i enkla hyddor vid kusten och när bytesdjuren började ta slut var det bara att packa ner tillhörigheterna i kanoterna och paddla till ett nytt ställe de kunde bo på. Spåren av dessa tillfälliga boplatser finns numera långt under havets yta eftersom havsnivån stigit med upp till 70 meter sedan istiden.

10 000 år gamla fiskekrokar av ben, Tyskland.

Kunde de fiska?

Stenåldersmänniskorna fiskade mycket. De som levde längs havet använde sig av snidade benkrokar för att fånga fisk, några få finns bevarade, medan de som levde längre in i landet verkar ha fiskat mer med nät och mjärdar. Världens äldsta fisknät är 10500 år gammalt och hittades i Finland. Det var gjort av videbast (det trådiga lagret under barken på vide) och hade flöten av tallbark för att hålla nätet vid ytan. Både mjärdar och nät är fasta fiskeredskap som de väntade på att fisken själv skulle simma in i. På vissa ställen byggdes "laxfällor", stenmurar under vattnet i grunda vikar som fisken kunde simma över vid högvatten men när det blev lågvatten blev fisken fångad bakom stenmuren och var lätt att ta upp.

Länk - Mjärde av den typ, liknande den 7500 år gammal mjärden, hittad utanför Malmö

Levde de bara på jakt och fiske?

Lingon

Jakten var antagligen lika viktig som insamlandet av bär, nötter, frukt och ätliga rötter. Människorna levde ett kringflackande liv utan fast bostad. Arkeologerna beräknar att varje familj behövde ett område på 1 x 1 mil som de kunde samla in sin föda på för att kunna överleva utan att svälta. Var det ett bra område med mycket mat beräknas att familjen behövde jobba två dagar i veckan på att samla in mat, ved och annat familjen behövde, fem dagar i veckan var ledig tid. På många platser verkar de ha haft vinterbostäder och sommarbostäder så att de bara flyttade fram och tillbaka mellan två platser och utnyttjade allt ätbart på den ena platsen innan de flyttade tillbaka till den andra. Antagligen var detta beroende av hur bytesdjuren flyttade och rörde sig mellan vinter och sommar.

Hur såg husen ut?

Människorna på den tiden byggde inga stabila hus som skulle stå på samma ställe i hundra år. Nej, de byggde enkla hus av det material som fanns på platsen. Antagligen liknade de samernas fjällkåtor där små trädstammar ställs upp mot en gemensam spets och gliporna mellan stammarna tätas med mossa. Lika troligt hade de enkla trästommar som kläddes med vass om de bodde nära en strand eller kust. Ofta var husen runda eller ovala till formen. Precis som under den äldre stenåldern grävdes golvet ner en bit under marknivå för att minska golvdraget. Inga hus finns bevarade, det enda som finns är bottnarna där arkeologerna kan se hur stenar lagts ut för att ge stöd till väggarna och en härd har funnits i mitten så att de kunnat ha en eld att värma sig vid.

Rekonstruerad stomme av ett rundhus från mellanstenåldern, ca 8000 f. Kr. från Irland.

Hur lagade de mat?

Stenåldersmänniskorna hade inga kastruller och de hade inget bröd. Inte heller hade de några mjölkprodukter som ost eller smör. Ett sätt att laga mat var att grilla maten över öppen eld. Ett annat vanligt sätt verkar ha varit att placera maten i vattentäta skinnpåsar och sedan släppa ner glödheta stenar i vattnet så att det började att koka. Den snabba temperaturväxlingen spräckte stenarna och när arkeologer hittar många spräckta nästan pingisbollstora stenar på samma ställe är det en ledtråd till att en boplats finns på stället. Ett tredje sätt var antagligen att göra upp en stor eld, svepa in maten i stora löv som fuktats med vatten och täcka maten med jord. Då ångkokas maten på några timmar. Så gör stenålderskulturer på andra platser i världen än idag.

Hur smyckade de sig?

Världens äldsta trästatyett, 7500 år gammal.

De smyckade sig antagligen med det de hittade i naturen: fågelfjädrar, snäckor, blommor, bärnsten osv. Eftersom det finns så få lämningar efter människor från den här tiden finns väldigt litet kunskap om hur de smyckade sig och klädde sig. Det mesta har ruttnat bort i oupptäckta, okända gravar.

Hur begravdes de döda?

Det finns ytterst få kända gravar från den här perioden i Norden. Orsaken till det är att människorna var nomader och inte bodde kvar på samma ställe. När någon dog begravdes antagligen den personen vid den tillfälliga boplatsen. Det fanns ingen plats, som våra kyrkogårdar, där de begravde flera på samma ställe. Att de var nomad innebar också att de inte kunde bära med sig särskilt mycket och det gjorde att gravgåvorna, det de gav den döde som hjälp på vägen till dödsriket, inte blev särskilt stora.

I Motala har arkeologer hittat 8000 år gamla skallar spetsade på träpålar i det som var en sjö på stenåldern, men de är osäker på om det var en begravning av kära släktingar eller om det var fienders huvuden som satts upp på pålar som varning.

Hur slutade det?

Det kom ett annat folk med ett nytt sätt att få tag på mat, jordbrukarna. De hade med sig får, getter, grisar och kor. De hade med sig frön av råg, hirs och vete och visste hur man skulle sköta sina åkermarker. Människorna gick från att vara nomader till att bli bofasta när den yngre stenåldern, eller bondestenåldern, tog sin början.

Källor

Människans historia. Encyklopedin, band 3, Göran Burenhult 1993 ISBN 91-7133-168-9

http://www.nba.fi/sv/nationalmuseum/undervisning/undervisningspaket/forhistoria/information/stenaldern/sten3

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4700206

http://www.utgangspunkten.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=58436

Bildarkiv

Bilder från Wikimedia Commons utom:

Bild på en familj från mellanstenåldern: live.staticflickr.com/8283/29212435630_b15453f4c2_k.jpg licens: CC BY-ND 2.0

Åter till historiebokens register,