Visa källa för Ändå återvände jag - läsförståelse

==Ändå återvände jag ==
<br />
<br /><b>Introduktion</b>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Det sägs att kärleken är evig och att kärleken övervinner allt, men det är inte sant. Ibland kan kärleken tvärtom vara det verktyg som bryter sönder familjer och driver tonåringar att göra saker de ångrar resten av livet. Är man serbisk kille kan man inte älska en kroatisk tjej, och gör man det kan man inte visa upp den kärleken för någon annan. I alla fall kunde man inte det 1992.</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Men vad skulle man då ta sig till om man var gripen av flammande tonårskärlek och älskar henne mer än något annat? Under en tid när den sortens kärlek bestraffades med ett skott i nacken och en omärkt grav?</i>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;<i>Det kanske är det som utmärker ungdomen, att man bara älskar, älskar hett och rent, av hela sitt hjärta, utan att fundera över konsekvenserna. Konsekvenser som fortsätter att jaga en hela livet. Konsekvenser som gör att man ändå återvänder för att försöka förstå hur det kunde gå så fel när man ville så väl.</i>
<br />
<hr>
<br />1 När du ser omslagsbilden, vad tror du kommer att hända?
<br />2 När du läst introduktionen - vad tror du kommer att hända? Vad finns det för koppling till omslagsbilden?
<hr>
<br />

<br /><b>Sarajevo</b>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sommarkvällen var ovanligt varm. Jag gick omkring i det höga gräset som strök sig strävt upp mot knäna, ryckte tag i mina strumpor och lämnade vita streck på min brunbrända hud. På håll hörde jag röster från människor som vankade omkring längs gatorna i den lilla förorten. De talade serbokroatiska, mitt språk, och jag blev glad över att återigen höra ord som sedan länge varit gömda för mina öron.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Framför mig hukade den stora kastanjen. När vi var barn hade den varit täckt av blad, nu var stammen skadad och halva trädet hade dött. De svarta grenarna sträckte ut sig som häxfingrar i den blå natten, en skarp kontrast till de lövklädda grenarna på trädets andra sida, täckta av toppiga vita blommor, som vittnade om att det fortfarande fanns liv i det gamla trädet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tveksamt gick jag framåt. En gren, tjock som ett manslår, växte utåt och nedåt. I den fanns ett snöre knutet som höll upp en trägunga. Det snöre som skulle hållit uppe gungans andra sida hade för länge sedan brustit och ringlade som en grå orm i det höga gräset. Försiktigt sträckte jag mig fram och drog lätt i snöret. Det höll. Den gula gungan med sin avflagnade färg, grå i mörkret, rörde sig med ett prasslande läte mot gräset.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ett infall fick mig att trycka undan gräset vid gungan med min skobeklädda fot, som om det fortfarande skulle synas spår. Det som en gång hade varit en liten sandhög under gungan hade återtagits av naturen och endast några fläckar av sand här och där mellan grässtråna avslöjade att marken här hade ett annat ursprung. Det syntes inget spår av blod någonstans, ändå hade han blött så oerhört mycket. Den gången hade sanden vid gungan färgats mörkröd. När jag höll om hans ryckande kropp hade min vita skjorta fläckats ner och mina händer hade blivit klarröda när jag försökte täcka över hålet i hans huvud och hindra blodet från att strömma ut. Det borde väl finnas något spår kvar? Men nej. Allt jag såg var gräsklädd sand.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Istället vände jag mig mot kastanjen. Stammen var nästan svart i mörkret. När jag gick runt den och drog med handen över barken förvånades jag över hur fårad och knotig den kändes. Mina sökande fingrar hittade snart det ärr i barken jag medvetet eller omedvetet letade. Förstulet sneglade jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen såg mig innan jag drog upp mobilen ur fickan och använde displayen som ficklampa. I det blå skenet syntes linjerna tydligt. Ett hjärta med mina initialer och under dem fanns hennes, Blaženkas, inskurna inuti samma hjärta. Jag kommer fortfarande ihåg den blåsiga höstdagen då jag, en finnig tonåring som trodde att jag var vuxen, stod och karvade in hjärtat med sina bokstäver. En tonåring som trodde han förstod vad han gjorde, den gången när min knivspets förvandlade en hemlig romans till öppen kärlek. Det var början till slutet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tungt lutade jag mig mot stammen och tittade mot huset där bakom. Då hade det varit en övergiven, äldre villa med förspikade fönster där vi tonåringar brutit bort brädorna från en källarglugg. Då använde vi villan som en hemlig mötesplats vuxenvärlden saknade kontroll över. Nu var det inget annat än ett utbränt skelett. Taket var borta och svarta skuggor ovanför fönstren visade var lågorna slickat väggarna. Det måste ha hänt för rätt länge sedan eftersom träd slagit rot inuti ruinen och deras skälvande blad sträckte sig upp över väggarnas kant. En snabb blick genom en tom fönsterkarm sa mig att jag inte kunde hitta några minnen där längre, och lika bra var väl det. Inte alla minnen var goda minnen. Men minnena av Blaženka var det. Goda. Speciella. <br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den gången älskade jag henne mest av allt på jorden, trots att hon var kroat.
<br />
<hr>
<br />3 Vilket land befinner sig huvudpersonen i?
<br />4 Vilken årstid verkar det vara?
<br />5 Någon kommer att blöda mycket, vem tror du det är?
<br />6 Hur lång tid verkar det ha gått mellan förra gången huvudpersonen var på platsen och nutid, när berättaren är på plats igen?
<br />7 Vad kan meningen “Den gången älskade jag henne mest av allt på jorden, trots att hon var kroat.” innebära? varför har det betydelse för huvudpersonen att Blaženka är kroat?
<hr>
<br />
<br />Det var min bror Ljuban som träffade henne först. Det var sommaren 1991. Vi hade dragit omkring i kvarteret, ett gäng arbetslösa tonårskillar som trodde att vi hade hela livet framför oss. Jag var sexton och Ljuban nitton. Vi hade kommit på att vi skulle spela fotboll men hade ingen boll med oss, så Ljuban sprang hem efter sin medan vi andra väntade i skuggan vid gräsplanen i Sarajevos utkant. Han kom aldrig. Vi väntade och väntade och till slut blev irritationen så stor att jag insåg att det blev mitt jobb att försöka hitta honom..
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Halvvägs hem stod han i en gatukorsning med fotbollen under armen och pratade med en lång, svarthårig tjej som jag aldrig sett förut. Hon var klädd i shorts gjorda av avklippta jeans, hade ett gult linne och bredvid sig hade hon en liten vit, fluffig hund i ett rött koppel med broderier på. Deras skratt hördes lång väg och redan då tyckte jag att hennes skratt var som silverklockor.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;– Hej brorsan. Kom och hälsa på Blaženka! Han vinkade åt mitt håll och jag gick osäkert fram till dem. Min bror var lika framfusig och pushig som jag var tillbakadragen och blyg. När jag kom närmare såg jag att hon hade fräknar, hennes ögon var hasselnötsbruna och när hon log visade hon en rad av bländvita tänder. Och hon log ofta. Egentligen borde jag ha sparkat på min bror och dragit iväg honom den gången. Men vem kunde veta då vad som skulle hända sedan?
<br />
<hr>
<br />8 något otäckt är på väg att hända, men vad? Vad tror du?
<hr>
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den sommaren spirade kärleken mellan Blaženka och Ljuban, men den spirade i smyg. Hennes ursäkter vet jag inget om, kanske sa hon att hon skulle gå ut med hunden. Han sa i alla fall att han skulle ut och spela fotboll. Hur som helst brukade de mötas vid det gamla ödehuset som låg mitt emellan oss. Som den nyfikne lillebror jag var spionerade jag ofta på dem och fylld av nyfikenhet och svartsjuka låg jag i buskarna och kikade på hur de hånglade med varandra bland skuggorna ute i trädgården. Man kunde tro att den kärlek de delade skulle vara för evigt, men händelser i omvärlden skapade svallvågor som stod utanför vår kontroll.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;När Slovenien bröt sig loss ur Jugoslavien den sommaren var det ingen av oss som brydde sig. Värre var det när Kroatien bröt sig loss strax efteråt och inbördeskriget mellan kroater och serbstödda trupper inom Kroatien började. Det ledde i sin tur till att fientligheter mellan serber och kroater utanför Kroatien blev allt vanligare. Pappa och mamma började plötsligt varna oss för kroater och muslimer. Ryktena gick om milisgrupper som drev omkring både i städerna och på landsbygden och som gjorde vad de kunde för att misshandla eller döda serber. Ljuban fick allt svårare att övertala mamma och pappa om att få gå ut ensam och allt oftare var han tvungen att ta med mig på släptåg till sina möten med Blaženka. Då fick jag rasta hunden medan de smet in genom källargluggen på huset, men aldrig mer än för någon timme. Annars kunde våra föräldrar bli misstänksamma.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hatet mot kroaterna började gro även bland mina kompisar. Många ”visste” att kroater hade skadat eller dödat någon de kände. Så var det bara. En kompis till en vän till någon man kände hade hört det och då var det sant. Det värsta var att det började påverka Ljuban med. Han sa allt elakare saker om Blaženka när hon inte var med. ”Kroathoran” var det vanligaste. något som fick en av våra fotbollskompisar att håna honom:
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Du kallar henne hora ena dagen, bara för att klaga på att hon aldrig vill eftersom hon är katolik och måste vara oskuld när hon gifter sig, den andra dagen. Nu får du bestämma dig.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ja, men hon är en kroathora. Alla kroater är horor. Så är det bara.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;I såna fall är det väl bara att sätta på henne. Hon är kroat och hora. Vad väntar du på?
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Kanske rätt tillfälle?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommentaren fick de andra att skratta, men jag blev allt mer orolig, både över vad han sa och över hur hårdhänt han hade börjat bli mot henne.
<br />
<hr>
<br />9 Varför träffades de i smyg? Varför var Ljuban tvungen att ljuga om att han träffade Blaženka?
<br />10 Varför varnades de för “milisgrupper”, vilka kunde de vara?
<br />11 Varför började Ljuban och hans kompisar att tycka illa om kroater?
<br />12 Ljuban kallar Blaženka för “kroathora” inför kamraterna men inte inför henne. Varför gör killar ibland så? Säger elaka saker om sin flickvän inför kompisarna? Gör tjejer likadant?
<hr>
<br />
<br />En sen augustikväll med jasmindoft i kvällsbrisen hade jag varit runt med hunden som vanligt medan brorsan och Blaženka var inne i huset. Deras irriterade röster hördes ända ut. De grälade uppenbarligen över någonting. Orolig knöt jag fast hunden utanför och krånglade mig genom källargluggen, in i husets mörka innandöme. I rummet fanns bara en sliten och nedgången soffa bredvid en packlår med ett brinnande stearinljus på, förutom det bråkande paret. Just när jag visade mig fräste Blaženka irriterat mot brorsan och som en blixt från klar himmel klippte han till henne med ett hårt knytnävsslag. Hon föll skrikande baklänges ner i soffan och jag gav till ett tjut när jag sprang fram och knuffade omkull brorsan, som inte väntade sig en attack från det hållet. Snabbt kom han upp på fötter igen och pucklade på mig med knytnävarna, snabbare än jag hann försvara mig, medan han skrek:
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Lägg dig inte i! Fattar du det? Hon är min! Bara min! Och hon ska - Fan. I. Mig. Lyda!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;De fyra sista orden åtföljdes av varsitt knytnävsslag mot mitt huvud och spensliga kropp. Jag dråsade ihop på golvet och rullade ihop mig som en kvidande boll medan jag väntade på att sparkarna skulle komma, men Blaženkas höga skrik fick honom att stanna upp. Allt blev dödstyst när de stirrade på varandra, sedan vände han på klacken och gick sin väg utan att vare sig säga eller göra något mer.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Blaženka hjälpte mig upp i soffan och torkade bort blodet med sin näsduk från mitt ansikte, så gott det gick, medan hon tackade mig för att jag försvarat henne. Hon var så söt med sina solbrända, fräkniga kinder och jag kände mig som i himlen när jag för första gången fick vara så nära henne. Jag böjde mig fram och kramade henne och hon besvarade kramen, men när jag försökte pussa henne på kinden tryckte hon undan mig och reste sig upp.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Vi måste gå hem nu, mumlade hon, innan hon blåste ut ljuset och lämnade mig i ett förvirringens mörker.
<br />
<hr>
<br />13 Varför slog Ljuban Blaženka?
<br />14 Varför slog Ljuban sin lillebror?
<br />15 Varför tryckte Blaženka undan berättaren?
<br />16 Är det okej att bli kär i sitt syskons flickvän eller pojkvän?
<hr>
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det var svårt att förklara för pappa vad som hänt mitt ansikte, men jag ljög för att skydda min bror och sa att det var ett gäng kroatiska män vi aldrig sett förut som stannade oss på gatan. De hade gått till attack när de hörde att vi var serber och hållit fast Ljuban medan de slog mig. Det var därför han var oskadd. Händelsen oroade våra föräldrar och jag vet att pappa började prata om att fly med oss från Sarajevo.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vår morfar var en krigshjälte under andra världskriget. På mammas inrådan besökte vi honom några dagar senare. Han bodde i en liten enrummare på andra sidan staden. Den luktade snusk, kaffesump och blöt hund, men det var ändå en hemtrevlig doft som vi var vana vid sedan barnsben.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Sätt er, sa morfar och pekade mot köksbordet och vi satte oss lydigt vid den nakna bordsskivan, full med brännmärken och runda kaffefläckar, medan han lade fram ett bylte av tyg på bordet. Ett bylte han långsamt vecklade upp och avslöjade en svart, blänkande automatpistol.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag tog den från en död fascist, en ustasja, under kriget. Den är inoljad och fungerar bra.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han tryckte upp en liten spärr. —Se, osäkrad.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Därefter gjorde han en mantelrörelse med ett klickande ljud. Med ännu en mantelrörelse fick han en patron att hoppa ur pistolen och ner på golvet. Han böjde sig mödosamt ner, tog upp den, laddade magasinet med den och tryckte tillbaka säkringsspärren.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det finns bara en kula. Jag tror knappast att det går att få tag på mer ammunition heller, till ett så gammalt vapen. Lyssna på mig nu Ljuban. Kommer kroaterna igen tar du fram pistolen och skjuter i backen framför dem. De vet inte att du bara har en kula. Sedan backar ni iväg medan du hela tiden siktar på dem. Nästa gång kanske ni inte har sån tur att ni bara får lite stryk. Jag har hört att serbiska unga män försvunnit på nätterna för att aldrig mer hittas.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han nickade medan Ljuban tog upp pistolen och härmade de olika momenten han just sett morfar göra. Osäkra. Mantelrörelse. Kulan klickade in i loppet. Sedan en ny mantelrörelse och kulan skickades slamrande ut på golvet. Jag tittade fascinerat och undrade för mig själv vad morfar hade gjort med ustasja-mannen innan han lämnade ifrån sig vapnet.
<br />
<hr>
<br />17 Varför ljög Ljuban och huvudpersonen om hur han fått skadorna i ansiktet? Är det vanligt att syskon ljuger för föräldrar för att skydda varandra?
<br />18 (Svår, sök på NE eller Wikipedia) Varför slogs serber mot ustasjas under andra världskriget?
<hr>
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Blaženka slutade att umgås med min bror, man kan säga att de gjorde slut. Istället var det jag som försökte få kontakt. Varje gång jag såg henne slog mitt hjärta frivolter och jag skrev hemliga kärleksbrev till henne, som jag aldrig skickade. Jag försökte träffa henne när hon var ute med hunden, men det resulterade i att hon gick ut vid andra tidpunkter. När skolan började efter sommarlovet försökte jag stiga på samma buss som henne, men istället började föräldrarna skjutsa henne. I mitt unga sinne antog jag att det berodde på att hon inte förstod hur mycket jag älskade henne. Om hon bara blev medveten om mina känslor skulle allt annat ordna sig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det var en blåsig septemberkväll jag slutligen fick som jag ville. Jag hade ringt Blaženka och sagt att det var något mycket viktigt som hade hänt och att jag var tvungen att berätta det för henne ansikte mot ansikte. Hon hade varit tveksam, men till sist hade hon gått med på att möta mig vid det gamla ödehuset.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Medan jag väntade på henne i den mörka trädgården, väntade på att få tala om för henne hur mycket jag saknade henne och älskade henne, skar jag in ett hjärta med både hennes och mina initialer i den gamla kastanjens bark. Sista delen var just utskuren när jag hörde steg i gruset bakom mig. Jag trodde det var Blaženka men när jag vände mig om stod Ljuban där.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Snyggt brorsan, sa han och knuffade omkull mig bryskt, ner på den kalla marken. Hans tunga fot ställde sig på min högra hand. Smärtan gjorde att jag tappade greppet om kniven och Ljuban böjde sig ner, tog upp den och stoppade ner kniven i samma bakficka som en pistolkolv stack upp. Han tittade på hjärtat i barken och sedan ner på mitt ansikte, förvridet av smärta och täckt av tårar och smuts.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Så du är kär i Blaženka? Och vad tycker hon om det? Eller … det kanske var så hela tiden? Du kanske knullade kroathoran bakom ryggen på mig medan hon lekte prinsessa med mig.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Vad kallade du mig?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vi vände oss båda mot rösten och stirrade på Blaženka, som just klev fram bland skuggorna i trädgården. Hon var vit i ansiktet när hon, utan ett ord, svepte handen i en båge från höften och träffade Ljuban med en smäll över kinden med handryggen. När hennes andra slag kom fångade han upp hennes arm och tryckte henne baklänges. Hon kved när hon landade på rygg över gungan som hängde från kastanjegrenen. Tyngden gjorde att det ena snöret slets av och hon dråsade ner på rygg i den fuktiga sanden. Ljuban flinade och knäppte upp byxorna. När hon försökte komma upp satte han foten på hennes bröst och  tryckte ner henne på rygg i smutsen under gungan  igen.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Nu du Blaženka ska jag visa vad jag menar när jag kallar dig kroathora. Fattar du?
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Vad har det tagit åt dig, du kan inte mena … hon skrek när han böjde sig ner och slet sönder den vita blusen så bh:n och hennes solbrända kropp blottades. Ljubans byxor föll till marken innan han ställde sig på knä över henne och höll fast hennes sprattlande armar. Pistolkolven stack upp ur klädhögen runt hans fötter. Jag tänkte inte, det hann jag inte. Med en svepande rörelse drog jag fram pistolen och gjorde precis som morfar visat, tryckte upp säkringen och gjorde mantelrörelse med ett inoljat klick, innan jag siktade på min bror.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag vet inte hur det gick till, jag nuddade knappt avtryckaren, men en blixt lyste upp natten och en öronbedövande knall hördes … och han föll framlänges i sanden. Tiden stod stilla och allt som hördes var syrsornas gnekanden och Blaženkas skrikande gråt.
<br />
<hr>
<br />19 Varför undvek Blaženka huvudpersonen, varför bad hon honom inte bara att försvinna och inte störa henne mer?
<br />20 Varför skar ha in sina och Blaženkas initialer i ett hjärta innan mötet? Vad tror du han ville med det?
<br />21 Varför blev Ljuban så arg på sin bror? Ljuban och Blaženka hade ju gjort slut.
<br />22 Varför försökte Ljuban våldta Blaženka? Han hade ju aldrig gjort något liknande mot henne tidigare?
<hr>
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag sa till mamma och pappa att milisen gjorde det. Vi flydde landet efter Ljubans begravning och jag svor på att aldrig någonsin återvända till Sarajevo. Ändå återvände jag.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Söker du något?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Orden väckte mig ur mina minnen. De kom från en lång kvinna i ungefär min egen ålder med svart hår och fräknar som stod på den delvis upplysta gatan utanför ödehuset. I handen höll hon ett luggslitet rött koppel med gulnade broderier som en liten lurvig valp drog i.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ja, men jag tror jag just hittade det, svarade jag, vände ryggen till henne och gick ut i skuggorna på vägen en bit ifrån henne, innan jag började gå mot de mer upplysta gatorna i centrum igen <br />
<br />
<hr>
<br />23 Kvinnan med hunden är troligtvis Blaženka, hur märker man det? Har det någon betydelse att hon har en valp och inte en fullvuxen hund?
<br />24 Varför presenterar sig inte berättaren för Blaženka?
<br />25 Novellen heter “Ändå återvände jag”, vad menas med “ändå” i titeln? Varför skulle han inte återvända? Vad återvände han till?
<br />26 Det är tre huvudpersoner i novellen. Hur ser de ut enligt dig? Hur beskrivs de i texten?
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Blaženka 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ljuban
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Berättaren, Ljubans lillebror 
<br />27 Titta tillbaka på dina svar på fråga 1 och 2, stämde de? Vad är annorlunda i berättelsen jämfört med vad du förutspådde?
<br />28 Mycket av berättelsen utspelar sig i och omkring ett ödehus med vildvuxen trädgård och dessutom mest när det är mörkt. Hur hade den varit om den utspelat sig där det mest var ljust istället för mörkt och med mycket folk runtomkring istället för att det var folktomt? Vad skulle det kunna vara för miljö?
<br />29 Hur förändras Ljuban under berättelsens gång? Från det han träffar Blaženka första gången tills dess att han dödas.Vad beror förändringen på?
<br />30 Skulle novellen kunna ha någon annan titel? Vilken?
<hr>
<br />