Åtgärder

Soldatens liv, 30-åriga kriget

Från Skolbok

Version från den 6 februari 2013 kl. 12.37 av Ingemar (Diskussion | bidrag) (Hur hade bönderna det på den tiden?)

Hur hade bönderna det på den tiden?

På den här tiden var det inte roligt att vara bonde. Det var nämligen så att det var omöjligt att ta med sig mat så det räckte till en hel armé. Därför var man helt enkelt tvungen att plundra den landsbygd man marscherade genom. Till en början försökte Gustav II Adolf att förhindra plundring så gott det gick. De hade ju faktiskt kommit till Tyskland för att hjälpa tyskarna mot katolikerna och inte för att plundra dem. Straffen för plundring var hårda och de som gjorde svåra övergrepp lät han avrätta. Med tiden blev plundring allt vanligare, soldaterna svalt, det gällde att döda eller dödas. Dessutom tar krig fram det sämsta i människor. Om man var van att döda fiender kändes det inte speciellt illa att döda en bonde eller två.

Det blev vanligt att officerare och ligor av soldater härjade ute på landsbygden på egen hand där de plundrade enstaka gårdar och ibland hela byar. Lång tid efter kriget talade man fortfarande om hur grymma svenskarna var och hur de plågat och mördat bönderna och våldtagit kvinnorna. Hotet om svenskarna var något man tog till när barn vägrade gå och lägga sig eller inte ville äta upp maten.

Stora områden i Tyskland förstördes. Hälften av befolkningen dog på grund av krig, svält eller sjukdomar. Många som fick sina hem nedbrända flyttade iväg till någon annan plats i europa där det var mindre farligt.

Hur hade soldaterna det på den tiden?

Soldaterna sov i tält så under fälttågen bildades stora tältläger där soldaterna bodde. I lägren fanns inte bara soldater utan även en mängd andra människor eftersom soldaterna hade rätt att ta med sig fruar och barn. På dagarna följde de med i ”trossvagnarna”, de vagnar som innehöll den mat och utrustning armén behövde, och på kvällarna sökte soldaterna upp dem. Soldaterna fick lön och den användes för att köpa det man behövde, främst mat och dryck, från trossvagnarna.

Det fanns ofta fler ”vanliga” människor i trossen än det fanns soldater i den här trossen underhöll. Där kunde man hitta kvinnor som tvättade, lagade mat och gjorde andra hushållssysslor, barn som lekte, skadade som fick vård, handelsmän som ville sälja saker osv. Det hände ibland att trossen erövrades av fienden. Då var det inte ovanligt att gifta soldater bytte sida eftersom det var viktigare att få vara med sin hustru och barn än vilken kung man slogs för.

Disciplinen i lägren var hård och straffen oftast direkta, som spöstraff eller avrättning. Vanligaste dödsstraffet var att man hängdes. Fängelsestraff fanns inte. Att få bli inlåst någonstans och få mat och litet lugn och ro skulle antagligen ses som en belöning. Bötesstraff var också vanliga. Om man t.ex. drack alkohol under gudstjänsten fick han böta halva månadslönen. Dödsstraff kunde man få om man t.ex. riktade sitt vapen mot en officer eller annan överordnad. Om man bara slog chefen högg man av högerhanden som straff. Det var en speciell bödel som såg till att brottslingarna fick sina straff.


Vilken vård fanns det?

det fanns i princip ingen vård. Det var vanligare att soldaterna dog av olika sjukdomar än att de dog i strid. Man visste inte heller om bakterier och det var inte självklart att sår rengjordes, något som i sin tur ledde till blodförgiftning och döden. Det enda sättet man hade att stoppa stora blödningar var genom att bränna ihop såret med ett glödande järn. Skulle man amputera var man tvungen att använda såg. Enda bedövningsmedlet man hade var alkohol.

De sjukdomar man drabbades av var ofta magsjukdomar. En av de vanligare var dysenteri, som kallades fältsjukan eller rödsot på den tiden. Den smittade kan inte behålla något i magen och dör av uttorkning. En litet ovanligare men dödligare sjukdom var kolera, dödsorsaken var densamma. En annan sjukdom var tyfus som spreds med löss. Den var inte lika dödlig men soldaterna kunde inte slåss medan de var sjuka och den smittade lätt mellan människorna som sov tätt tillsammans.

Som exempel kan nämnas att i kriget mot Danmark 1644 dog 332 soldater i strid, 85 togs till fånga, 252 rymde och inte mindre än 3 147 man dog i sjukdomar av olika slag.


Hur hade man det hemma i Sverige?

Man hade inte internet. Nyheterna som nådde ut till prästerna i byarna kunde många gånger vara flera månader gamla. Det var ovanligt att soldater kom hem, och när de gjorde det berodde det oftast på att de blivit invalidiserade i kriget. Dessa veteraner fick visserligen en liten pension men de blev bland de fattigaste i samhället. Istället ökade utskrivningarna till soldattjänst och föräldrar fick se hur fler och fler av sina barn försvinna för att dö i fjärran länder. Oftast dog de inom två – tre år bara. Man tog inte hem de döda på den tiden om de inte var adelsmän, utan de grävdes ner där de stupade.

Det finns en del dokument kring återvändande soldater som vittnar om att de ibland inte ens hade sitt torp kvar när de blivit hemförlovade, t.ex. stackars Torkel Rusinius som kom hem 1694:

"Nämnden vittnade att trumpetaren Torkel Rusinius har två år före Hannibal Sehestedts fejd tjänat under adelsfanan. Sedan tjänat i det kejserliga kriget i 5 år under överste Velhelm von Barklay och i det polska kriget under gen.löjtnant greve Douglas i 6 år. Sedermera i danska kriget och ska i sist förflutna fejdetid i Skåne tjänat under major Gustaf Gyllenpatron.

Sedan vid norska gränsens försvar tjänat under överste Bretholtz, då han ska vara fångad vid Uddevalla och suttit ett år fången i Branäs Norge. Vid hans hemkomst hade fienden bortrövat all hans lösa egendom och hans gård lagt i aska. Därigenom han råkat i sådant eländigt tillstånd att om ej hans svärfader hade född honom och hans hustru och barn, hade de av hunger och fattigdom måste försmäkta; vilket beviljades vederbörande attest"

Kvinnornas situation förvärrades och blev tyngre. Förutom alla traditionella ”kvinnosysslor” de alltid tvingats göra var de också tvungna att sköta ”manssysslorna” när deras pappor, bröder och söner togs ut till krigstjänst. Ofta blev de ensamma som familjeförsörjare och var tvungna att själva ta olika viktiga beslut i männens frånvaro. Fördelen var att kvinnorna genom detta fick mer självkänsla och blev mer självständiga.


Källor

Nya ”Ur folkens liv 3”, Torsten Eklund, Karl-Gustav Thor & Alf Åberg, NoK 1991 ISBN 91-27-60195-1

http://freepages.history.rootsweb.ancestry.com/~catshaman/m16storm/20stormak.htm

http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/shigellainfektion/

http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/kolera/

http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/flackfeber/