Skillnad mellan versioner av "Slutet på Jugoslavien - vägen till kriget"

Versionen från 30 januari 2020 kl. 10.33

Jugoslavien under Tito, och Broz Tito

Under kalla kriget styrdes Jugoslavien med hård hand av Broz Tito, ordförande i kommunistpartiet och därmed ledare för landet. Genom honom hölls Jugoslavien utanför stora delar av kalla kriget. Valspråket var "Broderskap och enighet" och alla behandlades lika,oavsett religion eller etnicitet. Moskva kunde inte ta kontroll över Jugoslavien vid krigsslutet eftersom Tito och hans kommunistiska trupper redan befriat landet från nazisterna innan ryskt pansar kom fram. Moskva hade inget direkt emot det eftersom Tito var kommunist och därför följde de kommunistiska idealen. Detta ledde i sin tur till att Jugoslavien aldrig var en del av Warszawapakten eller maktspelen mellan USA och Sovjetunionen

Allt var inte frid och fröjd. Inom Jugoslavien finns katoliker i Kroatien, muslimer i Bosnien och ortodoxt kristna i Serbien. Ovanpå det finns olika etniska grupper som: kroater, bosniaker, serber, kosovoalbaner osv. Titos järnhand höll ihop landet, men med Titos död 1980 samtidigt som landet gick in i en lågkonjunktur började landet falla samman

Slobodan Milošević

Att Jugoslavien föll samman beredde på en enda man, Slobodan Milošević. Han var medlem av kommunistpartiet och Serbiens presidents närmaste man. När Jugoslavien bröts upp till en federation av stater där varje enskild stat hade viss självbestämmanderätt, drömde Milošević om ett enat Jugoslavien, som det var under Tito, styrt av Serbien med honom själv som ledare. Milošević ville aldrig att Jugoslavien skulle splittras, tvärtom. Ändå var det hans handlingar och beslut som bröt isär Jugoslavien till mindre, självständiga nationer.

Kosovo april 1987

Allt började i Kosovo, Jugoslaviens fattigaste region. Skulle Milosevic bli president i Serbien behövde bättre stöd bland väljarna. Milošević skickades till Kosovo för att prata med missnöjda medlemmar av kommunistpartiet. Istället pratade han direkt med kosovoserberna, som ansåg sig illa behandlade av majoriteten, de muslimska kosovoalbanerna. Samtidigt som de inte tyckte att ledarna i Belgrad brydde sig om deras klagomål. Inför ett kvällsmöte lejde han nationalistiska kosovoserber att ställa till problem och kasta sten på deltagarna, som klagade på att polisen, där många var kosovoalbaner slagit dem när muslimer kastat sten. Detta skyllde Milošević på kosovoalbanerna i direktsänd TV. Han sa uttryckligen "Ingen ska få slå er igen" och lovade att han skulle se till att serberna i Kosovo skulle få det mycket bättre i framtiden, om de bara röstade på honom. Kosovo är Serbiens kulturellt viktigaste plats och många serber gillade vad han sa. Kosovoserberna kände sig hörda för första gången och Milošević:s popularitet ökade starkt både i Serbien och bland regionens serbiska nationalister. Men att vända serber mot albaner i Kosovo, bara för att få fler röster, gick tvärt emot Titos önskan om ett enat Jugoslavien. Det var uppenbart för många politiskt insatta att Milošević börjat spela ett väldigt farligt spel.

Partikrisen

Miloševićs handlande i Kosovo ledde till en kris inom Serbiens kommunistparti. Några ville få honom utesluten samtidigt som andra tyckte att det han gjort var bra och ville ha honom som partiordförande och president istället för den sittande presidenten. Milošević vann en förkrossande seger. Det var inte bara en seger för honom, utan nationalister överallt i Serbien såg en stark ledare i honom och han själv började lova att Serbien skulle bli lika mäktigt igen, som det var på 1300-talet. I det ingick att ta bort alla speciella rättigheter landskapen Kosovo och Vojvodina hade fått av Tito som nästa gett dem självbestämmande.

Vojvodina, Montenegro och Kosovo hösten 1988 - våren 1989

För att se till att även Vojvodina gav sitt stöd reste Milošević dit för ett partimöte. I samma anda som nazisterna gjorde på 30-talet bjöd han först frikostigt på mat och dryck innan befolkningen i Vojvodina skulle rösta på vem de ville ha som ledare. Milošević eller den sittande ledaren för Vojvodina. Före valet hade serbiska nationalister bussats från Kosovo för att visa extra stöd för Milošević i folkhavet. Milošević vann valet med lätthet. Efter Vojvodina fortsatte Milošević till Montenegro och blev dess ledare genom en liknande kupp.

I Kosovo gick det inte lika bra eftersom de muslimska kosovoalbanerna var i majoritet, och de ville inte ha Milošević som ledare. Kommunistpartiets medlemmar strejkade och partimedlemmarna, där majoriteten var albaner, slogs inte för ett muslimskt Kosovo, utan ett Kosovo med kommunistiska värderingar där alla människor har samma värde, Tvärt emot kosovoserberna och Milošević.

Genom Miloševićs hjälp busades stora mängder kosovoserber till Belgrad där de demonstrerade till Miloševićs fördel. Han krävde att få tillfällig kontroll över Kosovo för att ordna upp problemen. Ungefär som när Hitler fick igenom sina diktatorlagar före andra världskriget.

Sloveniens president blev orolig när han såg vad Milošević var på väg att få igenom och var rädd för att något liknande skulle kunna drabba Slovenien. Han gick ut i TV och gav sitt stöd till kosovoalbanerna som stod för kommunismens värden. Detta såg serberna som förräderi. Det blev stora demonstrationer utanför parlamentet där folket ropade på "Sloba", att Milošević skulle ta tag i Slovenerna. De beräknas ha varit över en miljon demonstranter. För att lugna dem gav Serbiens president extra mandat till Milošević att få göra nästan vad han ville i Kosovo, inklusive kontrollen över Jugoslaviens armé i Kosovo.

Källor

The Death Of Yugoslavia 1/6 Enter Nationalism - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=vDADy9b2IBM

The Death Of Yugoslavia 2/6 The Road to War - BBC Documentary

Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons.

Åter till kapitel om tiden 1945-