Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Mor är ingen häxa, utdrag ur roman - läsförståelse"

Från Skolbok

m
m
Rad 10: Rad 10:
 
<img src="https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/787665/images/2008/mor_ar_ingen_haxa_19707111.jpg">
 
<img src="https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/787665/images/2008/mor_ar_ingen_haxa_19707111.jpg">
  
<p>Boken utspelar sig under 1600-talet. Anders bor tillsammans med sin mamma Karna i ett torp i skogen. De blir ovänner med en granne och snart börjar det gå otäcka rykten om Anders mamma. Att hon är en häxa.</p>
+
<p>Boken utspelar sig under 1600-talet. <br />Anders bor tillsammans med sin mamma Karna i ett torp i skogen. De blir ovänner med en granne och snart börjar det gå otäcka rykten om Anders mamma. Att hon är en häxa.</p>
 
<p>Sent en natt bultar det på dörren:<i>
 
<p>Sent en natt bultar det på dörren:<i>
 
<br /> — Karna Bengtsdotter! hördes en mans vrål. Öppna genast.
 
<br /> — Karna Bengtsdotter! hördes en mans vrål. Öppna genast.

Versionen från 14 augusti 2018 kl. 12.38


Boken utspelar sig under 1600-talet.
Anders bor tillsammans med sin mamma Karna i ett torp i skogen. De blir ovänner med en granne och snart börjar det gå otäcka rykten om Anders mamma. Att hon är en häxa.

Sent en natt bultar det på dörren:
— Karna Bengtsdotter! hördes en mans vrål. Öppna genast.
Mor tog ett steg upp ur sängen och nu var hon blek som lärft i ansiktet igen.
— Vem är det? skrek hon genom den stängda dörren.
Hårda bultningar på dörren och mansvrålet: — Vi har kommit för att hämta häxan!

Mor är ingen häxa


Av Olov Svedelid

7


Han väntade inte på att hon skulle öppna utan gav dörren en så våldsam spark att den flög upp. Två män trängde sig in i huset. Anders kände svagt igen dem som bönder i en annan by i socknen. De var stora och kraftiga och föreföll beslutsamma.
  — Du ska med oss. Genast. Kom med, sa den av männen som verkade vara ledaren av de två.
   Han hade flammande rött hår och ansiktet var översållat av fräknar och mörkare leverfläckar. Den andra var nästan skallig, så när som på en krans av fjunhår runt skallen.
   Mor tryckte sig med ryggen mot väggen, som om hon sökte skydd där. Den rödhårige stövlade mot henne och tog ett omilt tag i hennes överarm och hon skrek till av den plötsliga smärtan.
  — Får jag inte... får jag inte ta på mig först? flämtade hon. Jag är ju bara i linnet. Den skallige gav till ett flatskratt.
  — Vad ska en häxa med kläder till? Du brukar ju dansa naken med djävulen, så nog kan du sitta i linnet på kärran.
   Den rödhårige sa barskt: Inga konster, för då slår vi dig fördärvad!
   Mor släpades mot dörren och hon jämrade sig i hans hårda armgrepp. Anders kom upp från bädden och rusade mot männen. Han sparkade den rödhårige på smalbenet och tjöt:
  — Mor är ingen häxa! Släpp henne...
   Den rödhårige svor till och knöt näven och slog till Anders för full kraft mot hakan. Anders for i väggen och för några ögonblick blev det alldeles svart för honom. Mor jämrade sig än mer, då hon såg sonens medvetslösa kropp på golvet, men de tog ingen hänsyn till hennes jämmer. Båda männen tog henne i armarna och släpade ut henne på gården, där det stod en kärra med träflak framför en mager häst.
   Mitt på flaket fanns en stång av järn och på kuskbocken låg några rullar rep. De tvingade upp henne på flaket och den rödhårige band henne med repen vid stången. Hon kved över deras omilda behandling och repen grävde genast djupa märken i hennes handleder, men de tog ingen notis om hennes jämmer.
   Anders vaknade till liv och för några ögonblick mindes han inte riktigt var han befann sig eller vad som hänt. Det dånade i hans huvud och käken brände som eld och när han kom åt den ömmade den som en trasig tand.
   Mor! Vad gjorde de med mor? Han sprang mot dörren. Där knöt den rödhårige den sista knuten vid stolpen och satte sig sedan vid den skallige på kuskbocken. Mor hängde i repen och Anders kunde se hur ont det gjorde.
   Anders skuttade upp på flaket och slet i repen och det tog några ögonblick innan männen fattade vad han höll på med. Den rödhårige såg ut att bli tokig av ilska. Med ett råmande klev han ut på flaket och fick tag på Anders och skakade honom som en säck potatis.
  — Din elementskade huggormsunge!
   Anders fick två våldsamma örfilar och så ett nytt knytnävsslag i ansiktet och han raglade ner från flaket och förlorade medvetandet igen. Mannen sparkade till honom i magen och klättrade sedan svärande upp på bocken igen. Den skallige tycktes ta det som ett skämt, för han gapskrattade.
  — Fick du besvär med snorgärsen?
  — Om han lever efter den smällen kan han tacka sin skapare. Sätt igång nu så att vi kommer iväg.
   Den skallige vände sig mot Karna som grät när hon såg på Anders, som låg på mage vid kanten av vägen. Han var alldeles orörlig och det var lätt att tro att han var död.
  — Häxan kommer väl inte åt att göra sina konster?
  — Jag kan binda, så att ingen kommer loss.
  — Måste vara så. En har ju hört, att en häxa kan förvandla en till en groda om hon kommer med sina förbannelser.
   Den rödhårige svarade olustigt:
  — Jag tyckte inte om den här befallningen. Bäst att vi låter hästen springa så fort den kan.
   Han piskade till hästen, som började trava iväg från byn. Träkärran skumpade stumt vid varje ojämnhet i vägen och det ryckte och slet i Karnas handleder och repen skar sig allt djupare in i huden.
   Hon försökte hålla tillbaka jämmern, eftersom de i alla fall inte skulle lossa på repen, men till sist kunde hon inte bita ihop om skriken längre och den skallige och den rödhårige piskade på hästen allt de förmådde för att kunna lämna ifrån sig den tjutande häxan där hon skulle vara.
   Anders kom sakta på fötterna igen. Han svajade och allt snurrade runt för honom. Det var svårt att stå och han sjönk ner till knäna. Han kröp mot vattentunnan och där kupade han handflatorna och fyllde dem med kallt vatten och sköljde ansiktet.
   Det kändes gott och han klarnade till. Det värkte överallt och sparken i magen kändes som om den gjort en grop där. Så kom synen av mor i repen på flaket för honom igen och han sprang upp. Nu var inte tid att tänka på sig själv, nu måste han göra vad han kunde för mor.
   Vart hade de fört henne? Troligen till präststället i Moälv. Där fanns ju också tingshuset och byn var centrum för hela häradet. Vägen dit gick i åtskilliga slingerkrokar, eftersom den i stort sett följde de gamla fäbodsstigarna.
   Anders visste en genväg genom skogen och träsktjärnen. Utan att betänka sig ett ögonblick rusade han in i skogen mot Moälv. I vanliga fall tyckte han om skogen. Den var så trygg med sina höga, susande träd och sin doft av grönska och mossa, men hade han inte tid att njuta av växtligheten.
   Där låg träsktjärnen med sitt mörka vatten och sina sugande tuvor. Anders visste, att många hade gått ner sig i tjärnen och det var lätt att skutta fel om man inte visste vilka tuvor som bar. Mor hade inte tyckt om att han hölls vid tjärnen, men det hade varit spännande och han visste precis hur han skulle skutta från tuva till tuva för att komma helskinnad till andra sidan.
   Vattnet var dyigt och iskallt och nådde honom upp till ankeln när han trampade ner i tuvorna och när han nådde fast mark måste han stanna några ögonblick för att trampa bort krampen i fötterna.
   Över ett öppet fält och så in i en ny skog och nu började han bli lite osäker om vägen. Så här långt brukade han inte gå. Han sprang åt det håll han hade för sig att Moälvsbyn låg och när han kom upp på en bergknalle efter en halvtimme såg han att han tagit rätt riktning. Nedanför honom bredde byns hus ut sig och i vårsolen såg det leende vackert ut, men det enda han var intresserad av var kärran med mor. Där var den!
   Den rödhårige höll just in hästen framför prästbostället och den skallige knöt upp repen från mors handleder. Pastor Kragge kom ut och tittade på henne och Anders kunde se att han sa någonting. Så släpade männen in henne i prästhuset.
   Anders sprang allt han förmådde nerför det branta berget och hans bara fötter lyckades undvika trädrötter och allt för skarpa stenar. Hur skulle han göra? Om han vågade sig in i prästhuset skulle han säkert bara bli slagen av männen igen. Och då kunde han inte vara till nytta för mor.
   Prästgården var omgiven av en tät häck och i trädgården fanns yviga buskar och träd. Anders hukade ner mot häcken och sökte efter en öppning att slinka in genom.
   När han kikade in genom grenverket såg han en äldre kvinna, som höll på att plocka i ordning en bricka på ett bord utanför huset. Hon tog ett steg bakåt och beundrade vad hon åstadkommit. Så tog hon brickan och bar in den i huset genom en köksingång.
   Han lyckades baxa upp ett hål så stort att det gick att kränga sig igenom. Eftersom det var varmt var de flesta fönster öppna i huset och från de uppslagna fönstren på nedre botten hördes pastor Kragges malmstämma.
  — Du ska bekänna„ Karna!
   Anders ålade sig längs husväggen och när han kom till fönstret reste han sig bakom en trädstam och kikade försiktigt in. Pastor Kragge var upprörd och gick fram och tillbaka och gjorde stora gester med båda händerna.
   Mor stod hopsjunken mitt på golvet och som vakter stod de två männen vid dörren och deras spända muskler och vaksamma blickar visade, att de skulle ingripa om det var så att hon kom på idén att försöka fly.
   Men hur skulle hon kunna fly? Repen hade lättats och hon ansträngde sig för att försöka få blodet att cirkulera i händerna igen. Anders kände salt smak i munnen. Helst hade han velat kasta sig över den rödhårige och slå honom till marken och därefter skulle han ta mor vid handen och ge sig iväg därifrån och de andra skulle inte våga hejda honom.
   Det var drömmar. Han var sina elva år och han var ett barn och de var stora och starka vuxna. Han var en mygga för dem bara. På det sättet skulle det inte gå att göra något för mor. Det måste ske på annat sätt. Vilket visste han inte, men det måste finnas ett.
  — Beviset har kommit, Karna. Du är en häxa. Bekänn!
  — Jag har inget att bekänna, svarade mor med skälvande röst.
   Pastor Kragge stannade framför henne och han höjde handen som för att ge henne en örfil, men hejdade sig i sista ögonblicket. Det var inte hans sak att ta till våldsmedel.
  — Ett vittne har sett ditt häxeri, Karna.
  — Nej... nej...
  — Jo du! Ett vittne! Jag har litat på Magdalenas ord från början och nu har hon sett det som ska fälla dig. I går kväll såg hon dig sitta med ett vedträ i handen och från vedträet kom tjock fet mjölk ner i en stor spann. Du hade sänt ut din mjölkhare och tjuvmjölkat hennes kor.
   Mor skakade vanmäktigt på huvudet och sträckte fram handen som i bön till honom, men han struntade i det.
  — Det lönar sig inte längre att neka. När ingick du förbund med djävulen, kvinna? — Jag har inte... jag svär vid allt som är heligt...
  — Häda inte, Karna! Ditt straff blir svårt nog ändå. Träffade du honom på. Blåkulla? Vad lovade du honom? Hur många skulle du förgöra? Skrev du på kontraktet med ditt blod?
  — Vördig pastorn, ingenting är sant! Den rödhårige morrade:
  — Häxkonan vet att slingra sig.
  — Djävulen är stark och listig, sa prästen. Vi måste stå starka i kampen mot honom. Annars tar han övertaget. Karna, nu uppmanar jag dig i Guds namn att bekänna din svåra synd. Nå?
  — Jag har inget gjort! viskade mor. Jag bär ingen skuld. Jag har inte syndat.
  — Såå? Du är syndfri också? Det är ingen måtta på din fräckhet. Bara Jesus var syndfri.
  — Jag menade ju bara... jag har inte syndat... som häxa...
  — För sista gången, röt pastor Kragge, bekänn! Jag nedkallar himlens förbannelse över dig om du inte lättar ditt svarta samvete. När ingick du förbund med djävulen? Tala sanning, kvinna!
   Mor grät och våndades, men hon kunde ju inte ta på sig något som inte var riktigt. Vakterna såg hotfulla ut, som om de helt ville slå bekännelsen ur henne.
  — Det är alldeles sant, vördig pastorn. Ni måste tro mig. Jag är en vanlig kvinna bara. Ingen häxa.
   Pastorn gav upp och Anders kunde se hur misslynt han var över att inte ha fått hennes bekännelse. Han slog sin knutna näve i handflatan upprepade gånger och sa med stark betoning på varje stavelse:
  — Du ska förvaras i kedjor i fångkistan tills den kungliga kommissionen behagar komma hit. Gud vare din arma själ nådig. Du har försvurit dig åt djävulen. För dig finns inget hopp i denna världen eller i nästa.
   Han gav tecken till vakterna och de släpade henne ut ur huset. Anders fick bråttom att dyka ner i skydd av buskar. Han ville ge mor ett tecken på att han var där, att hon hade någon vid sin sida, men han kom inte till och vågade inte göra för stora rörelser.
   Männen slängde upp mor på flaket igen, som om hon varit en last av något illaluktande, men den här gången brydde de sig inte om att binda henne. Det var kort väg till fångkistan under tingsbyggnaden och den skallige satte sig bredvid henne medan den rödhårige körde.
   Anders smög efter och skuttade från träd till träd. Männen tittade aldrig bakåt och tycktes inte längre oroliga för att hon skulle förvandla dem till grodor.
   Vid tingshuset fanns det andra män som tog hand om "häxan" och mor försvann ur sikte för Anders. Han hade hört talas om fångkistan och de som hade berättat för honom hade haft låga röster, som man alltid har när man talar om något otäckt.
   När någon begått ett brott så skulle han fångas och vem som helst hade rätt att föra honom till kistan. Där skulle han stanna tills tingstiden och det kunde dra ut i flera månader ibland. Först vid tinget kunde domen ske.
   Mörkt skulle det vara därnere och fuktigt och i väggen skulle sitta kedjor som fången fästes vid och där fick han sitta dag och natt och det var knappt han fick äta så att han kunde uppehålla livhanken. Och där skulle mor vara nu!
   Anders satte sig i skogsbrynet och funderade. Det började bli kväll och om han skulle tillbaka var han tvungen att skynda sig innan det blev allt för mörkt. Ingen kände han i Moälv och ensam gick det inte att göra något.
   Han måste tala om saken med Tomas. Det var det enda riktiga. Han skyndade sig genom skogen tillbaka och det var skuggsvart när han äntligen nådde gården.
   Så tomt det var. Maja var död och mor var i fångkistan. Lika bra att han gick till Tomas på en gång, det kändes kusligt att vara helt ensam i stugan. Han var inte van vid det. Han skyndade upp mot byn och flera personer såg honom och skrek saker efter honom som han inte brydde sig om. Rösterna var gälla och skärrade och han kunde upptäcka tonen av hat i dem.
   Andtrutet knackade han på dörren till Tomas hus och det tog några ögonblick innan den öppnades. Tomas tvekade lite, men öppnade så dörren så mycket att Anders kunde komma in. Han kastade ängsliga blickar i olika riktningar innan han stängde igen.
  — Mor är i fångkistan, sa Anders. — Jag har hört det, svarade Tomas tungt.
  — Jag kan väl vara här i natt?
  — Åjo. Det går väl.
   Men det var inte med någon större värme han sa det. Han skar upp några brödskivor och bjöd Anders att äta och först nu kände han hur hungrig han var. Han bet i sig brödet fort och fick en skiva till med uppmaningen att tugga håvorna mer omsorgsfullt.
  — Det var två karlar som släpade mor med sig. Hon fick ont av det, sa Anders.
   Tomas nickade utan att svara.
  — Jag hörde vad pastorn sa. Att Magdalena sett mor mjölka ur ett vedträ.
  — Så har hon sagt ja.
  — Tomas, vad ska vi göra för att rädda mor?
   Tomas undvek att se på honom. Han drack svagdrickan i djupa klunkar och det blev fradga kvar i mungiporna.
  — Det är så i byn, förstår du Anders, att ingen vill ta parti för din mor. Den som gör det blir själv misstänkt för att vara med i häxerierna. Alla spottar på henne just nu. Man har glömt allt gott hon har gjort för att bota folk från sjukdomar.
  — Vi måste se till att hon kommer loss.
  — Hur ska det gå till?
  — Mor litar på oss. På dig och mig.
   Tomas gjorde en grimas, som om han fått något illasmakande i munnen. Han reste sig och drog av tröjan. Han välvda bröst var alldeles ludet och det såg ut som om han hade en extra tröja direkt på huden.
  — Du är väl trött, pojke. Det har varit en ansträngande dag.
  — När tror du att den där kungliga kommissionen kommer hit?
  — Vet inte. Den lär finnas i Wexiö just nu. Den har mycket att bestyra efter vad som försports. Många kvinnor har tagits för häxeri.
   Anders ville resonera med Tomas om hur man skulle rädda mor och man skulle göra upp planer och diskutera utvägar, men Tomas svarade enstavigt och la sig på sin bädd och slöt ögonen för att markera att han ville sova. Det var inget annat att göra för Anders än att lägga sig ner och försöka få en blund i ögonen han också.
   Följande morgon sa han att han skulle gå till gården och Tomas försökte inte hindra honom. Han tog ett kort adjö av Anders och var noga med att se sig om utanför innan han släppte iväg honom.
  — Titta, där går häxungen! Varför är han fri?
   Han ska sitta i kistan tillsammans med häxan!
   Kvinnan stod bakom stengärdesgården och pekade finger åt honom. Andra kvinnor kom rusande och de ville fånga honom och han såg på deras griphänder att de skulle försöka slita sönder honom. Han böjde sig undan och han var liten och kvick och de famlade bara i luft när de trodde att de hade grepp om honom.
  — Häxunge... häxunge... På bålet ska du också...
   Han sprang inåt skogen och de förmodade att han hade flytt från byn och de skrek förbannelser efter honom och skakade knytnävarna. Men Anders smög sig i en vid cirkel och kom osedd till gården och in i stugan.
   Anders sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen och kände sig alldeles slut. Människor han hade sett i hela sitt liv hade blivit som förvandlade. Han hade hjälpt dem att bära vatten och ta in ved och han hade samlat kottar åt dem och ris att bränna, och de hade tackat honom och varit glada över vad han gjort.
   Och nu... Nu hatade de honom. Ville slå honom. Ville bränna honom tillsammans med mor på ett bål. Timmarna gick och han såg genom fönstergluggen hur solen flyttade sig över himlen. Han längtade efter att få springa till Tomas. Den enda vän han hade i världen, den ende vän som mor hade också förutom han själv.
   Så fort allting hade gått. Det var ju bara några dagar sedan som mor och Tomas bestämt sig för att flytta tillsammans och gifta sig. Han tyckte att han kunde höra mors gnolande dansvisa i öronen. Då hade de varit lyckliga, han och mor. Maja skulle snart mjölka igen och han skulle få en far som brydde sig om honom och som ville lära honom saker och ting.
   Ovigt tog han sig upp från den halvliggande ställningen. Han var hungrig igen, men det var så gammalt och vant att det inte var något att fästa sig vid. Han skulle säkert få lite mer bröd av Tomas. Det ordnade sig alltid med maten.
   Det kändes underligt att behöva smyga som en oren i den by han var född, men han hukade och ålade och tog betäckning bakom stenar och buskar och osedd kom han till Tomas stuga. Tomas hade inte kommit hem än, men dörren var förstås öppen och han gläntade upp den och slank in. Nu var det bara att vänta.
   Det dröjde inte länge. Tomas klev in i huset och hans steg var tunga och bestämda som alltid. Han tvärstannade när han fick syn på Anders. Anders log mot honom.
  — Tomas, jag hoppas att jag.. .
   Då hände det oerhörda. Tomas tog två steg över rummet och tog ett hårt tag i hans ena öra, och han skrek högt:
  — Förbannade häxunge! Hur vågar du komma hit!


Källa: Boken Mor är ingen häxa av Olov Svedelid, utkom första gången 1979 </div>

1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar.

</div>





Åter till registret för läsförståelsetexter