Åtgärder

Mellan stenåldern

Från Skolbok

Version från den 12 april 2012 kl. 08.44 av Ingemar (Diskussion | bidrag)

Mellanstenåldern är den del av stenåldern som uppstår när inlandsisarna börjar smälta och klimatet blir varmare och varmare. Här uppe i norra Europa är det en väldigt tydlig epok medan man söder om de nedisade områdena hoppar direkt från äldre stenålder till yngre. Vi i Sverige räknar att mellanstenåldern varade mellan 10 000 – 4 000 f.Kr.

Det som är speciellt för mellanstenåldern är att lövskog börjar växa upp överallt i Europa och de stora bytesdjuren som: myskoxe, ullhårig noshörning och mammut, försvinner tillsammans med den retirerande iskanten. Renar, polarrävar och andra köldälskande djur följer med. Istället fylls skogarna med hjortar, älgar, harar, rävar, vildsvin, vargar, lodjur och liknande djur som vi är mer vana att se. Det innebar att människorna slutade att vara storviltjägare och blev fångstmän istället.

Hur jagade man?

Man hade säkert fortfarande spjut, men i de täta skogarna var det viktigt att snabbt kunna träffa ett flyende bytesdjur eftersom man kom närmare varandra än på en öppen slätt. Därför utvecklades pilbågen under den här perioden. Pilarna behövde inte ha så stora stenbitar heller så en flintbit räckte mycket längre när den bara skulle användas till pilspetsar istället för spjutspetsar. Flintyxor blev också allt vanligare. Om de användes för att stycka djur eller hugga ner träd är osäkert, antagligen för både delarna.

Fångstgropar blev vanligt, speciellt här i norr där man ofta jagade älg genom att gräva mängder av gropar i långa rader som man skrämde ner älgarna i. Ett annat sätt var att utnyttja sankmarker. Där kunde man driva ut tunga djur som uroxar och vildsvin. När de började sjunka ner i dyn kunde de lättare människorna springa fram och döda djuret utan problem.

Man använde eld för att driva djuren framåt. Människan är det enda djuret som inte är rädd för eld. Fanns det stup i närheten drev man djuren över stupets kant och kunde lätt avliva de skadade djuren efter det att de slagit i marken.

Man började fiska mycket mer och utnyttja möjligheten att använda båtar i jakten.


Vad fick man från havet?

Genom att tillverka enkla kanoter, antagligen genom att sy fast hudar på en trästomme, kunde man ta sig ut till öar och utöka jaktmöjligheterna. Man jagade mycket säl och sjöfågel. På många områden skapades stora grupper av öar när isen smälte och havsnivån höjde sig och dessa "arkipelager", stora områden med öar, blev perfekta för stenåldersmänniskorna som kunde leva som "nomader". Då hade man aldrig en fast boplats utan bodde en tid i enkla hyddor vid kusten och när bytesdjuren började ta slut var det bara att packa ner tillhörigheterna i kanoterna och paddla till ett nytt ställe de kunde bo på. Spåren av dessa tillfälliga boplatser finns numera långt under havets yta eftersom havsnivån stigit med upp till 70 meter sedan istiden.

UM6731_21v_s.jpg

8000 år gammal fiskekrok av ben, från Lysekil

Kunde man fiska?

Man fiskade mycket. De som levde längs havet använde sig av snidade benkrokar för att fånga fisk, några få finns bevarade, medan de som levde längre in i landet verkar ha fiskat mer med nät och mjärdar. Världens äldsta fisknät hitades i Finland och var gjort av videbast (det trådiga lagret under barken på vide), man använde flöten av tallbark för att hålla nätet vid ytan. Både mjärdar och nät är fasta fiskeredskap som de väntade på att fisken själv skulle simma in i. På vissa ställen byggdes "laxfällor", stenmurar under vattnet i grunda vikar som fisken kunde simma över vid högvatten men när det blev lågvatten blev fisken fångad bakom stenmuren och var lätt att ta upp.

ART-INLINE-0-mjarde2_75293a.jpg

7500 år gammal mjärde, hittad utanför Malmö

Levde man bara på jakt och fiske?

Jakten var antagligen lika viktig som insamlandet av bär, nötter, frukt och ätliga rötter. Människorna levde ett kringflackande liv utan fast bostad. Man beräknar att varje familj behövde ett område på 1 x 1 mil som de kunde samla in sin föda på för att kunna överleva utan att svälta. Var det ett bra område med mycket mat beräknar man att familjen behövde jobba två dagar i veckan på att samla in mat, ved och annat familjen behövde, fem dagar i veckan var ledig tid. På många platser verkar man ha haft vinterbostäder och sommarbostäder så att man bara flyttade fram och tillbaka mellan två platser och utnyttjade allt ätbart på den ena platsen innan man flyttade tillbaka till den andra. Antagligen var detta beroende av hur bytesdjuren flyttade och rörde sig mellan vinter och sommar.

Hur smyckade man sig?

Världens äldsta trästatyett, 7500 år gammal.

Man smyckade sig antagligen med det man hittade i naturen: fågelfjädrar, snäckor, blommor, bärnsten osv. Eftersom det finns så få lämningar efter människor från den här tiden finns väldigt litet kunskap om hur de smyckade sig och klädde sig. Det mesta har ruttnat bort i oupptäckta, okända gravar.

Hur begravde man de döda?

Det finns ytterst få kända gravar från den här perioden i Norden. Orsaken till det är att människorna var nomader och inte bodde kvar på samma ställe. När någon dog begravdes antagligen den personen på samma plats. Det fanns ingen plats, som våra kyrkogårdar, där man begravde flera på samma ställe. Att man var nomad innebar också att man inte kunde bära med sig särskilt mycket och det gjorde att gravgåvorna, det man gav den döde som hjälp oå vägen till dödriket, inte blev särskilt stora.

I Motala har man hittat 8000 år gamla skallar spetsade på träpålar i det som var en sjö på stenåldern, men man är osäker på om det var en begravning av kära släktingar eller om det var fienders huvuden man satt upp på pålar som varning.

Källor

http://www.nba.fi/sv/nationalmuseum/undervisning/undervisningspaket/forhistoria/uppgifter/svar2

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4700206

Bildarkiv

www.sydsvenskan.se/Images/media_copied/2007/05/07/ART-INLINE-0-mjarde2_75293a.jpg

Bild på mjärde