Kriget mellan Iran och Irak

Barnsoldater var vanliga i Irans armé. Ofta fick de springa först över minfälten så att de utbildade, värdefulla, soldaterna klarade sig

Kapitlet är en del av både momentet Konflikterna under Kalla kriget och inledning till momentet "Kriget mot terrorn. Det passar bäst för år 9 eller för gymnasiet.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Inledning
3 Kriget
- 3.1 Kurderna i Irak
- 3.2 Tankerkriget
4 Avslut
5 Konsekvenser
6 Källor
- 6.1 Bildkällor

Bakgrund

Några år efter att Irak blivit fritt från britterna 1958 började landets ledare, Saddam Hussein, se över de landområden som han ansåg var värdefulla för Irak men som inte var del av landet. Främst gällde det oljefälten i Iran strax öster om Tigris, städerna vid gränsen mellan Iran och Irak vid Persiska viken där Irans olja raffinerades, samt Shatt al.-Arabs östra flodbank som även den låg inom Irans gränser. Den som höll både västra- och östra stranden på Shatt al.-Arab kontrollerade samtidigt all trafik in och ut ur floderna Tigris och Eufrat.

Saddam Hussein vid krigsslutet 1988

Saddam Hussein väntade på ett tillfälle när Iran inte var starkt. Det kom i samband med de två revolutionerna i Iran. Under den första sa Irans regering upp de avtal landet haft med USA. Under den andra, den islamistiska revolutionen när Khomeini och ayatollorna tog makten, riktades Irans väpnade resurser, polis och militär, mot landets egna befolkning istället för mot yttre hot.

En viktig anledning till kriget, förutom pengar, var att Iraks ledning hade sett med oro på hur snabbt Iran blev extremt islamistiskt. Eftersom shiamuslimer var i majoritet i Irak, precis som i Iran, var de rädda att islamiseringen skulle spridas från Iran, till Irak, och därför måste den stoppas.

Dessa bakomliggande orsaker gjorde att Saddam Hussein tog chansen att anfalla Iran. Han förväntade sig ett kort krig, men så blev det inte.

Inledning

Det platta landskapet gjorde det lätt att ta sig fort fram

Först anföll Iraks flygvapen Irans flygfält för att förstöra så mycket som möjligt av Irans stridsflyg. Därefter skickade Irak in en armé på 600 000 man in i Iran, välutrustade med sovjetiska stridsvagnar, beskyddade av både stridsflyg och attackhelikoptrar från det irakiska flygvapnet.. Landskapet i västra Iran är platt och det går att ta sig fram fort med fordon. Mot sig hade irakierna 120 000 dåligt utrustade iranska soldater som dessutom helt saknade skydd från stridsflygets attacker. Segern verkade given på förhand.

Redan efter tre dagar belägrade Iraks trupper Irans viktigaste städer för landets oljeindustri: Abadan och Khorramshahr, samtidigt som all trafik på Shatt al.-Arab stoppades.

<Shatt al-Arab på kartan, tillsammans med Basra (Irak) och Abadan och Khorramshahr (Iran).

Irans ledning skickade "Revolutionsgardet" mot de invaderande irakierna. De hade i princip bara raketgevär och vanliga gevär att slåss med, men de var övertygade om att de slogs för en bra sak och att det inte gjorde någonting om de dog eftersom de då blev martyrer och garanterats en plats i paradiset av ayatollorna. Deras mod straffade sig genom enorma förluster, men de stoppade upp Iraks invasion. Utöver det fick Iran upp delar av sitt flygvapen samtidigt som långskjutande artilleri från Irans inre spred död och förstörelse bland de irakiska trupperna, som var lätta måltavlor i den öppna terrängen.

Iraks trupper tvingades dra sig tillbaka mot sitt lands gränser för att förenkla transporterna av ammunition, mat och utrustning till soldaterna, och bygga upp försvar mot Irans allt hårdare angrepp. Kriget, som ursprungligen gick snabbt, tappade farten och övergick till ett ställningskrig liknande det på Västfronten under första världskriget.

Kriget

Iran hade ett vapenembargo, ingen fick sälja vapen till dem efter ayatollornas maktövertagande. De kopierade snabbt ryska raketgevär och tillverkade egna.

När Iran samlade ihop nya trupper för att ersätta de som dog vid fronten gick man oftast in i fattiga byar på landsbygden. Unga män lovades en plats i paradiset och gavs en bristfällig utbildning tillsammans med ett gevär innan de skickades ut för att dö. På det viset fick de soldater som både var lojala mot ayatollorna och ina närmaste vänner men samtidigt tömdes hela byar på unga män.

Iran använde sig ofta av grodmanssoldater som kunde ta sig osedda över Tigris, under vattnet

Irans flygvapen bombade gränsstäder i Irak, Irans trupper tog sig över Tigris för anfall mot mål långt innanför gränsen, trots svåra förluster varje gång. Ingen kände sig säker längs gränsen.

Efter en tid hade mer än en femtedel, över 100 000 man, av Iraks soldater dödats eller skadats så att de inte kunde slåss, utan att någonting egentligen vunnits. Kriget stannade upp, soldater på bägge sidor grävde ner sig i skyttegravar och inget mer verkade hända. Saddam Hussein blev desperat.

Fram tills dess hade Saddam Hussein byggt upp sin krigsmakt med hjälp av Sovjetunionen. Nu började pengarna ta slut samtidigt som han måste köpa nya vapen för att hålla igång kriget. Pengar lånades från främst Kuwait och Saudiarabien, som också ställde upp med mer vapen. Men även USA, som såg Iran som sin största fiende i Mellanöstern, såg till att Irak fick tillgång till moderna vapen.

Saddam Hussein hade i hemlighet låtit tillverka stridsgas liknande den som användes under första världskriget. Enligt internationella avtal var det förbjudet att använda giftgas i krig, men det struntade han i. Med hjälp av små spaningsplan släpptes behållare med både nervgas och senapsgas över Irans trupper, som oftast var nedgrävda i bunkrar eller skyttegravar dit gasen, tyngre än luft, lätt sjönk ner och dödade de sim sökt skydd där.

SCUD-missil redo att avfyras

Från 1984 började dessutom Irak att beskjuta Teheran, Irans huvudstad. Det skedde genom "SCUD", ett missilsystem inköpt från Sovjetunionen och ombyggt för att förlänga räckvidden på missilerna så att de kunde avlossas i skydd, inne i Irak. SCUD-missilerna gick inte att styra och det var främst civila boende i Teheran som dödades av attackerna, som vanligtvis skedde nattetid när folk låg och sov. Iran kunde inte nå lika långt med sina vapen, men använde sitt flygvapen till att attackera gränsstäder i Irak. Eftersom attackerna skedde mot städer, som var civila mål, kallas den här delen av kriget för "Städernas krig".

Kurderna i Irak

Peshmergasoldat, Kirkuk 2009

Ett stort problem var den kurdiska befolkningen i norra Irak. När kriget började valde kurderna att använda sina vapen mot Iraks armé, för att på det viset försöka skapa ett eget land i norra Irak när Saddam Hussein var upptagen med att slåss mot Iran. Ett frihetssträvande som Iraks ledning knappast kunde godkänna eftersom ett av Iraks mest värdefulla oljefält ligger i norra Irak runt staden Kirkuk, just i den zon kurderna ville ha som sin.

Gasattacken mot Halabja, 1988

Kurderna fick hjälp från Iran under sitt frihetskrig. Iran såg det som att "min fiendes fiender är automatiskt mina vänner". Kurdernas armé, även kallad "Peshmerga", bestod som mest av 14 000 soldater, både män och kvinnor, som slogs för ett fritt Kurdistan. När kurdisk gerilla började anfalla oljeledningarna mellan Kirkuk i Irak och Turkiet, de enda Irak hade kvar för oljeförsäljning över land, kände Saddam Hussein att han måste göra någonting. Den kurdiska staden Halabja bombades med cyanidgas, samma sorts gas som tyskarna använde i koncentrationslägren under andra världskriget. Över 5000 civila kurder dödades nästan omedelbart. Gasen är tyngre än luft, så de små barnen dog först eftersom de var närmast marsken.

Tankerkriget

Iran använde små, snabba båtar för att kunna attackera misstänkta fartyg till- och från Kuwait

Den andra vägen för Iraks olja att nå världsmarknaden var genom grannlandet Kuwait. Men fartyg från Kuwait som Iran misstänkte fraktade irakisk olja anfölls skoningslöst av Iran. Oljefartygen angreps med hjälp av små, snabba båtar som var svåra att slå ut. På båtarna fanns robotar för att sänka fartyg, eller soldater med raketgevär som skadade fartygen så att de tvingades in i hamn igen. Som svar anföll irakiska stridsflygplan fartyg från Iran som fraktade iransk olja ut ur Persiska viken. Men nu började stormakterna att reagera. Utan olja från Irak eller Iran steg världsmarknadspriset på olja.

Iranska soldater anfaller en oljetanker

Genom att "flagga om" oljetankers i Kuwait, så att de inte längre tillhörde något land i Mellanöstern utan USA, kunde Kuwait kräva att USA ställde sig på Kuwaits, och indirekt Iraks, sida i konflikten. Mot Iran. USA hade rätt att skydda oljetankers som seglade under USA:s flagga. Trots det fortsatte Iran att attackera fartyg som lastat olja i Kuwait men som seglade under andra länders flagg, vilket tvingade USA:s president Ronald Reagan att meddela Iran och resten av världen att USA skulle beskydda samtliga fartyg som fraktade olja i Persiska viken från iranska attacker. Krigsfartyg från både USA och Sovjetunionen började gå i konvoj med oljetankers från Kuwait, Saudiarabien och Förenade arabrepublikerna, vilket stoppade alla Irans attacker på fartygen. Istället släppte Iran ut minor på internationellt vatten i Persiska viken, mot internationella lagar och regler om krigföring.Totalt sänktes eller skadades nästan 600 oljetankers och andra handelsfartyg under "Tankerkriget".

Det iranska minläggningsskeppet "Iran Ajr" som bordades och sedan sänktes av USA:s flotta, som straff för att de la ut minor

Avslut

FN fungerade som medlare i kriget. Inget land hade vunnit någonting på det långa kriget samtidigt som hela världens ekonomi påverkades av krigets följder när exporten av olja från Persiska viken ströps. Augusti 1988 kom slutligen representanter från Iran och Irak överens och skrev under ett fredsavtal. Irans och Iraks gränser fortsatte att vara samma som före kriget. Kriget var officiellt över.

Begravning av döda soldater i Tabriz i Iran 1984

Trots enorma militära insatser lyckades inte Iran ta Iraks viktigaste oljestad Basra, eller Shatt al.-Arabs västra strand. Irak lyckades å sin sida inte heller att erövra Shatt al.-Arabs östra strand eller Irans viktiga oljeraffinaderier i städerna Abadan och Khorramshahr, i Iran.

Ingen sida vann någonting men bägge sidor hade enorma förluster av soldater. Minst 1 000 000 soldater miste livet, kanske det dubbla. 50 000 - 100 000 kurder endera dog i striderna, eftersom de oftast skickades ut i främsta leden vid attacker av både Irak och Iran, eller dog tillsammans med Peshmergan när de kämpade för ett fritt Kurdistan.

Det skulle ta ända fram till 2003 innan de sista krigsfångarna utväxlats mellan Iran och Irak.

Saddam Hussein utropade sig själv som segrare, satte upp statyer och byggde den berömda "svärdsportalen" vid infarten till Bagdad, trots att han inte lyckades vinna någonting alls i kriget.

Infarten till Bagdad, byggd som ett minne efter segern 1988. På bilden kör amerikanska pansarvagnar in under kriget 2003

.

Konsekvenser

USA tog öppet ställning för Irak, mot Iran, under kriget. Något som skapade frostiga relationer mellan de två länderna. USA och Iran har fortfarande samarbetsproblem.

Eftersom Irak använt giftgas i kriget, både mot irakiska kurder och iranska soldater, visste världen att Irak hade massförstörelsevapen - som giftgas klassas som. Det blev i sin tur en orsak till att USA anföll Irak 2003.

Irak byggde upp sin armé med lånade pengar under kriget eftersom landet knappast kunde sälja någon olja. När kriget var över hade Irak en modern armé, men över 100 miljarder i skulder utan någon möjlighet att kunna återbetala lånen. När Saddam Hussein begärde anstånd med återbetalning av lånen från Kuwait, eftersom Iraks oljeindustri var slagen i spillror och det skulle ta flera år att bygga upp den igen, sa Kuwaits kungahus nej. Detta drev i förlängningen fram ett nytt krig mot Kuwait 1990. Saddam Hussein behövde ju inte betala tillbaka lån till ett land han erövrat. Dessutom hade Kuwait varit en del av Irak fram till att britterna lät Irak och Kuwait bli fria länder..