Åtgärder

Industriella revolutionen - nya politiska rörelser

Från Skolbok

Version från den 30 november 2020 kl. 15.12 av Ingemar (Diskussion | bidrag)

Fram till den amerikanska och den franska revolutionen var det en självklarhet att kung, adel och präster hade makten i samhället. I Frankrike kallades detta för L'ancien régime, eller det gamla regeringssättet på svenska. Genom revolutionerna, med sin grund i upplysningens nya syn på människorna, krossades den gamla ordningen. I land efter land tappade härskarna och adeln makten att bestämma hur de ville över folket. Efter Napoleons krig, under Wienkongressen och därefter, försökte kungar och kejsare att ta tillbaka den gamla maktordningen, men misslyckades. Det var slut på kungarnas makt som de påstod att Gud gett dem, nu var det dags för folkets och demokratins tid.


I den industriella revolutionens spår uppstod tre olika politiska riktningar: konservatism, liberalism och socialism. De kommer ur den tidens uppdelning av olika klasser i samhället.

  • Adeln stod främst för de konservativa tankarna och det var adeln som gjorde vad den kunde för att försöka bevara de fördelar den haft, tillsammans med kungen och kyrkan, sedan medeltiden.
  • borgarklassen representerades av Liberalerna. Borgarna blev allt rikare ju längre den industriella revolutionen pågick i ett land och hade många gånger mer pengar än adeln. Det gjorde att liberalerna, precis som de konservativa, gjorde allt de kunde för att lagar om skatter och avgifter inte skulle gälla dem. De pengar borgarna hade jobbat ihop ville de behålla.
  • Arbetarna samlades under socialismens röda fanor. Arbetarna ville ha rättvisa jämfört med det liberalerna och de konservativa hade. Bättre arbetsvillkor, högre löner men kanske främst samma representation i riksdagar och regeringar som liberaler och konservativa redan hade.


Konservatism

Konservatismens rötter går tillbaka till franska revolutionen och de adelsmän som ville behålla sina privilegier. De konservativa ansåg att det var dumt att ändra samhället utan att ha en tydlig idé över vad som skulle komma istället. De konservativa hade alltid haft makten och det var något de kämpade för att behålla. För de konservativa var kyrkans ställning i samhället viktig. De konservativa ansåg att ojämlikheterna i samhället är skapade av Gud och därför bör de bestå. Religionen var, och är, en kärnfråga för de konservativa eftersom de ansåg att de kristna värderingarna var viktiga för att skapa ett samhälle. I det ingick de fattigas respekt och vördnad för överheten, som präster, kungar och adeln, samt att hylla kärnfamiljen där sex utanför äktenskapet, skilsmässor och aborter inte får förekomma. Andra viktiga frågor för de konservativa var de rikas rösträtt, de rikas möjlighet till högre utbildning och därefter rätt till statliga arbeten samt att få sitta i en lagstiftande församling. För en konservativ fanns inget klassamhälle. Alla föddes till den plats de förtjänade i samhället.

Man brukar säga att det alltid är de konservativa som suttit med makten, men att konservatism som politisk riktning har sin grund i boken "Reflektioner om franska revolutionen " av Edmund Burke, som utkom 1790. Det var de konservativa som främst tog till sig den nya strömningen under 1800-talet, romantiken, där det var viktigare att något kändes bra än att det var vetenskapligt korrekt.

När socialisterna försökte organisera arbetarna och starta fackföreningar under 1800-talet var det de konservativa som främst motarbetar dem och ropar på både tuffare tag från polisens sida och hjälp från militären för att stoppa arbetarnas protester. 1904 skapades det konservativa partiet Allmänna valmansförbundet som en reaktion mot socialisternas försök att ta politisk makt. Idag heter partiet moderaterna. Bland stridsfrågorna fanns att rikas röster skulle vara viktigare än fattigas och att kvinnor skulle stoppas från att få rösträtt.

I den franska Nationalförsamlingen satt de konservativa på salens högra sida, räknar från ordförande, och därför säger vi än idag att konservativ politik är detsamma som högerpolitik. I svensk nutida politik räknas: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som konservativa partier. Jämfört med politiken i USA är Moderaterna det parti som ligger närmast Demokraternas politik medan Sverigedemokraternas politik ligger närmast Republikanernas.


Liberalism

Liberalismen har sina rötter i en tid när orättvisorna i samhället var enorma. Kungen var den med makt. De rika i överklassen levde i lyx och överflöd, som bekostades med vinsten som gjordes i fabrikerna där de fattiga arbetade. Svenska kvinnor var fortfarande omyndiga utan en man som tog hand om dem, och det var fortfarande lagligt för männen att slå eller våldta sina fruar.. Liberalismens medlemmar var främst de rika som varken tillhörde adeln eller uppskattade kungen, och då främst borgarklassen. För en liberal fanns inget klassamhälle. Alla hade samma möjligheter till ett bra liv och det var de människor som inte ansträngde sig som blev fattiga.

Borgarklassen bestod av en blandning av människor med bättre bildning och ekonomi än arbetarklassen. De var till exempel: läkare, lärare, jurister, revisorer, ingenjörer och andra högutbildade människor som haft råd med en universitetsutbildning. Till dem hörde också kapitalisterna. De var främst olika framgångsrika egenföretagare. Kapitalisterna behövde inte alltid någon högre utbildning, men deras barn blev vanligtvis skickade till universitet när föräldrarna fått tillräcklig hög inkomst från sina affärer.

De liberala hittas mer mot den politiska mitten. För en liberal är valfriheten varje persons frihet att själv välja, viktig. Välja vad? Välja allt, från arbetsplats till vem man gifter sig med. Liberaler tror på marknadsekonomi, att det är tillgång och efterfrågan som styr vad som köps och säljs i ett land och att staten inte ska påverka det med skatter och avgifter. För svenska liberaler ingick också kvinnors rätt att bli myndiga och rätten för dem att att få rösta.

Men de fattigaste hade ingen valfrihet. De hade knappt råd med kläder, mat och tak över huvudet. Än mindre till sjukvård. Därför ansåg de liberala att det var viktigt att arbeta socialt för de svagaste i samhället och försäkra sig om att även de fick en levnadsstandard de kunde överleva på, trots att det innebar att staten tvingades betala deras försörjning med skattepengar. Men helst skulle pengar till de fattigaste bekostas med gåvor från rika människor, inte skattepengar.

I svensk nutida politik räknas: Liberalerna, och till viss del både Miljöpartiet och Centern, som liberala partier.


Kapitalism

Genom att den rika överklassen och borgarna i medelklassen blev allt rikare fick de också allt mer makt i samhället. Det blev normalt att kräva en viss inkomst för att ens ha rätt att rösta till riksdagen i Sverige och liknande organisationer i andra industriländer. Genom att det var de rika som kom in i de lagstiftande församlingarna var det också naturligt att det var de rika som skapade lagarna i landet. Lagar som vanligtvis var snälla mot de rika men mindre snälla mot de fattiga, allt för att de rika skulle få behålla sin makt och sin rikedom. När landet blev allt rikare genom handel med fabrikstillverkade varor blev därför också de rika allt rikare utan att de fattiga fick det bättre. Klyftan mellan de få som ägde mycket och de många som knappt hade mat för dagen växte sig allt djupare.


Socialism

När socialismen spreds i samhället hade vi extrema skillnader mellan de fattiga, som ofta arbetade under slaveriliknande förhållanden i fabrikerna, och de rika som bland ammat ägde fabrikerna. För en socialist var det klassamhället, allt från vilka föräldrar en person hade till vilka studenter ett universitet tog in, som avgjorde om en människa skulle bli fattig eller rik. Individen hade liten eller ingen möjlighet att påverka sitt liv.

Grunden till socialismen hittar vi bland fabriksarbetarna. När folk flyttade in från landsbygden till städerna kunde fabriksägarna välja och vraka bland arbetssökande. Arbetslösheten var hög i städerna och fabriksägarna krävde väldigt mycket av arbetarna utan att ge dem särskilt mycket tillbaka. Låga löner, långa arbetsdagar, farliga arbetsuppgifter och så vidare var det vanliga. Den som klagade eller skadade sig blev avskedad. Det fanns alltid andra som ville ta jobbet istället.

I början fanns ingen skillnad mellan socialism och kommunism. Att kämpa för att arbetarklassen skulle få det bättre var grunden för båda ideologierna. Socialismens grundideal är "Enade vi stå, söndrade vi falla". och det var till slut det enda sättet att ändra arbetsförhållandena. Precis som under franska revolutionen insåg de fattiga att om de bara var tillräckligt många som hjälptes åt, så gick det att driva igenom förändringar. En rik sågverksägare kunde avskeda en arbetare som strejkade, men om alla strejkade samtidigt blev det omöjligt att avskeda allihop. Vem skulle då sköta sågverket?

I Sverige bildades det socialdemokratiska partiet 1889. Partiets mest kända grundare var August Palm. I den franska Nationalförsamlingen satt de socialistiska på salens vänstra sida, räknat från ordförande, och därför säger vi än idag att socialistisk politik är detsamma som vänsterpolitik.

I svensk nutida politik räknas: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Feministiskt initiativ, och till viss del, både Miljöpartiet och Centern, som socialistiska partier.


Fackföreningarna

Ursprungligen, från slutet av 1700-talet och 1800-talets början, bildades hemliga föreningar för arbetare som ville hjälpa varandra eller hjälpa barn och änkor till arbetare som dött i kampen för att få ihop pengar till familjen.

I början var fackföreningarna olagliga, det var straffbart att arbeta fackligt. Men ju fler som var med i en fackförening, desto fler kunde tas ut i strejk och desto starkare blev alla medlemmarna gemensamt. Efter 1840 började politiker och fabriksägare att inse att bästa sättet att minska strejkrisken var att ge arbetarna högre löner, och långsamt förbättrades arbetssituationen. Med högre löner ökade också köpkraften hos arbetarna, som var en stor kundgrupp, så att fabriksägarna kunde sälja mer av sina varor.

Med tiden utvecklades föreningarna så att de täckte olika yrken. De som arbetade på metallverkstäderna bildade en fackförening, de som arbetade på sågverken en annan och så vidare. Från 1800-talets slut började olika fackföreningar att bildas. I Sverige bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) 1889 och fackföreningarnas landsorganisation (LO) 1898. När fackföreningarna blivit lagliga blev fackföreningarnas ledare ofta politiker och ledare för olika socialistiska politiska partier. Därför var det vanligt att fackföreningarna samarbetade både politiskt och ekonomiskt med det socialdemokratiska partiet, mot de liberala och de konservativa partierna.

Vad ville de svenska fackföreningarna? De ville ha maximalt åtta timmars arbetsdag, de ville att arbetare skille få ledig tid med familjen på sommaren, men mest av allt ville de att alla skulle ha lika rösträtt oavsett inkomst.


Kommunism

En mer extrem variant av socialismen var kommunismen. Den hade sin grund i Karl Marx och Friedrich Engels manifest Kapitalet från 1848, eller Das Kapital som boken hette på originalspråket tyska. Inledningsmeningen har blivit klassisk: "Det går ett spöke genom Europa, kommunismens spöke". Kommunismens grundtanke är :"Från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov." Är du ung och stark ska du arbeta mycket så att din inkomst kan täcka gamla pensionärers behov på ålderdomshemmet också. För att vara säker på att arbetarnas inkomster fördelas på rätt sätt ska arbetarna helst inte ha några löner utan de ska arbeta gratis och det är staten som ska se till att deras behov blir uppfyllda. Samhället blir kontantlöst medan det är de styrande som tar in alla pengar från handeln med andra länder. Ett problem i kommunistiska länder är att ledarna ofta ansett sig ha mycket fler behov än befolkningen i övrigt och de har levt lyxliv samtidigt som befolkningen svultit.

Kommunismen förutsatte att den rika överklassen inte skulle skänka bort det de ägde till den fattiga arbetarklassen frivilligt, därför ingick väpnad kamp i den kommunistiska ideologin. Det första land som blev kommunistiskt var Ryssland, och inte förrän efter en revolution och ett blodigt inbördeskrig. Numera finns bara tre uttalade kommunistiska diktaturer kvar: Kina, Kuba och Nordkorea.


Klassamhället

Fanns det ens ett klassamhälle? Finns det kvar? Den diskussionen finns bättre beskriven i kapitlet om Industriella revolutionen - misären och lyxen.


Källor

Clio online: Klassamhället, av Anton Dilber.

https://detgodasamhallet.com/2020/10/17/hittat-pa-natet-allmanna-valmansforbundet-grundas-1904/


Bildkällor

Alla bilder från Wikimedia Commons, utom: