Europa efter Napoleon

Vad hände vid Wienkongressen?

Europa 1815, uppdelningen efter Wienkongressen

Efter Napoleon skickats till Elba satte sig segrarmakterna, inklusive representanter för den franska kungafamiljen, och delade upp Europa mellan sig. Merparten av de landområden Frankrike erövrade under Napoleon återlämnades till sina gamla härskare och flera försök gjordes att återinföra enväldig kungamakt i dem, men de misslyckades. Det viktigaste var ändå att ledarna skapade en maktbalans i Europa genom Wienkongressen och de nya gränser som bestämdes i Europa. Inget land skulle bli så mäktigt som Napoleons Frankrike blivit. De nya gränserna i Europa gick ibland rakt genom områden där folk med samma kulturella rötter bodde. Det innebar att människor som såg sig själva som samma folk, delades upp i olika länder. På andra platser trängdes olika folk in i samma land, trots att de såg varandra som fiender. Detta var gränsdragningar som skulle leda till problem i Europa ända in i vår tid.

Det delegaterna missade var att uppdelningen av Europa var på väg att skapa en helt ny stormakt i Europa; Tyskland. Men för det krävdes tre steg.

Tysk-romerska riket före Napoleon

Före Napoleon hade det tysk-romerska riket i Centraleuropa bestått av en mängd småstater. Napoleon enade dem genom att erövra dem och göra dem franska. Dessutom ville han inte ha två kejsare i Europa och avskaffade därför det tysk-romerska kejsardömet, som funnits drygt 1000 år. Napoleon insåg inte att det var första steget till att bilda ett framtida, starkt Tyskland.

Den tyska staten Preussen insåg att landet måste moderniseras för att inte förlora fler krig, som de gjort mot Napoleon. Både krigsmakten och industrin rustades upp med industriella revolutionens modernaste vapen och uppfinningar. Snart blev Preussen den ledande nationen med germansk kultur. Det var det andra steget till att bilda ett framtida, starkt Tyskland.

Tredje steget var en stark ledare, och det skulle man få i preussaren Bismarck, som föddes samma år som Wienkongressen hölls.

Hur kunde nationalismen bli så stark i Europa?

Det finns två former av nationalism:

• Stats-nationalism, som betyder att alla som bor i ett land tillhör samma nation. Det har ingen betydelse var de som bor där är födda eller kommer ifrån. Bara de går med på att följa landets lagar blir de accepterade av nationens ledare. Genom de franska upplysningsförfattarnas arbete, franska revolutionen och sedan Napoleon var detta grundtanken i Frankrike. Du behövde inte födas i Frankrike för att bli fransman. Alla som hamnade inom Frankrikes gränser var automatiskt del av den franska nationen.
• Etno-nationalism är motsatsen. Den elaka lillebrodern, om du så vill. Etno-nationalisterna anser att alla som talar samma språk, delar samma traditioner och har samma kultur automatiskt tillhör samma nation, oavsett om de råkar befinna sig i samma- eller olika länder. Detta var grunden för nationalismen i de olika tyska småstaterna. De enades i striderna mot den gemensamma fienden Napoleon, och sedan fortsatte samarbetet. Napoleons erövringar i Italien ledde till en nationalism som enade de italienska småstaterna till en enda nation under Garibaldis ledning. Nackdelen med etno-nationalism är att den skapa en uppdelning på "vi" och "dem", och indirekt antas de andra alltid vara lite sämre än "vi". Något som i sin tur kan leda till otäcka saker som folkmord.

Garibaldi, som skapade ett enat Italien under 1860-70 talen

Vad hände i Frankrike?

Kungamakt infördes i Frankrike efter Napoleon men kungen var impopulär. När han försökte ta ifrån alla borgarna rösträtt 1830 blev upploppen i Paris så våldsamma att kungen flydde till Storbritannien.

En ny kung utsågs men även han blev impopulär, vilket ledde till nya uppror i främst Paris 1848 där borgarna återigen krävde allmän rösträtt, och inte rösträtt baserad på inkomst. Som Nationalförsamlingen införde under Napoleons tid. Regeringen avgick och den nya regeringen gav borgarna rösträtt, men inte bönderna. De som slagits i revolutionen och var med om 1830 års uppror, de fick ingenting nu. När soldater sedan sköt ner demonstrerande bönder exploderade upproren. Mer än 3000 barrikader byggdes på Paris gator för att skydda demonstranterna mot soldaternas kulor. Även denna kung tvingades fly till Storbritannien och Frankrike omvandlades till republik med president istället för kung.

1848 års uppror spred sig. Först genom Frankrike, sedan till stora städer runt om i Europa, som Sevilla, Berlin, Wien, Budapest och Milano, för att nämna några. Överallt ville arbetare och bönder få bort kungarna och få rösträtt. Upproren misslyckades, men nationalismen spred sig genom Europas länder. I Frankrike avsattes presidenten och en ny kung besteg tronen 1848, Ludvig Napoleon Bonaparte, Napoleons brorson, kallad Napoleon III.

Vad hände i Preussen?

De 38 olika småkungarikena i norra Europa med tysk kultur samlades sedan gammalt i ett förbund: "Tyska förbundet", tillsammans med Österrike. Österrike var det mäktigaste landet i förbundet och det som mest kämpade mot Frankrike. Därför var alltid Österrikes kejsare ledare för förbundet. När handeln ökade under industriella revolutionen uppstod problem. Den som fraktade varor genom de olika tyska småländerna var tvungen att betala tull vid varje gräns. Många handelsmän och industriägare, de som tillhörde borgarklassen, ville ta bort tullavgifterna för att öka vinsterna och förbättra handeln. Den stadigt ökande nationalismen gjorde också att allt fler i de olika smårikena pratade om ett enat Tyskland. En nation för ett folk med ett gemensamt språk och gemensam kultur.

Vem var Bismarck?

Otto von Bismarck

Preussen var det största av de små kungarikena och i mitten av 1800-talet fick riket en ny kansler i "Otto von Bismarck". Han ville göra Preussen till ledare för Tyska förbundet och Preussens kung Vilhelm I kung över Tyskland, men för att lyckas med det måste han försvaga Österrike så landet blev svagare än Preussen. I Bismarcks plan ingick tre krig: Först Danmark, sedan Österrike, sist Frankrike. Bismarck var konservativ och gillade inte tidens idéer om demokrati, förhandlingar och alla människors lika värde. Tvärtom, i ett tal 1862 sa han: "Man löser inte tidens stora frågor med tal och majoritetsbeslut, detta var de stora felen man begick 1848 och 1849, utan med järn och blod.".

Kriget i Danmark gällde de två sydligaste hertigdömena: Schleswig och Holstein. Även i Danmark var nationalismen populär och danska nationalister ville göra Schleswig danskt. Det kunde inte Tyska förbundet acceptera, då hertigen var tysk. Kriget var ett faktum, och Preussens och Österrikes gemensamma armé besegrade snabbt Danmark 1864.

Schleswig-Holstein i rött, Preussen i blått

Ovänskapen mellan Österrike och Preussen började när de två länderna skulle avgöra vem som skulle ta över kontrollen av Schleswig och Holstein. Österrike anföll Preussen 1866, men förlorade stort och kriget var över på en månad. Skillnaden mellan dem var att Preussen tagit till sig nymodigheter från den industriella revolutionen, till skillnad från Österrike. Preussens soldater hade gevär som laddades bakifrån med patroner medan Österrikes soldater fortfarande använde mynningsladdade musköter. Preussen fraktade sina soldater med tåg och kommunicerade med telegraf medan Österrikes armé fortfarande gick mellan striderna och hade kurirer som sprang eller red med meddelanden mellan ledningen i Wien och soldaterna vd fronten. Österrike fick en snäll fred, Bismarck ville inte göra en nation med tyska rötter till sin fiende, men det var uppenbart för alla att Preussen blivit Tyska förbundets ledare.

Alsace-Lorraine

Kriget i Frankrike gällde främst landområdena vid floden Rhen. De hade länderna slagits om till och från i flera hundra år. Frankrike hade en svag kung i Napoleon den III som helt saknade sin farbror Napoleons skicklighet i krig. Fransmännen såg oroligt på när Preussen bildade ett nytt handelsförbund, "Nordtyska förbundet" där 21 tyska stater ingick med Preussen som ledare och som Österrike inte fick vara med i. Det fanns dock fyra tyska riken i söder som inte vågade gå med i Nordtyska förbundet, av rädsla att reta upp Frankrike. Viktigast av dem var Bayern, det största tyska kungariket i syd. Bismarck planerade att besegra Frankrike i ett krig för att på så vis få över även de fyra sydliga rikena i sitt förbund, samtidigt som Frankrike kung ville få med sig parlamentet i ett krig föra att stoppa Preussen från att bli för mäktigt.

1870 röstade Frankrikes parlament för ett krig. Napoleon III trodde att Preussen inte skulle stå emot utan Frankrike skulle få en lätt seger. Så blev det inte. I augusti marscherade franska soldater in i Preussen, men drevs snabbt tillbaka. En månad senare togs den franska kungen till fånga under strider vid den franska staden Sedan. Januari 1871 var kriget över. Preussen var överlägsna segrare. Mycket tack vare sin moderna armé som ställdes mot Frankrikes, med samma gamla utrustning som Napoleon använt.

Bismarck sitter med den fängslade Napoleon III

Freden kostade Frankrike de två viktiga landskapen, Alsace och Lorraine, som skänktes till Preussen som krigsskadestånd. Där fanns Rhens västra stränder, bergskedjan, eller horsten, Vogeserna som en naturligt lättförsvarad gräns samt stora fyndigheter med fosforfri järnmalm av extra hög kvalitet som lämpade sig för tillverkning av till exempel kanonpipor till långskjutande kanoner. De sprack annars lätt om det var fosfor i stålet. Förlusten var svår för Frankrike.

För att riktigt förnedra fransmännen samlades de segrande preussiska ledarna i det kungliga palatset Versailles. Där, i spegelsalen, utropade sig Preussens kung Vilhelm till kejsare av det nya riket Tyskland, som Vilhelm I. Wienkongressens idé om jämn fördelning av makt i Europa stämde inte längre. Europa hade fått en ny stormakt som skulle påverka politiken i Europa under hela 1900-taet, men det visste ingen då.

Kröningen av Vilhelm I, observera att Bismarck är i mitten, klädd i vitt Inte Vilhelm.

La belle époque eller "Den väpnade fredens tid"?

Tiden från fransk-preussiska krigets slut 1871 till första världskrigets början 1914 har två olika namn. Det ena är La belle époque som syftar på att det blev en över 40 år lång period av fred i Europa efter nära 80 år av oavbrutna krig. Från revolutionskrigen till Napoleons krig till Preussens tre krig innan Tysklands bildande. Europas folk var helt enkelt trötta på krig och njöt av freden. Det fanns en förhoppning att det äntligen skulle bli en långvarig fred, de mest optimistiska sa "aldrig mera krig". De hade fel.

Den väpnade fredens tid kommer sig av att detta är en period när det gjordes många nya uppfinningar under industriella revolutionen. Det land som inte hela tiden tog till sig den senaste tekniken riskerade att hamna i ett farligt underläge, som Österrike gjorde mot Preussen. Därför rustade alla stormakter under den här perioden. I hamnarna byggdes slagskepp med pansarskrov. I fabrikerna byggdes så tunga kanoner att de måste fraktas på järnväg. Soldaterna utrustades med gevär som kunde laddas om på en sekund med kulor som kunde döda på över 100 meter avstånd. Dessutom experimenterades det med att förbättra Gatlings handvevade kulspruta.

För säkerhets skull ingick stormakterna också olika allianser, för att försäkra sig om andra stormakters hjälp om de blev anfallna. Det var ett farligt spel där misstag kunde få oanade konsekvenser. Ett enda skott mot fel person kunde sätta hela världen i brand. Vilket var precis vad som skedde i Bosniens huvudstad Sarajevo 1914

Handvevad gatlingkulspruta

Källor

Alla bilder från Wikimedia Commons

SOL 3000 Levande historia 8, Natur & Kultur Läromedel 2006

Perspektiv på historien 1b, Gleerups 2011