Rom republiken

Senaten håller rådslag

Innehåll

1 Styrelseskicket
- 1.1 Senaten
- 1.2 Folkförsamlingen
2 Storgodsen ökar i storlek
3 Röster till salu
4 Patron och klient
5 Bröderna Gracchus
6 Marius legosoldater
7 Kriget mot grekerna
8 De puniska krigen
9 Fälttåg i norr och öster
10 Källor:
- 10.1 Åter till historiebokens register,

Styrelseskicket

När romarna jagat bort den siste kungen och tagit makten bestämdes det att Rom aldrig skulle styras av en kung igen. Istället skulle romarna rösta fram den person som skulle styra Rom. De som fick rösta bildade den nya senaten och bestod av dem som tidigare suttit i kungens råd, vilket också var ledarna i de mäktigaste och rikaste godsägarfamiljerna.

Styrelseskicket, sättet att styra Rom, verkade demokratiskt. Det var det inte. Det var djupt orättvist och utformat så att de rika storgodsägarna skulle bli allt rikare på den fattiga befolkningens bekostnad.

Senaten

Curian, senatsbyggnaden, i nutid

”Senaten” styrde Rom och de 300 medlemmarna hette senatorer. Till skillnad från folkförsamlingen i Grekland hade en senator sin plats hela livet. Tillsammans med en hög lön gjorde det senatorer inte behövde arbeta med någonting annat.

Senatorerna röstade fram två konsuler som styrde Rom tillsammans under ett år.

Senaten röstade också fram andra ämbetsmän, alltid två personer på samma post. De kontrollerade varandra så att ingen gjorde någonting olagligt. Undantaget var att senaten, i händelse av krig, kunde rösta fram en ”diktator” för sex månader som hade rätt att styra Rom enväldigt, utan att behöva begära tillstånd eller hindras av någon annan.

Det var senatorerna som bestämde om de olika krigen som Rom startade och även om all erövrad mark egentligen skulle tillfalla staten, var det vanligtvis de olika senatorerna som delade upp de erövrade områdena mellan sig och på det viset blev de redan rika storgodsägarna hela tiden ändå rikare. Dessa rika romerska storgodsägare och senatorer kallades gemensamt för ”patricier”. De vanliga, fattiga romarna kallades för ”plebejer”.

Folkförsamlingen

Folkförsamlingen.

Det fanns också en ”folkförsamling” som leddes av två ”folktribuner” som hade bestämmanderätt när det gällde att skapa nya lagar. Folkförsamlingen hade skapats för att begränsa senatens makt. I folkförsamlingen fick alla som både var män och fria, medborgare i Rom rösta. Tanken var att de fattiga medborgarna i Rom skulle skyddas. I verkligheten var det ändå senatorerna, som med hot och mutor, såg till att medlemmarna i folkförsamlingen röstade som senatorerna ville.

Kapitolium i USA där kongressen med representanthuset och senaten har sina möten. USA har kopierat mycket från Rom..

Uppdelningen av makt är ganska lik den i USA:s kongress i nutid, där Roms folkförsamling fungerade som USA.s representanthus och senaten i Rom fungerade som senaten i USA med skillnaden att platserna i kongressen i USA är tidsbegränsade medan de i senaten och folkförsamlingen i Rom var på livstid.. I USA styr guvernörer i de olika delstaterna, i Rom var det guvernörer som styrde "provinserna", som romarna kallade sina kolonier utanför Italienska halvön.

Storgodsen ökar i storlek

Romerska storgods bestod av många hus som byggdes samman i ett komplex. Vanligtvis med en öppen innergård där tjänstefolk, slavar och djur kunde skyddas vid krig.

Genom alla de krig som Rom vann kom det fler och fler slavar till riket. Slavarna gjorde samma arbete som de vanliga bönderna, men de gjorde arbetet gratis. Detta gjorde att bönder som inte hade så mycket mark inte kunde klara sig utan tvingades sälja marken till rika storgodsägare och försörja sig som hantverkare i staden. Samtidigt började billig brödsäd från erövrade områden runt Medelhavet skeppas in till Rom, något som gjorde att det blev ändå svårare för de redan fattiga småbönderna att klara sig ekonomiskt.

Till råga på allt var många småbönder tvungna att göra krigstjänstgöring och vara borta flera år från sina åkrar. Under den tiden tvingades deras fruar och barn ta hand om gården, vilket ofta var omöjligt. När soldaterna väl kom tillbaka från krigstjänstgöringen hade endera naturen tagit tillbaka marken och det lönade sig helt enkelt inte att bryta marken på nytt utan det var bättre att sälja marken, eller så hade deras fruar fått så mycket skulder att familjen varit tvungna att sälja gården till någon storgodsägare medan mannen var borta.

Allt detta tillsammans gjorde att de rika storgodsägarna hela tiden fick tag på mer och mer billig odlingsbar mark på de fattiga böndernas bekostnad.

Romerska legionärer. Värnplikten var oftast runt sju år.

Röster till salu

Då bönderna inte kunde klara sig på sin jord utan tvingades till städerna uppstod snart bostadsbrist och brist på mat. Dessa arbetslösa bönder blandades med hantverkare som gått i konkurs, butiksägare som konkurrerats ut och dessutom familjerna till alla dessa som varit beroende av mannens arbete för att klara sig. Dessa män som inte ägde mycket mer än kläderna på sina kroppar hade en enda sak de faktiskt kunde sälja eftersom de var romerska medborgare, sin rösträtt i folkförsamlingen. De kallades för ”proletärer” och senatorer som ville styra resultaten i röstningarna i folkförsamlingen kunde få dessa fattiga proletärer att rösta som de ville genom att erbjuda dem pengar, bröd och skådespel.

Patron och klient

En rik patron kunde avlöna många klienter för att försäkra sig om att folkförsamlingen röstade som han ville.

I Rom fanns inget skydd för de fattiga, ingen polis, ingen ordningsmakt, ingen sjukvård, ingen åldringsvård, inget socialkontor eller försäkringskassa som betalade till dem som behövde hjälp. Det enda sättet en vanlig, fattig romare hade att klara sig var genom att skaffa sig en ”patron” (eller patronus). Patronen såg till att den fattige romaren fick hjälp och stöd i utbyte mot att romaren röstade som patronen ville i folkförsamlingen. Den fattige romaren hade blivit ”klient” till den rike ”patronen”. En patron hade normalt sett många klienter, ju fler klienter han hade ju större makt hade han i folkförsamlingen. Att vara klient var värdefullt för den fattige romaren och ofta gick klientskapet i arv från far till son.

Bröderna Gracchus

Tiberius Gracchus blir ihjälslagen med en stol, i senaten

Det var inte alla rika romare som tyckte att det var bra med ett system där de rika kunde utnyttja de fattiga på det sätt som skedde i Rom. Två bröder försökte ändra på lagarna till de fattigas fördel, men båda fick betala med sina liv. Tiberius Gracchus var den äldre brodern. Han hade rest runt i de forna etruskiska områdena i norra Italien och blivit förfärad när han nästan bara såg storgods där slavar arbetade. Han försökte ändra lagarna i Rom så att den mark som erövrades i krig skulle delas ut till de fattiga bönderna eller de jordlösa. Dessutom ville han att den jord som redan delats ut olagligt till patricierna skulle återtas så att även den kunde skänkas till jordlösa.

Gaius Gracchus talar till folket

Till saken hör att dessa lagar redan fanns, men storgodsägarna brydde sig inte om att följa dem. I en debatt i senaten om genomförandet av lagarna blev stämningen så upprörd att det slutade med att senatorerna slog ihjäl Tiberius med sina stolar och slängde sedan kroppen i floden Tibern.

Tiberius hade en yngre bror som hette Gaius Gracchus. Han fortsatte sin broders påbörjade jordreform ungefär tio år senare. Förutom att dela ut jordbruksmarken ville också Gaius att alla män i de erövrade länderna skulle kunna bli romerska medborgare. Det innebar att de också skulle få rösträtt i Rom, kunna köpa billigt bröd och få se på skådespelen gratis. Det slutade med att olika meningsmotståndare började slåss. De som stödde Gaius försökte fly men blev arresterade och sedan avrättade. Totalt var det runt 3000 personer. Gaius själv tog livet av sig hellre än att avrättas av sina meningsmotståndare.

Bröderna Gracchus gravsten

Marius legosoldater

I början av republikens tid var varje romersk man mellan 17 och 46 år som kom från en familj där man ägde sin egen jord tvungen att göra värnplikt. Det innebar att de var soldater för mat, husrum och en väldigt liten summa pengar. Värnplikten varade oftast runt sju år.

Eftersom merparten av soldaterna var bönder innebar det att soldaten inte kunde bruka sin jord under den tiden bonden var soldat. Många soldater stupade eller dog i sjukdomar under de många krigen vilket gjorde att allt fler gårdar stod oanvända. Dessutom ökade rikets yta och krigen fördes allt längre och längre ifrån böndernas gårdar. Till slut blev det ohållbart att ha en armé av bönder, främst eftersom fler och fler bönder tvingades att sälja sin mark och flytta in till städerna då storgodsägarna köpte in marken och lät slavar arbeta på den istället.

Gaius Marius återvänder till Rom

Lösningen kom från en general som hette Marius. Han var populär bland soldaterna eftersom han delade deras liv på alla sätt. Marius gick runt bland de fattigaste proletärerna i städerna och erbjöd dem militär träning och en lön om de blev soldater för honom. På det sättet skapade Marius en yrkesarmé, istället för en armé av värnpliktiga. Soldaterna blev lojala mot Marius och inte till senaten. Det var ju Marius och inte senatorerna som betalade deras löner. Dessutom lovade Marius att alla de soldater som blev för gamla eller skadade för att slåss skulle få en bit odlingsbar mark. I utbyte mot detta röstade soldaterna som Marius ville i folkförsamlingen. Marius blev soldaternas patron och alla soldaterna blev hans klienter, något som gav hon stor makt både som militär och som politiker. För att ta ifrån Marius den makten inrättade senaten till slut en egen yrkesarmé. Det innebar också att vilken man som helst kunde anställas som soldat.

Kriget mot grekerna

Pyrrhus fälttåg mot romarna

För att kunna ta makten över den italienska halvön var romarna tvungna att marschera söderut. De södra kusterna, ända upp till Napolibukten, hade koloniserats av greker. År 334 f.v.t.. när Alexander den store gick till attack mot perserna gick samtidigt hans morbror Alexander av Epiros till attack mot romarna för att öka grekernas inflytande på italienska halvön, men han misslyckades. De grekiska kolonierna hade visserligen stöd från sina hemländer men det tog alltför lång tid att få fram förstärkningar med båtar.

Till grekernas hjälp kom landsteg generalen Pyrrhus med en armé år 280 f.v.t.. Pyrrhus besegrade romarna i en serie av slag som var så förödande för honom själv att han slutligen sa ”En sådan seger till, och jag är förlorad”. Efter det kallas en seger som egentligen är en förlust för en ”Pyrrhusseger”. Det gick helt enkelt inte att besegra romarna i sitt eget land och grekerna drog sig tillbaka till hemlandet eller valde att bli en del av Rom istället.

År 265 f.v.t. hade romarna erövrat de sista grekiska områdena och blivit ensamma härskare på halvön Trots att de var omgivna av hav på tre sidor hade de aldrig lärt sig att bygga riktiga krigsfartyg eller slåss till havs. Det skulle snart förändras.

Romerskt krigsfartyg, vanligast var att först ramma motståndaren och sedan borda det det sjunkande skeppet med trupper och plundra det innan det sjönk.

De puniska krigen

Söder om den italienska halvön, på Nordafrikas kust, låg staden Karthago. Det var huvudstaden för de fenicier som levde i västra Medelhavet. Romarna kallade fenicierna för puner. När romarna tagit kontrollen över fastlandet såg de med giriga blickar ut över haven, men problemet var att fenicierna var skickliga sjöfarare medan romarna knappt hade några krigsfartyg alls. Men romarna kunde i alla fall ta sig till Sicilien, och där började krigen mot Karthago, de "puniska krigen".

(Läs mer om fenicierna.)

Det första puniska kriget

Genom att tvingas slåss mot fenicierna lärde sig Romarna allt om att bygga krigsfartyg och slåss till havs

Under det första puniska kriget använde sig romarna för första gången av krigsfartyg. De hade turen att erövra ett feniciskt krigsfartyg som de sedan monterade ner. Därefter kopierades fartyget, bit för bit. Bitarna skickades till olika romerska skeppsvarv. Med hjälp av dem startades en massproduktion av krigsfartyg som snabbt ökade Roms flotta till samma storlek som Karthagos.

Kriget varade 264-241 f.v.t.. och slutade med att romarna lyckades erövra öarna i Medelhavet mellan Italien och Nordafrika: Sicilien, Korsika och Sardinien. Karthago blev dessutom tvunget att betala ett stort krigsskadestånd i silver till Rom. Ett skadestånd så stort att de inte skulle ha råd att bygga upp krigsmakten igen.

Det andra puniska kriget

Det påstås att endast en av Hannibals 37 elefanter överlevde vandringen över alperna

Utvandrare från Karthago hittade silver i bergen utan för "Nya Karthago" i Spanien, där staden Cartagena ligger nu. Med det silvret kunde Karthago snabbt betala krigsskadeståndet och dessutom bekosta en ny armé och en ny flotta. Något som skapade nya konflikter och ett nytt krig mellan länderna.

Det kriget varade 218-202 f.v.t.. Kriget är mest känt för att Hannibal, en fenicisk general, gick över Alperna med 60 000 soldater och 37 elefanter för att anfalla Rom norrifrån. Hannibal var framgångsrik men lyckades aldrig nå fram till Rom. Kriget slutade återigen med seger för Rom och Karthago tvingades till ett förnedrande nederlag där de tvingades att betala ännu ett enormt krigsskadestånd, de fick inte bygga upp en armé och fick sin flotta begränsad till enbart 10 krigsfartyg. Återigen var Rom övertygat om att Karthago inte skulle bli ett hot i framtiden utan att landet skulle vara kuvat och beroende av Rom för all framtid.

Det tredje puniska kriget

En romersk senator, Cato den äldre, var mycket missnöjd med att Karthago aldrig riktigt besegrades. Han slutade alla tal i senaten med orden ”Carthago delenda est”, eller ”För övrigt anser jag att Karthago skall förstöras”. Han bevisade för senaten att Karthago inte alls var kuvat utan tvärtom hade byggts upp till sin forna glans och fick slutligen över senaten på sin sida. Det var början på det tredje puniska kriget, 149-146 f.v.t. Det slutade med Karthagos totala förstörelse. Befolkning dödades eller såldes som slavar. Staden brändes. Murrester som stod upp efter branden krossades och salt plöjdes ner i jorden så att inget någonsin skulle växa på platsen igen.

Arkeologerna hittar bara rester av murar eter Karthago, i nuvarande Tunisien. Roms förstörelse av staden var nästan total.

Före de puniska krigen var Rom inget annat än en liten stadsstat med mycket problem. Genom krigen mot stormakten Karthago vässades Roms krigsmakt så när krigen var över hade Rom blivit en militärstat med en väloljad krigsmaskin, redo att besegra vilket hot som helst.

Fälttåg i norr och öster

Genom att besegra Karthago tog romarna kontrollen över hela västra delen av Medelhavet.

Fälttågen i norr och öster var inte lika våldsamma. Genom samarbete eller genom att påverka andra folk att slåss mot varandra utvidgade Rom sin makt längre och längre österut. Genom att romarna besegrade hela Grekland under krigen 282-270 f.v.t. tog de över mycket av grekernas kultur. Romare började läsa grekiska författare och grekisk filosofi, de började göra naturtrogna statyer på grekiskt vis och tog till sig grekernas sätt att bygga hus med höga pelare.

Romarna fortsatte sin erövring österut och år 121 f.v.t.. hade de både erövrat och ärvt områden i nuvarande Turkiet som traditionellt sett tillhört Grekland och som testamenterades till Rom av den döende kungen.