England, inbördeskriget

Varför var inte England inblandat i 30-åriga kriget?

Engand var inblandat i 30-åriga kriget, men om man jämför med andra länder var den inblandningen minimal. Orsakerna är flera.

1: Ett krig skulle bli dyrt. I början av 1600-talet hade inte engelska kungen någon egen armé. Ville han ut i krig mot katolikerna var han tvungen att bygga upp armén från grunden. Utbilda soldater, köpa in vapen och utrustning osv. För att få in pengar till det skulle kungen vara tvungen att höja skatterna, och det skulle kunna skapa oroligheter i landet.

2: De få militära aktioner som genomfördes på 1620-talet - expeditionerna mot Cadiz i Spanien och en annan mot Ile de Re i Frankrike - var dyra katastrofer. De snabbt sammankallade och dåligt utrustade engelska styrkorna var amatörmässiga och dåligt ledda. Därför var kungen ovillig att än en gång riskera en massa pengar i vad som förmodligen skulle bli en katastrof igen.

3: Slutligen fanns problem inne i England. Utbrottet av de två biskopskrigen i Skottland 1639-40, ett katolskt uppror i Irland 1641, och slutligen den engelska inbördeskriget som började 1642 innebar att Englands ledare var fullt upptagna av egna konflikter under senare delen av trettioåriga kriget.

Vad var orsaken till inbördeskriget 1642?

Som sagt, kung Karl I av släkten Stuart som var kung i England då hade inte särskilt mycket pengar. På den här tiden var det främst Spanien som var en stormakt i Europa, följt av Frankrike, Holland och Sverige. Dessutom hade han ingen riktig armé. Parlamentet ville inte höja skatterna så mycket att det gick att skapa en armé. I parlamentet var man orolig för att kungen inte skulle använda armén mot Englands fiender utan istället mot de som inte hade samma religiösa tro som kungen inne i England. Efter misslyckandet vid Cadiz hade kungen dessutom upplöst parlamentet och utan parlament kunde inte skatten höjas.

Första steget mot inbördeskrig

När kungen försökte ta kontroll över den presbyterianska kyrkan i Skottland 1639 blev han istället intrasslad i dyra strider mot skotska motståndsmän. Det blev tydligt för alla hur liten kungens makt var. Karl tvingades att för första gången på elva år sammankalla parlamentet i London. För att få parlamentets hjälp att höja skatterna, för att få pengar till soldater till striderna i Skottland, tvingades han gå med på begränsningar av sin egen kungamakt och klyftan mellan kungen och parlamentet ökade.

Andra steget mot inbördeskrig

När det blev uppror på Irland 1641 vände sig Karl än en gång till parlamentet med en vädjan om mer pengar till soldater. Parlamentet ville inte rusta upp en armé åt kungen av rädsla för att den skulle användas mot de engelsmän som inte tyckte som kungen, istället för att avsegla till Irland. Kung Karl försökte arrestera de parlamentsmedlemmar som var de största motståndarna till hans plan, men misslyckades. De lyckades smita iväg från parlamentsbyggnaden och gömma sig ute i London. Istället började fler och fler vanliga människor ute på gatorna tycka att kungen hade gått för långt.

Tredje och sista steget mot inbördeskrig

Kungen kände sig hotad och lämnade huvudstaden i januari 1642. Han begav sig norrut för att samla ihop de som var lojala mot honom där, när stödet var borta i huvudstaden. Samtidigt beslutade parlamentet att försätta London och riket i militär beredskap. Inbördeskriget var ett faktum.

Vad hade man för soldater?

När kriget började hade England ingen armé. Män till soldater samlades istället in från län och grevskap vid behov. Soldatyrket hade låg status och soldater rekryterades från samhällets absoluta bottenskikt, ibland direkt ur fängelserna.

Det fanns ingen arméorganisation, utan soldatgrupper samlades ihop i större orter och hamnade på olika sidor i kriget, beroende på vem det var som ledde dem. På parlamentssidan ledde detta till att man istället för en enda armé hade flera små soldatgrupper utan någon som såg till att de samarbetade.

Första slaget

23 oktober 1642 mötte kungens styrkor de soldater som leddes av parlamentet för första gången, utanför Edgehill i Warwickshire. Slaget slutade oavgjort och bägge sidor förstod att kriget skulle bli längre än de först trott. Speciellt inom parlamentets styrkor fanns det olika åsikter om vad man skulle göra om man lyckades besegra kungen.

Oliver Cromwell

En av de hårdaste kritikerna på den parlamentaristiska sidan var Oliver Cromwell, som hittills inte gjort särskilt mycket. Han var puritan, trodde ordagrant på bibeln och ställde höga krav på sig själv. Han skrev ett brev där det stod att parlamentets soldater var gamla, omotiverade och odisciplinerade. ”Vi behöver troende män”, förklarade han. Dessutom var det viktigt att ge soldaterna en bra orsak till att slåss. Ingen skulle strida för parlamentets generaler på samma sätt som de som följde kungen slogs för sin kung, menade Cromwell.

Cromwell hade anslutit sig till kriget som en ledare för ett kompani om drygt 60 ryttare. Under 1643 byggde Cromwell på egen hand upp sin privata styrka till omkring 2 000 man. Soldaterna handplockades utifrån sina politiska och religiösa övertygelser istället för militär bakgrund eller duglighet.

Eftersom det var viktigare hur bra man var än vilken familj man kom ifrån i Cromwells regemente hette sas det elakt att soldaterna var ”sådana som lastat gödselkärror såväl innan de blev ryttmästare som efteråt”. Men Cromwell utbildade soldaterna bra och ställde höga krav på dem. Inga svordomar eller förolämpningar tolererades och den som drack sig berusad eller skadade civilbefolkningen fick hårda straff.

Ryktet om Cromwells märkliga regemente började snabbt spridas i England och soldaterna blev fruktade bland de som gav kungen sitt stöd. När Cromwell ledde sina ryttare i slaget vid Marston Moor den 2 juli 1644 var det få som hånade de fria bönder, hantverkare och butiksbiträden som beslutsamt huggit sig fram genom de kungatrognas led av beridna veteraner. Cromwells soldater fick öknamnet järnsidorna, något de själva var stolta över.

Svenskarnas inflytande

Trots att parlamentets styrkor hade haft mer pengar och bättre utrustning när kriget började, hade de inte lyckats särskilt bra. Cromwell och andra ledare ändrade armén, framför allt efter erfarenheterna av Gustav II Adolfs och svenskarnas krigföring i trettioåriga kriget. Bland annat hyrdes officerare som arbetet för svenskarna in för att skriva böcker om krig och öva trupperna på ett svenskt sätt.